Syftet med uppsatsen är att visa vad några pedagoger, vid olika tidpunkter, berättar om en högfungerande autistisk elev i grundskolan och hur de pedagoger som har mest kontakt med Alice ser på henne, hennes problem och möjligheter.    Hur förstår och förklarar pedagogerna hennes problem?    Vad berättar de om Alice i ett kognitivt, socialt och pedagogisk perspektiv?    Hur ser de på syftet med inkluderingen: Vad är målet och hur menar de att det ska uppnås? För att besvara syftets frågeställningar har jag genomfört ostrukturerade intervjuer med sex pedagoger i Alices närhet vid tre olika tillfällen där de har ombetts berätta om Alice. Pedagogernas berättelser analyseras sedan utifrån aktuell forskning och litteratur om autism, inkludering/integrering och narrativa teorier.    Några generella motiv och aspekter framträder särskilt tydligt i pedagogernas berättelser om Alice.    För det första handlar det om hur man ska tilltala och bemöta Alice. Råd om tydlighet, struktur och rak kommunikation förstås på olika sätt av olika pedagoger.    För det andra kan man se en dramaturgisk strategi hos flera av de intervjuade att förklara och dramatisera Alice problem i förhållande till hur det var tidigare och hur det kommer att bli i senare årskurser.    För det tredje syns en skillnad i hur de intervjuade beskriver och förklarar Alices problem. Några av pedagogerna ser det som ett annat sätt att tänka medan de flesta betonar den biomedicinska förklaringsmodellen.    Slutligen skiljer sig berättelserna åt genom sin beskrivning av syftet och ambitionen med integreringen av Alice och hur det ska uppnås. De flesta menar att det övergripande målet är att Alice ska göra allt alla andra gör, på samma sätt och syftet är att hon till slut, med stöd, ska bli så lik de andra som möjligt och med beteendemodifierande åtgärder lära sig att passa in i skolan och i samhället. Andra menar tvärt om att skolan själv är det största hindret för Alice och ifrågasätter meningen med att hon ska göra samma saker som alla andra.

Studiens syfte är att beskriva och analysera hur specialpedagogers formella kompetens motsvarar de förväntningar på praktisk yrkeskompetens som specialpedagogerna möter från olika aktörer i skolans vardagsverksamhet. Vi använder oss av en kvalitativ metod och intervjuer för att undersöka vårt fält. I vår studie ingår nio intervjuer med specialpedagoger, verksamma i kommunala skolor, fristående skolor eller central elevhälsa. Forskning har visat att specialpedagoger ofta möter förväntningar på att de ska arbeta direkt med stöd mot elever och att skolor ofta har en kategorisk syn på skolsvårigheter. Nyare forskning har även visat att få professioner, utöver specialpedagogerna själva, i skolan anser att specialpedagoger ska arbeta övergripande med organisation samt skolutvecklingsfrågor. Forskning har också visat att specialpedagoger ofta saknar mandat från ledning för hela sitt uppdrag och att de sällan har den strategiska position, exempelvis i ledningsgrupp, i organisationen som de skulle behöva för att lyckas med uppdraget. Studiens resultat visar att faktorer som respondenterna beskriver som avgörande för huruvida de har förutsättningar att utnyttja sin kompetens till fullo är framför allt en ledning som är medveten om specialpedagogens kompetens och har en vision om en inkluderande skola. Vidare så visar studien att det för skolanställda specialpedagoger även är en stor fördel att ingå i en ledningsgrupp eller ha en ledningsfunktion då det skapar bättre förutsättningar för specialpedagogerna att arbeta organisatoriskt samt närmre samverkan med ledning. De centralt anställda specialpedagoger i studien, som alltså arbetar mot skolor men som extern specialistkompetens, har större möjligheter att utnyttja sin fulla kompetens. Studien tyder också på att de skolanställda specialpedagogerna ofta måste kompromissa och att de får en roll som i mycket liknar speciallärarens på så sätt att de ofta arbetar kompensatoriskt med elever samt fungerar som rådgivare. Specialpedagogerna i studien uttrycker tydligt sitt relationella perspektiv på svårigheter men beskriver hur de ofta möter en kategorisk syn på skolsvårigheter från andra aktörer på arbetsplatsen, i synnerhet pedagoger.

Studiens syfte har varit att undersöka huruvida individer som väljer att utbilda sig i en kommunikationsmodell upplever förändring i interaktion med andra människor efter avslutad utbildning. Studien är kvalitativ och grundar sig på en hermeneutisk forskningsansats vilket innebär att vi har tolkat några individers upplevelser av sin utbildning i Nonviolent Communication (NVC), både före, under och efter utbildningen. Vi har använt oss av semistrukturerade intervjuer med en man och åtta kvinnor. Åldern på respondenterna har varierat och de har arbetat eller arbetar inom olika sociala yrken. I tolkningen av det empiriska materialet spelar Randall Collins begrepp interaktionsritualer en viktig roll i tydningen av utbildningstillfällets betydelse för respondenterna. Moira Von Wrights tolkning av George Herbert Meads olika begrepp är vår andra huvudteori, och den blir relevant i förhållande till den perspektivväxling som många av respondenterna beskriver att de upplevt efter utbildningen. Von Wright beskriver två möjliga perspektiv människor betraktar varandra på i interaktion, ett punktuellt och ett relationellt perspektiv. Arlie Hochschilds begrepp emotionellt arbete är relevant eftersom NVC som modell handlar om att förstå känslornas betydelse. Ulla Holms tankar om empatins två riktningar fyller även dessa en viktig funktion i uppsatsen eftersom vi tolkar det som att respondenterna pendlar mellan den känslomässiga empatin och den intellektuella empatin och att båda behövs. I uppsatsen finns en sammanfattning av intervjuerna med respondenterna, där de beskriver hur de har formats och påverkats av sina upplevelser under och efter sin utbildning i NVC. Det har även framkommit att respondenternas intentioner är att leva upp till ett relationellt förhållningssätt och att möta andra individer som ett vem, vilket är Von Wrights begrepp, och att denna förmåga ökat efter utbildningen. Men det har även visat sig att det finns omständigheter som styr respondenterna mot ett punktuellt perspektiv och i interaktion möter andra som Von Wrights begrepp ett vad. Dock finns det en medvetenhet hos respondenterna när förflyttningen mellan att möta och se andra som ett vem till ett vad eller tvärtom sker.

Syftet med studien var att undersöka hur några vårdnadshavare till elever med Autismspektrumtillstånd, AST upplever kontakten och samarbetet med skolan. Vår önskan var att finna framgångsfaktorer i vårdnadshavarnas berättelser. Studien var av kvalitativ ansats och hade sin utgångspunkt i några specialpedagogiska perspektiv. I studien genomförde vi 9 semistrukturerade intervjuer med vårdnadshavare till elever med AST. Genom analysen av resultatet framträdde fem teman ur vårdnadshavarnas berättelser i kontakten med skolan, dessa teman var: kunskap, relation, bemötande, kommunikation och skolans organisation och definition av inkludering. Analysen av vårt resultat tolkade vi genom de specialpedagogiska perspektiven: kompensatoriskt perspektiv, relationellt perspektiv och dilemma perspektiv. Vi använde oss också av begreppet inkludering för att synliggöra hur vårdnadshavarna resonerade kring skolans syn på inkludering. Resultatet visade att samtliga vårdnadshavare i studien efterlyste mer kunskap om AST i hela skolans organisation. Vårdnadshavarna önskade också att det skulle finnas en mer utvecklad dialog mellan hem och skolan där fokus är en ömsesidighet och ett samarbete kring elevens svårigheter. En aspekt som framkom var en önskan om att skolan skulle se till eleven och dennes styrkor som en plattform för att utforma en framgångsrik utbildning för eleven. En trygg relation mellan lärare och elev var en annan viktig faktor som vårdnadshavarna framhävde. Samarbetet mellan hem och skola sågs både ur ett kompensatoriskt perspektiv där skolan inte har en förståelse för elevens svårigheter och ett relationellt perspektiv med fokus på en god relation som förutsättning för samarbete. Det kunde även ses ur ett dilemmaperspektiv då skolan behöver förhålla sig till organisationens syn på inkludering vilket enligt vårdnadshavarna inte skapade bäst förutsättningar för eleverna.

Syftet med detta arbete är att bidra med kunskap om specialpedagogers arbete med bedömning som en del av undervisningspraktiken. I arbetet genomförs intervjuer med fyra specialpedagoger som arbetar i olika verksamheter. Deras beskrivningar syftar till att ge vidare insikt och vägledning om hur specialpedagogers arbete kring bedömning kan påverka elevers möjligheter till allsidiga bedömningar utifrån ett relationellt perspektiv.   Resultaten i den tidigare forskningen visar att det skett en ökning av antalet bedömningar såväl i svensk skola som internationellt. Det faktum att bakomliggande orsaker till ökningen inte problematiseras eller ifrågasätts kan beskrivas som en ökad bedömningskultur. Detta sker samtidigt som det saknas forskning kring konsekvenser av bedömning och vad som styr bedömning. Bedömningar såsom formativ och summativ bedömning har olika syften och påverkar således eleverna olika. Perspektiv på elever i skolproblematik och vilken roll specialpedagogen tar är viktigt i bedömningssammanhang.   De teoretiska perspektiv jag utgår ifrån är systemteori med utgångspunkt i Bronfenbrenners ekologiska systemteori där aktivitet i och mellan mikro-, meso-, exo- och makro-nivåerna är centrala. Dessutom är relationellt- och kategoriskt perspektiv valda utgångspunkter. Metoden är semistrukturerade intervjuer med fyra specialpedagoger. Resultaten visar att specialpedagoger har en stor roll i arbetet kring bedömning, inte minst genom övergripande och aktivt arbete med extra anpassningar samt implementerandet av och upprätthållandet av ett relationellt förhållningssätt i verksamheterna. Genom extra anpassningar och relationellt förhållningssätt ges eleverna möjlighet till stöttning så att deras kunskaper kan bli synliga vid bedömning. Kommunikation är centralt i specialpedagogiskt arbete. Legitimitet att utföra sitt arbete beror till stora delar på specialpedagogens relationella kompetens men att ha rektors mandat är också viktigt.

No description available.

Vårt syfte med studien är att ta reda på hur några pedagogerna talar kring barns integritet i olika åldrar, med fokus på barns rätt till sin egen kropp i förskolans vardagliga aktiviteter. Syftet är också att lyfta fram olika dilemman som kan uppkomma kring barns integritet och ta reda på hur pedagogerna talar om hur deras förhållningssätt påverkar barns integritet. För att få svar på våra forskningsfrågor kopplat till syftet har vi använt oss av en kvalitativ forskning där valet av undersökningsmetod blev i form av gruppintervjuer tillsammans med pedagoger som arbetar i förskolan. Resultatet som vi fick fram utifrån intervjuerna analyserades sedan och kopplades och diskuterades med hjälp av litteratur samt kopplades ihop med relationskompetens som tillhör det relationella perspektivet. Respondenterna lyfte fram och diskuterade kring integritet och vad det innebär för dem, samt hur de hanterar och förhåller sig till situationer som uppstår. Något vi kom fram till under studiens gång var att integritet är ett känsligt men samtidigt viktigt ämne att lyfta och att eftersom det kan uppfattas som ett så pass känsligt ämne så finns det knappt någon vetenskaplig grund eller information kring just integritet.

Syftet med denna studie var att undersöka inkludering av barn i behov av särskilt stöd i den övriga barngruppen samt vilka metoder som används i det arbetet. Utifrån den sociokulturella teorin och det relationella perspektivet samlades det in data genom observationer och intervjuer. Resultatet visade att förskollärarna arbetar med olika metoder för att inkludera barn i behov av särskilt stöd i den gemensamma barngruppen, men att det är en krävande uppgift. Slutsatsen var att specialpedagogiken borde bli en större del av den vardagliga pedagogiken.

Syftet med vår studie är att utifrån specialpedagogers perspektiv undersöka hur extra anpassningar ser ut för elever i grundskolan med neuropsykiatrisk diagnos. Vidare syftar studien till att undersöka hur arbetet med extra anpassningar fungerar för elever i grundskolan med neuropsykiatrisk diagnos.   Vår studie grundar sig på forskning om dels det specialpedagogiska stödet men också diagnosperspektivet. Begreppet extra anpassningar är en ung företeelse, lagen trädde i kraft så sent som 1 juli 2014. Området är därför på grund av tidsperspektivet outforskat. Forskningsområdena specialpedagogiskt stöd samt diagnos perspektivet ger oss en forskningshelhet av studiens ämnesområde.   Studien grundar sig även på tidigare forskning som tar utgångspunkt i det relationella perspektivet som specialpedagogiskt synsätt. Vi tittar också på vilka extra anpassningar som specialpedagogen upplever görs i klassrummet. Vi har använt oss av intervjuer när vi samlat in vår empiri vilket gett oss en kvalitativ ansats att tolka respondenternas svar utifrån våra frågor samt ur ett relationellt perspektiv. Vår empiri är insamlad på sex grundskolor där vi efterfrågat att intervjua den på skolan som har rollen som specialpedagog. Resultatet visar på att skolorna har rutiner kring arbetet med extra anpassningar men att elevens delaktighet är bristfällig. Elevhälsan är en del i rutinerna kring extra anpassningar i form av kontinuerligt deltagande av specialpedagog på arbetslagsmöten. Resultatet av vilka extra anpassningar som förekommer visar att det finns brister i de kompensatoriska anpassningar som erbjuds samt att man i högre grad utesluter än tillför stimuli. Vårt resultat visade också på en avsaknad av sociala anpassningar trots att ett påtalat behov finns.

No description available.