Vårt examensarbete utgår från de stora resultatskillnaderna mellan pojkar och flickor i skolan. Studien är inspirerad av Åhslund (2019) som belyser och lyfter fram framtida forskningsmöjligheter kring att kritisk granska undervisningspraktiker med syfte att utjämna dessa skillnader. Vi valde därför att studera didaktiska val som kan gynna alla i klassrummet och därigenom ge både pojkar som flickor förutsättningar till goda resultat i skolan. Studien baseras på fyra lärare, två lärare per skola, dessa två skolor är strategiskt utvalda där den ena skolan har en inriktning på kooperativt lärande. Genom en enkät, klassrumsobservationer och intervjuer undersökte vi om skolornas arbetssätt och didaktiska val kan stödja pojkars kunskapsinlärning. Vår teoretiska utgångspunkt för studien grundar sig i den didaktiska triangeln och hur man utifrån olika sätt att arbeta förhåller sig till den.  Resultatet visar på att ett didaktiskt engagemang, en tydlig struktur samt att känna till elevernas styrkor och svagheter är viktiga delar för pojkars inlärning i skolan. Den pedagogiska inriktningen, kooperativt lärande har betydelse och ger lärare en struktur att förhålla sig till och ger därmed läraren ett ökat stöd i undervisningen. En grundläggande struktur finns i det kooperativa lärandet vilket stöttar pojkar i skolan men det gynnar samtidigt alla elever. Det kooperativa arbetssättet utvecklar också den sociala förmågan hos eleverna, vilket är aspekter som främjar pojkars skolgång. Vår slutsats är att ett kooperativt lärande i kombination med engagemang och en god relation med eleverna gynnar pojkars inlärning samtidigt som det inte missgynnar flickors.

Barn i behov av särskilt stöd är ett begrepp som uppfattas som svårdefinierat och hur en inkluderande lärmiljö bör anpassas efter varje barns behov och förutsättningar. Syftet med denna studie var att undersöka förskollärares uppfattningar om hur de definierar och anpassar en inkluderande lärmiljö  för barn i behov av särskilt stöd. Genom en kvalitativ studie i form av semistrukturerade intervjuer har vi undersökt sex förskollärares uppfattningar om hur de kan utforma en inkluderande lärmiljö för barn i behov av särskilt stöd. Resultatet tyder på att förskollärarna uppfattar barn i behov av särskilt stöd som ett brett begrepp och att de kan behöva göra olika didaktiska val för att lärmiljön ska inkludera alla barn. Resultatet tyder också på att det finns olika faktorer som är betydelsefulla när de möter barn i behov av särskilt stöd och att det kan ha en påverkan över förskollärares didaktiska val med lärmiljön. Samtidigt framkommer det i resultatet att förskollärarna upplever att arbetet med barn i behov av särskilt stöd uppfattas som en utmaning, att de kan utvecklas i deras yrkesroll. I diskussionen diskuteras studiens samtliga forskningsfrågor om hur förskollärare definierar begreppet barn i behov av särskilt stöd, didaktiska val som är betydelsefulla i en inkluderande lärmiljö och vad som är av betydelse i mötet med barn i behov av särskilt stöd.   barn i behov av särskilt stöd, didaktiska val, förskola, inkludering, lärmiljö / <p>2020-06-08</p>

Sammandrag Studien undersöker hur yrkesverksamma lärare i årskurs 1–3 arbetar med det tidiga läs- och skrivlärandet och skrivutvecklingen i undervisningen utifrån tre olika pedagogiska synsätt, samt sex olika skrivdiskurser. Studien avser även att undersöka om de lärare som deltagit utgår från någon specifik beprövad metod och om detta blir ett medvetet didaktisk val i planeringen. För att besvara dessa frågor utgår studien från empiri bestående av en kvalitativ undersökning, där tio semistrukturerade intervjuer med elva yrkesverksamma lärare i årskurserna 1–3 utförts. Studien utgår även från två analysmodeller, en del kommer att analyseras utifrån Ludvigsen (1999), som synliggör tre olika lärandeteorier. Den andra delen kommer att analyseras utifrån Ivaničs (2004) analysmodell som utgår från sex olika skrivdiskurser. Vidare används det sociokulturella perspektivet som ett teoretiskt ramverk. Den information som framkommit från studiens informanter har sedan kopplats ihop med tidigare teorier och forskning kring ämnet och som berör frågeställningen. Detta har givit ett resultat som visar på att de flesta lärarna gör medvetna didaktiska val men som de själva inte kan koppla till någon specifik pedagogisk grundsyn. Genom att lärarna beskriver sina didaktiska val har det dock tydligt gått att urskilja vilket lärandeperspektiv de didaktiska valen grundar sig i. Vidare påvisar även resultatet att lärarnas undervisningsmetoder kan kopplas samman med Ivaničs skrivdiskurser. Analysen visar att de lärare som har en mer specifik pedagogisk syn på lärande använder sig av medvetna didaktiska val i sin undervisning som gynnar elevernas skrivutveckling.

Det övergripande syftet med denna studie är att bidra med kunskap om hur skönlitteratur och berättelser används i SO-undervisningen i årskurs 1 och 3. De forskningsfrågor som denna studie utgår från för att bidra med kunskap om användningen av skönlitteratur och/eller berättelser i SO-undervisningen är: vilka didaktiska val gör lågstadielärarna i studien vid användning av skönlitteratur och berättelser i SO-undervisningen?, vad har lågstadielärarna i studien för erfarenheter av att använda skönlitteratur och berättelser i SO-undervisningen? samt hur ser eventuella skillnader ut vid användningen av skönlitteratur och berättelser i SO-undervisningen i åk 1 jämfört med åk 3? Studien har ett kvalitativt fokus då lågstadielärarnas resonemang kring didaktiska val och erfarenheter är centrala för att besvara forskningsfrågorna. Av denna anledning har kvalitativa semistrukturerade intervjuer använts som datainsamlingsmetod och tematisk analys som analysmetod. Totalt intervjuades tre lågstadielärare som undervisar i årskurs 1 och två lågstadielärare som undervisar i årskurs 3 digitalt över mjukvaran Zoom. Studiens resultat analyseras utifrån den sociokulturella teorin, vilket i denna studie innebär att lågstadielärarnas svar kommer att analyseras med utgångspunkten att skönlitteratur och berättelser är medierande artefakter i SO-undervisningen som först kan användas för yttre tänkande tillsammans med andra för att sedan omvandlas till inre processer hos den enskilda eleven. De yttre aktiviteter som studeras i denna studie är kopplade till skönlitteratur och berättelser och sker i dialog med andra elever eller lärare. Vi kommer i denna studie dock inte att kunna säga någonting om elevernas inre processer. De resultat som framkommer i studien bekräftar tidigare forskning inom området. Resultatet visar att lågstadielärarna i denna studie använder mycket skönlitteratur och berättelser i SO-undervisningen, med det främsta målet att fånga och skapa elevintresse. Hur skönlitteratur och berättelser används varierar dock beroende på årskurs och elevgrupp. Resultatet visar även att lågstadielärarna i studien mestadels använder skönlitteratur och/eller berättelser inledande för att bygga en grund för eleverna att stå på innan dem använder facklitteratur. En annan slutsats är att textsamtal används frekvent som en yttre aktivitet av lågstadielärarna i studien för att bearbeta skönlitteraturens och/eller berättelsernas innehåll samt ämneskunskaper. Resultatet indikerar även positiva effekter på elevernas lärande då skönlitteratur och berättelser nyttjas i SO-undervisningen.

Denna undersökning studerar vilka uppfattningar lärare i årskurs 3 har kring vilka metoder som bidrar till att öka elevers läsförståelseförmåga. Undersökningen ämnar även till att undersöka vilka didaktiska val lärare gör för att utöva dessa metoder. Det teoretiska ramverk som studien utgår från det sociokulturella perspektivet på lärande. Teorin diskuteras i förhållande till lärarnas uppfattningar om vilka metoder som de anser vara gynnsam för elevers läsförståelseutveckling. Studien grundar sig i en kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer. Empirin styrks med en fenomenografisk forskningsansats och analysmetod. Resultatet visar att elevers läsförståelseutveckling sker när läraren använder metoder i undervisningen som medvetandegör lärandeprocessen. Kombinationen av flera metoder med utvalda delar som passar lärarens nuvarande klass bidrar till att elever får en helhetsförståelse för läsupplevelsen. Av lärarnas uppfattningar att utläsa kombineras med fördel metoderna, genrepedagogik och språkutvecklande förhållningssätt. Dessa metoder bygger på att skapa en helhetsförståelse för eleverna ofta i samspel med andra.

Högläsning är en viktig pedagogisk metod som möjliggör barns möten med litteratur i förskolan. Tidigare studier visar högläsningens stora betydelse i barns utveckling och lärande i tidig ålder, speciellt på deras språk- och literacy utveckling, men också som ofta förekommande användning av högläsning i förskolan som en icke-lärorik disciplinerande aktivitet. I och med att läroplanen för förskolan, lpfö 18, explicit framhäver förskollärares särskilda ansvar för undervisningsuppdrag samt högläsningens vikt, är det högst aktuellt att studera högläsning i förskolan ur ett didaktiskt perspektiv. Planering är en del av förskollärares undervisningsuppdrag där de kan göra reflekterade val utifrån sina teoretiska och praktiska kunskaper och förbereda undervisningen. Föreliggande studies syfte är att synliggöra sex förskollärares uppfattningar om de olika didaktiska val och ställningstaganden som de gör vid planering av högläsning i förskolan. Sex semistrukturerade intervjuer har genomförts och insamlade data transkriberats och analyserats med stöd av en fenomenografisk ansats. I resultat urskiljs och kategoriseras förskollärarnas gemensamma och skilda uppfattningar om högläsningens syfte, påverkande faktorer samt de didaktiska frågor som kom till uttryck i förskollärarnas utsagor. Den komplexitet av förskollärares planeringsarbete för högläsning samt de komplexa och sammanflätade relationerna mellan de didaktiska frågorna och de påverkande faktorerna synliggörs. Studiens resultat indikerar en viss obalans mellan de tre grundkomponenterna i den didaktiska triangeln, det vill säga förskollärare, barn och innehåll. Förskollärarna visar en hög institutionell medvetenhet i sina didaktiska val och ställningstaganden vid planering av högläsning med sin professionella roll som förskollärare i relation till barnens intressen och behov. Studiens resultat visar även att förskollärares individuella medvetenhet, med andra ord förskollärarnas egna preferenser, inte reflekteras över i relation till högläsningens innehåll och andra didaktiska frågor på ett lika utvecklat sätt. I diskussionen framhålls ett behov av ökad medvetenhet och kritisk reflektion kring påverkan av förskollärares egen relation till innehållet, samt att synliggöra de organisatoriska och kollegiala förutsättningarnas påverkan i förskollärares didaktiska val och ställningstaganden vid planering av högläsning.

Syftet med denna studie var att utifrån tidigare forskning kartlägga de faktorer och didaktiska val som bäst främjar gymnasieelevers studiemotivation för att sedan undersöka om detta även gällde “mina elever” som jag undervisar i ämnet psykologi, och vad jag som lärare utifrån mina didaktiska val och mitt ledarskap kan göra för att främja deras motivation. Den teoretiska utgångspunkten för studien baseras på tidigare empiri inom studiemotivation samt utifrån den sociokognitiva ansatsen. Studien genomfördes som en mixad metod med en kvantitativ enkät följt av två kvalitativa semistrukturerade intervjuer. Resultaten från den kvantitativa och den kvalitativa analysen jämfördes och integrerades sedan för att uppnå triangulering. Sammantaget visar studiens resultat att eleverna överlag är motiverade i ämnet, att de drivs av en interaktiv motivation och instämmer i de faktorer som utifrån tidigare forskning anses främja elevers studiemotivation med undantag från lärares förväntningar. Studien visar vidare att läraren mer eller mindre lever upp till alla faktorer men att det finns utvecklingsmöjligheter gällande bland annat elevdemokrati, kontinuerlig formativ feedback och vikten av att ha roligt på lektionerna. Slutsatsen utifrån tidigare forskning, och likaså denna studie, är att lärares betydelse i form av bemötande, personlighet, relationsskapande och didaktiska kunskap och bredd är A och O för elevers vara eller icke vara när det kommer till studiemotivation.

Musik anses vara ett av de hundra språk som ett barn har möjlighet att uttrycka sig på inom Reggio Emiliafilosofin. Forskning visar att musiken har betydelse för inlärning men att förskollärare känner sig begränsade i sin kunskap när det gäller att planera för och använda sig av musik i undervisningen. Den här studiens syfte är därför att öka kunskapen om förskollärares erfarenheter av musik och uppfattningar om musikens betydelse i Reggio Emiliainspirerade förskolor. De centrala frågeställningarna är: Hur används musik som uttryckssätt i undervisningen på förskolan? Vilka didaktiska val gör förskollärare när undervisningen i musik planeras? Vilka utmaningar och möjligheter identifierar förskollärare i musikundervisningen? I studien används kvalitativ metod och semistrukturerade intervjuer genomfördes med tio förskollärare från åtta förskolor i olika delar av Sverige, som hämtar inspiration från Reggio Emilias filosofi. Resultatet genererades genom en tematisk innehållsanalys där empirin sorterades in i mönster och teman. Resultatet visar att en ämnesöverskridande och transdisciplinär undervisning är utmärkande – musiken integreras eftersom olika ämnen inte delas upp. Det visar sig också att det saknas kunskap om musik och musikundervisning i förskolan och därför har musiken inte det utrymme i utbildningen som är önskvärd enligt deltagarna i studien, vilket även uppmärksammas i tidigare forskning. Det skulle behövas framtida forskning för att påvisa om dessa resultat är generella oavsett förskolors profil och synsätt på lärande, och utifrån den forskningen komplettera med satsningar på musik i förskollärarutbildningen samt fortbildning för redan verksamma förskollärare. Det skulle även vara relevant och intressant att studera om, och på vilket sätt, förskollärares didaktiska val kring transdisciplinär undervisning har betydelse för musiken i förskolan.

Studien är en kvalitativ intervjustudie som syftar till att få mer kunskap om hur förskollärare beskriver att de arbetar med utomhuspedagogik i förskolan samt synliggöra förskollärares förhållningssätt och didaktiska val gällande undervisning i förskolans utomhusmiljö. För att besvara studiens syfte och frågeställningar har åtta yrkesverksamma förskollärare intervjuats. Analysen har utgått ifrån ett teoretiskt ramverk utifrån pragmatisk syn på undervisning och förskollärarprofessionen för att få en fördjupad förståelse av förskollärarnas resonemang. I resultatet framkom tre huvudteman, första temat var förskollärarnas beskrivningar av utomhuspedagogik som visade att förskollärarna hade svårigheter att definiera vad utomhuspedagogik innebar men att förskollärarna bedrev en praktisk outtalad utomhuspedagogik. Andra temat som framkom i resultatet var förskollärarnas olika roller i utomhusmiljö, utmanande- och medforskare, barncentrerad demokratiskt, instruerande och förmedlande samt observatör. Tredje temat i resultatet var didaktiska val i förskolans utomhusmiljö där det framkom en viss osäkerhet kring de didaktiska valen i utomhusmiljö. Studiens slutsatser är att förskollärare behöver ha mångsidig didaktisk kompetens och förskollärarens roll i utomhusvistelsen är avgörande för att bedriva meningsfull undervisning i utomhusmiljön.

No description available.