Denna studie undersöker valaffischer från Centerpartiet och Liberalerna 2018. Utgångspunkt i studien är den politiska kommunikationen som visar att politiska samarbeten mellan partier kan försvåra möjligheterna för partierna att profilera sig som enskilda partier. Således är syftet med undersökningen att undersöka hur Centerpartiet och Liberalerna profilerar sig genom kommunikationen i valaffischer, detta med hänsyn till det borgerliga samarbetet "Alliansen” som pågick fram till år 2018. Ytterligare ett syfte är att ta reda på hur partierna kommunicerar ideologi i valaffischerna, detta med hänsyn till att båda partier är liberala. Detta har undersökts med utgångspunkt i sociosemiotiken och hur semiotiska resurser kan skapa betydelsepotentialer. Konkret har de semiotiska resurserna undersökts utifrån vilken design som dokumenten har, vilka färger som använts och hur affischerna kommunicerat miljö genom verbalspråk och fotografi. Resultatet visar att partiernas affischer liknar varandra i vissa val av semiotiska resurser. Partierna använder en liknande uppställning av olika textelement, framhäver partiledaren i vissa affischer medan i andra affischer framhävs verbalspråk som centrala. Ytterligare en likhet är användning av en slogan kopplad till partiernas respektive logotyp. Genom att på andra plan variera valet av semiotiska resurser skapar partierna dock skiljande betydelsepotentialer, vilket påverkar profileringen. Centerpartiet profilerar sig som ett optimistiskt parti med framtiden i sikte, medan Liberalerna profilerar sig som ett motståndskraftigt parti med ett tydligt fokus på liberalism. Båda partier kommunicerar ideologisk ståndpunkt genom slogans. Liberalerna kommunicerar ett fokus på liberalismen, detta medan Centerpartiet kommunicerar fokus på bakgrunden som agrart parti.

Syftet med denna examensuppsats, Balloon Wars & snapphanarna – lärdomar av narrativt filmskapande i skolan, är att undersöka vad och hur eleverna (en årskurs 3-5) som deltog i skapandet av en narrativ, berättande spelfilm om snapphanetiden kan tänkas ha lärt sig av filmprojektet, och vilka tänkbara utvecklingsmöjligheter filmmetoden har i framtiden. Studien förankras i Vygotskijs tankar om den närmaste utvecklingszonen och att barn lär sig bäst tillsammans, i ett socialt samspel. Pedagogiskt drama och utvecklande rollekar är en stomme i uppsatsen, eftersom eleverna var aktiva som barnskådespelare i inspelningsfasen. Metoden faller inom ramen för aktionsforskning. Empirin grundas på frågeformulär som de deltagande eleverna skriftligen och individuellt fick besvara ett år efter att filmen spelats in, samt på kvalitativa intervjuer med elevernas tre mentorer som också var närvarande under filmprojektet. Upplevda lärdomar som framkommer är förbättrad samarbetsförmåga, ökad vi-känsla i storgruppen, stärkt socioemotionell utveckling, kunskaper om filmprocessens faser och en praktisk förståelse för snapphanarnas levnadsvillkor (när eleverna ”levde” som dem). Utvecklingsmöjligheter för filmmetoden handlar om mer tid till förfogande, rätt tekniska resurser på plats, mindre elevgrupper och större delaktighet för eleverna i hela filmprocessen. Det sociokulturella perspektivet kan hjälpa den filmskapande pedagogen att hitta en modell för lämpliga elevgrupper (hur) med mixade förkunskaper, medan den konkurrerande variationsteorin kan hjälpa pedagogen att hitta ett lämpligt lärandeobjekt (vad). Ytterligare en slutsats är att ett filmtema skulle kunna utgå från elevernas spontana rollekar på rasterna.

This thesis examines how very young children (1-3 years) organize participation during naptime, a recurrent activity of everyday life in preschools. Focus is on how these children practice their social and cultural understandings of the local order and thus establish various local orders as part of how they shape their peer cultures and the routines of the naptime. An ethnomethodological and conversation analytic (EM/CA) perspective is used to explore the organisation of the local orders oriented to by the children in their participation during naptime. A special interest is directed at how small children use embodied actions and various semiotic resources as they actively take part in this preschool routine. The data, collected during fieldwork with participant observations, consist of video recordings and field notes. The recordings are analysed using EM/CA methods, including detailed attention to embodied features of interaction along with spatial and material arrangements. Transcriptions of interaction comprise representations of both verbal and visual aspects, e.g. gestures, gaze and movement through the room. The study shows that naptime involves more than sleep. It is demonstrated how very young children, through interaction with each other and the pedagogues, are active agents in sustaining, creating, re-creating and challenging the local orders of naptime. Through embodied actions and the use of various semiotic resources, the children are able to create time and space for their own peer cultures within this institutional routine. Overall, the study sheds light on the sophisticated ways in which very young children use their knowledge of cultural and institutional routines – the spatial organisation of sleep mattresses, artefacts (e.g. blankets, pacifiers and soft toys) and the sequential structures of the naptime – to constitute spaces for play and joyful interaction with peers and pedagogues. In spite of their sometimes limited vocal language, these very young children are able to use a variety of semiotic resources to constitute their own social life within naptime, often through secondary adjustments to institutional and adult structured order.

Syftet med studien är att identifiera och beskriva tillvägagångssätt för att via gehör lära sig spela låtar ur en tradition baserad på västerländsk nutida musik och improvisationsmusik. Studiens frågeställningar handlar hur tillvägagångssätt designas och vilka semiotiska resurser som används för att lära sig en låt på gehör med fokus på ackord, melodi och solo samt hur transformationen från inspelad låt till eget spel sker. Den valda teoretiska utgångspunkten utgörs av ett designteoretiskt perspektiv på lärande och används för att analysera och synliggöra mitt lärande på gehör. För att dokumentera min egen gestaltande lärandeprocess använder jag videoinspelning och loggbok som metoder. Resultatdelen inleds med en beskrivning av min övergripande lärandeprocess. Sedan presenteras de semiotiska resurser jag har använt och hur de används. Dessa presenteras i teman som berör processen från inspelning till röst till spel, från inspelning direkt till spel, från inspelning till skrift till spel, från inspelning till spel via teknisk hjälp och till sist från inspelning till visuella bilder till spel. Slutligen knyter jag resultatet till tidigare forskning och litteratur genom att diskutera mitt lärande utifrån teman som berör förutsättningar för lärande på gehör, skapandet och användandet av minnen. / The purpose with this study is to identify and explain ways to learn tunes from a tradition of western contemporary music and improvisational music by ear. The questions in the study are about how ways are designed and what semiotic modes are used to learn a tune with a focus on chords, melody and solo and also how the transformation from recording to playing happens. The chosen theoretical point of departure is a design theoretic perspective on learning and is used to analyse and make the learning process by ear visible. To document my own formative learning process I used video recording and logbook as methods. The result begins with an overall explanation about my learning process. After that the semiotic modes I used is presented and how they where used. All this I presented in themes witch all has to do with the process from recording to voice play, from recording directly to play, from recording to writing to play, from recording to play with technical help and at last from recording to visual pictures to play. At the end, I connect the results to previous research and literature in a discussion with two themes on conditions for learning by ear and the making and using of memories.

Syftet med detta projekt är att få förståelse för hur ett forskningsprojekt fungerar och hur det är upplagt. Under våren 2020 har jag studerat förekomster av narrativa referenter och semiotiska typer i satsliknande enheter i svenskt teckenspråk. Jag gör en kvantitativ analys av samtliga referenter och semiotiska typer i tre kategorier: NarrativReferent1, NarrativReferent2 och NarrativReferent3. Resultatet visar att NarrativReferent1 har 70%, NarrativReferent2 har 28% och NarrativReferent3 har 2%. Det innebär att NarrativReferent3 har betydligt mindre referenter än övriga kategorier, däremot har kategorin NarrativReferent1 flest referenter. Det kan bero på att man med NarrativReferent1 alltid börjar konstruera en referent i satsliknande enhet, och där etablerar man referenten. Om det skulle komma en annan referent under samma tidsintervall så lägger man till den i NarrativReferent2.  Resultatet visar att referenten ’pojke’ har en central roll och semiotiska typer visar att konstruerad handling har flesta antal i NarrativReferent1. Däremot att referenten ’hund’ har flest referenter och semiotiska typer, visar att osynligt surrogat och avbildande tecken har flest antal i NarrativReferent2. / The aim of this project is to gain an understanding of how a research project works and how it is organized. During the spring 2020 I investigate occurrences of narrative referents and semiotic types in clause-like units in Swedish Sign Language. I conduct a quantitative analysis of all referents and semiotics types of three categories: NarrativeReferent1, NarrativeReferent2 and NarrativeReferent3.  The results show that NarrativeReferent1 has 70%, NarrativeReferent3 has 28% and NarrativeReferent3 has 2%. This means that NarrativeReferent3 has considerably fewer referents than the other categories, whereas the category NarrativeReferent1 has the highest number of referents. This could be a result of NarrativeReferent1 being used first to construct a referent in a clause-like unit, but when the referent has already been established and another referent appears within the same time span, this will be added to NarrativeReferent2. The results show that the referent ‘boy’ clearly has a central role, and semiotic types show that constructed action has the highest number of cases in NarrativeReferent1. However, the referent ‘dog’ has the most referents and semiotics types show that invisible surrogate and depicting signs have the highest number of cases in NarrativeReferent2.

Den här uppsatsen ämnar att med sociosemiotiken som teoretisk utgångspunkt undersöka hur icke-vita karaktärer representeras i reklamfilm. De tre frågeställningarna lyder: Hur stor andel av reklamfilmerna i analysen inrymmer icke-vita karaktärer, inom vilka narrativa genrer förkommer icke-vita och hur porträtteras icke-vita karaktärer inom respektive narrativ. Materialet som analyseras avgränsas till filmer som tilldelats pris från reklamtävlingen Guldägget, med motiveringen att de kan agera föredöme för reklam i stort. Först granskades filmerna för att delas upp i filmer utan eller med icke-vita karaktärer, vilket resulterade i 29 filmer med icke-vita karaktärer. Dessa 29 filmer genomgick vidare en visuell analys för att utforska de icke-vita karaktärernas deltagande, både sett till vilken narrativ genre av reklamfilmer som de främst förekom i och till vilken grad de var specificerade individer. Resultatet påvisade att icke-vita karaktärer ytterst sällan agerar enskilda huvudkaraktärer: endast en karaktär i materialet spelade en sådan roll. Icke-vita karaktärer deltar snarare i kollektiv där alla medverkande delar samma egenskaper. De påträffas framförallt i narrativ som ska skildra världen, snarare än narrativ som fokuserar på individers handlingar. Avslutningsvis menar jag att utfallet beror på en allmän omedvetenhet eller obetänksamhet gällande framställningen av karaktärer med synlig minoritet, bland annat till följd av bristen på svensk forskning som belyser hudfärgsrepresentation.

Climate change is one of the greatest challenges of modern times. Environmental organizations do their utmost to inform the public about environmental problems and to invite action to prevent them. To this direction, they run campaigns with posters that combine images and text and evoke emotions in the recipient about these issues. The study focuses on such multimodal texts and analyzes the multimodal resources used in environmental campaign posters from a visual rhetorical perspective with a focus on fear appeals and their expected persuasiveness. More specifically, the study examines how the environmental organizations WWF and Greenpeace use fear appeal as a rhetorical strategy in their campaigns. The visual and textual resources are analyzed to identify the purpose, arguments and emotional appeals of the posters that seek to increase people's awareness and power to act. The study also examines how the rhetorical strategies and effectiveness of the multimodal resources differ between the two organizations. The study shows that the two organizations make use of appeals to fear in a way that matches their different profiles to create awareness and encourage action concerning climate change.

Detta arbete syftar till att utforska hur övning på fiol kan designas för att den ska kännas meningsfull och effektiv. Studiens forskningsfråga är: Vilka semiotiska resurser använder jag mig av när jag övar terser på fiol? För att undersöka detta har jag under ett år gjort tekniska övningar med hjälp av olika övningsstrategier för att se progressionen i min utvecklingsprocess. Studiens metod är videoobservation och loggboksskrivande och arbetet utgår från ett designteoretiskt perspektiv. Resultatet presenteras i två teman: Semiotiska resurser för dokumentation och Semiotiska resurser för motivation och progression. I diskussionen problematiserar, belyser och jämför jag studiens slutsatser med forskning och litteratur inom området. / The purpose of this study is to explore how practice can be designed in a meaningful and effective way. The research question is: What kind of semiotic resources do I use during practice thirds on the violin? The study is based on technical exercises used over a period of one year, the used method is video observations and logbook notes and the perspective is design theoretical. Two themes are presented as result: Semiotic resources for documentation and Semiotic resources for motivation and progression. In the last chapter, I discuss, problematize and compare the result with literature and research in the field.

This dissertation takes an interest in learning and literacy in everyday interaction in the middle year classroom. It is based on a view of learning as emically construed in social interaction. Conversation Analysis (CA) and the concept of epistemic stance are used as a theoretical framing for describing in what way, and with what verbal and non-verbal resources, learning is achieved in desk interaction, i.e. when students work individually at their desks while the teacher moves around to support them. Almost without exceptions, these interactions involve the use of texts. Hence, they are viewed as situated literacy events that are part of the institutionally shaped literacy practices as described in the field of New Literacy Studies. The empirical data for this study comes from a video-ethnographic study in two middle year classrooms in grade four and five. Out of a total of 70 hours of video documentation, a selection of interrelated desk interactions was made. These were analyzed as learning trajectories and compared from two perspectives. Firstly, learning trajectories when a teacher repeatedly interacts with the same student about the same learning content were analyzed. Secondly, the changes in the teacher’s epistemic stance when interacting with different students about the same learning content in repeated desk interactions were studied. The analysis shows that the teacher’s trajectories through the classroom build infrastructures for learning, enabling differentiation between students within the constraints and possibilities of evolving routines. Learning in desk interaction mainly relies on the use of text references to index previously shared knowledge. Epistemic topicalizations and recurring semiotic fields are shown to be crucial resources for both maintaining and changing the epistemic stance of the participants towards the learning content constituted in interaction. A conclusion is that the shared experiences of teachers and students in collective literacy events serve as important resources for learning in individual desk interaction. / Baksidestext: Den här avhandlingen handlar om bänkinteraktioner på mellanstadiet. Med hjälp av videoanalyser utforskas lärares och elevers sociala samspel när elever arbetar enskilt med skriftliga uppgifter i sina bänkar, medan läraren rör sig runt i klassrummet för att hjälpa dem. Avhandlingen visar hur lärande i bänkinteraktioner sker till följd av lärares och elevers ömsesidiga samordning av tal, gester, blickar och texter. Längs lärarens väg genom klassrummet skapas möjligheter till skilda lärandeförlopp för olika elever, inom ramen för de rutiner som samtidigt formas. Instruktioner, lärobokstexter och bilder är viktiga resurser i dessa lärandeförlopp. De används i huvudsak för att uppmärksamma och påminna om sådant man tidigare läst och diskuterat tillsammans i klassen. En slutsats blir därför att lärares och elevers gemensamma erfarenheter från olika tillfällen har stor betydelse för lärande i bänkinteraktioner. Sammantaget framstår bänkarbetet som mera socialt än individuellt.  Avhandlingen bidrar till en nyanserad förståelse av bänkinteraktioners pedagogiska potential, vilket diskuteras i relation till senare decenniers politiska individualiseringssträvanden. Den vänder sig till forskare, lärare och andra som är intresserade av lärande och skriftspråkande i klassrummets interaktion.

Den här studien undersöker utifrån ett multimodalt, designteoretiskt perspektiv den didaktiska designen i läromedlet Bibeläventyret Gamla testamentet. Syftet med studien är att visa de teckensystem som används i designen för lärande i Bibeläventyret Gamla testamentet och den mening som deras semiotiska resurser erbjuder i lärandet. Dessutom tar studien upp det engagemang som eleverna visar, som ett tecken på transformation. Med transformation menas hur eleverna börjar bearbeta den erbjudna meningen och formar den till kunskap. Undersökningen är genomförd i en åk 4 på en svensk grundskola med hjälp av videoobservationer, lektionsanteckningar samt själva läromedlets utrustning. Resultatet blev att Bibeläventyret Gamlas testamentet fungerar multimodalt med många olika teckensystem och artefakter, där vissa är bärande och andra stöttande. Klassrummets spatiala möjligheter, instruktörens muntliga berättande med stöd av intonation, gester, blickar, kroppsspråk och förflyttningar, samt elevernas deltagande i meningsskapandet används om vartannat. Studien tyder på att den multimodala designen erbjuder stor mening och i det engagemang som eleverna visar finns en början till transformation och formation till ny kunskap. Tidigare forskning har kommit fram till att det finns signifikanta tecken på lärande i multimodala miljöer, ofta med inslag av digitala medier. Där bidrar studien till att visa att många fler teckensystem än vad som ofta används multimodalt kan kombineras och utöka möjligheten till lärande, särskilt i undervisningen av Bibeläventyret Gamla testamentet. / This study analyses, from a multimodal, design theoretical perspective, the design for learning in the educational material Bibeläventyret Gamla testamentet (The Bible Adventure – The Old Testament). The aim is to display the modes that are used in the design for learning in Bibeläventyret Gamla testamentet and the meaning that is offered in learning by semiotic resources of these modes. The study also presents the involvement that the students show, as a sign of transformation. Transformation refers to how the students start to process offered meaning and form it into knowledge. The study was conducted in 4th grade classes in a Swedish compulsory school and is based on video observations of two hours of teaching, field notes and the analysis of the teaching material. The study shows that teaching Bibeläventyret Gamla testamentet is multimodally conducted with many different modes and artefacts, where some bear more meaning and others are more supportive. The spatial opportunities of the classroom, the oral narrative of the instructor, including prosody in talk, body movements, gesture and gaze, as well as the students’ involvement in meaning making are used variously. The study shows that the multimodal design offers a significant meaning for learning and the involvement of the students shows how they make an initial transformation and formation of new knowledge. Previous research points to major signs of learning in multimodal environments, where digital media is often included. This study contributes to previous research in showing that many more modes can be used and combined multimodally at the same time compared to what is usually done and so extend the learning possibility particularly in teaching Bibeläventyret Gamla testamentet.