This essay tells about the meaning of eurhythmics for children’s development and why it is so difficult to draw attention to the value of eurhythmics compared to other activities in preschool. The essay builds upon a story that shows what consequences may follow when the meaning of the eurhythmics in the process of learning is not acknowledged. By looking at the relation between rhythm and human beings in a global perspective, I have examined the meaning of rhythm for the human well-being. The question I have researched is; why does eurhythmics appeal to almost every child in spite of being rejected by so many teachers? By researching the reasons behind these completely different points of views, I have tried to enhance the understanding for the different perspectives. I see a danger in the fact that the children lose a very important way to express themselves, as the eurhythmics in preschool and elementary school has to give way for other theoretical subjects. Despite the knowledge many of us possess regarding the development of children, we consent to the limitation of the different ways to express ourselves that we were born with. With my text, I want the reader to reflect over things that might otherwise have been unthought-of. The essay is a story that draws on my own experiences. I have during many years worked with eurhythmics groups in preschool and have been able to follow a positive development in the children whom have participated in my eurhythmics sessions. Yet, I have been experiencing a resistance from some pedagogues, which takes away the children’s opportunity to participate. Moreover, I have gained knowledge of the subject matter by having conversations with people who have long experience with working with children and eurhythmics/music. I have, during the process of writing, many of my thoughts confirmed; such as eurhythmics being one of the hundred languages Loris Malaguzzi talks about and how it is being jeopardized if not given attention and stimulation. By the help of literature, I have reflected over the subject and myself and my actions.

The aim of this study is to analyse how women talk about their breasts, how their breasts affect their orientations in the world as well as how their relationship to their breasts changes throughout life. The study is based on semi-structured interviews with eight white and heterosexual cisgender women between the ages of 23-64 years old. The main theoretical frameworks for the study are phenomenology and the life schedule. The interpretational work has been conducted through thematic analysis.  The study shows how the women meet different expectations and ideals connected to their breasts throughout their lives. The heteronormative life schedule is relevant for understanding how these experiences are formed. Starting from the women´s entry into puberty and when they develop breasts, their place in the world changes. The breasts bear a strong meaning for how the women in the study construct themselves as sexual beings as well as heterosexual subjects. The meaning of the breasts is generally mirrored against the male desire. The relationship to their own breasts is formed by ideals of normative breasts which shape their experience of having breasts. The ideals are perceived as more intense during younger years, whereas age is a way of negotiating the meaning of the breasts. The empirical material show that the meaning of the breasts changes with the different stages of life but always plays a vital part in the women’s orientation and how they perceive themselves in their everyday life.

Den här vetenskapliga essän syftar till att undersöka några förskollärare, barnskötare och rektorers erfarenheter av den kommunala förskoleorganisationen i Stockholm utifrån en tanke om att dagens förskoleorganisation har invaderats av främmande styrsystem från managementvärlden och bilproduktionen, vilket bidrar till vad som här kallas för ”organisatorisk invasion” och ökade ”organisatoriska avstånd”. Utgångspunkten för essän är gestaltade erfarenheter från ett mångårigt arbete som förskollärare i den kommunala förskolan i Stockholm, vilka lett fram till essäns frågor som handlar om vilka erfarenheter, såväl kroppsliga som andra, några barnskötare, förskollärare och rektorer i Stockholm stad har av sin arbetssituation, men även hur de kopplar dem till organisationen de arbetar inom. Jag frågar mig också hur erfarenheterna påverkar deltagarnas möjligheter till att tänka om och utföra sitt arbete. Slutligen undersöker essän eventuella motståndsstrategier i relation till organisatoriska avstånd och organisatorisk invasion. Material till de empiriska inslagen insamlas genom reflekterande intervjusamtal med såväl förskollärare som barnskötare och rektorer och bearbetas genom skrivande av så kallad ”pratpoesi”. Materialet analyseras utifrån ett kroppsfenomenologiskt och ett organisationskritiskt perspektiv och med hjälp av Hannah Arendts teorier om olika former av mänsklig aktivitet. Essän visar att en mängd erfarenheter görs och skapas i relation till organisationen, vilka väcker frågor om ansvar, tänkande och görande i förskolan. Essän visar även hur New Public Management kan förstås som en invasiv främmande art som invaderat den kommunala förskolan och de som bebor den, vilket bland annat erfars av pedagogerna som en kroppslig splittring, här kallad ”hjärtats stress” respektive ”hjärnans stress” och en uppdelning mellan ”de som tänker” och ”de som gör”. Essän skriver slutligen fram motståndsstrategier utifrån det insamlade materialet, samt presenterar möjligheter kring att minska organisatoriska avstånd med hjälp av den praktiska kunskapens teori.

In this essay I want to see if using theories of practical knowledge can deepen the understanding of the tradition of Pilgrimage in the 4th century. I have selected three of the most known and well preserved travelogue texts: Egeria's travels, Jeromé s Epitaphium Paulae and Itinerarium Burdigalense. In this essay I will use the theories of practical knowledge to analyse expression of emotions, corporeality and spatiality. I will use a qualitative-inductive method and a hermeneutic method and also a comparative method to compare the expression.

”Jag visste alltid saker, strax innan de hände, vilka personer som skulle dyka upp bakom ett hörn, eller vad en person skulle säga. Det var ett sorts vetande som långt ifrån alltid var angenämt eller ens användbart, det bara var där. Men det var egentligen en bieffekt av något annat. Jag levde på en sorts gräns, mellan bråddjup och fast mark, med ena foten i ett fullständigt oförutsägbart dimlandskap där rökridåer endast tillfälligtvis tunnades ut varpå något kunde skönjas, och andra foten i ett byråkratiskt arkivsystem där jag sorterade och sorterade. Jag hade vant mig vid att alltid bara gå rakt fram och rätt in när ett okänt hav öppnade sig framför mig, och att själv öppna alla ingångar i mig. Att alltid pröva skillnaden mellan det som jag trodde att jag ville säga och göra, och det som valde att visa sig starkast, bara jag tittade efter. Det jag ständigt undersökte var mitt eget tänkande, och genom olika former sökte jag få syn på det. Jag var tvungen, för att göra mig verkligare för mig själv, än de andras bild av mig. Allt detta var jag, det var genuint jag. Men livet självt kom emellan med kriser och katastrofer och så stängde jag av mitt genuina jag utan att förstå att denna självbevarelsedrift paradoxalt nog skulle innebära en sorts död. Konsten har alltid varit mitt livs följeslagare, mer sällan som försörjare, istället som en sorts motsvarighet till barndomens osynliga låtsaskamrat bakom barnkammarväggen. Ett väsen som hela tiden försvinner bakom hörnet så man aldrig ser dess ansikte, och man kan aldrig så noga veta om den är snäll eller elak. Men det är något som dröjer i dunklet…som söker mig. Det var bara det att jag slutade lyssna…”

This thesis explores the body as an agent of political change as well as embodied aspects of political resistance. It analyses the experience of activists of the extraparliamentary left through the lens of feminist theories on resistance and embodiment. The empirical material draws upon ethnographic field work carried out through a combination of five in-depth interviews and two focus group interviews. The material is analyzed through Barbara Sutton’s conceptualization of embodied resistance and Sara Ahmed’s queer phenomenology. This perspective is advanced by the collective dimension of resistance offered by Judith Butler’s performative theory of assembly and Mona Lilja’s combination this theory and Sara Ahmed’s affective economy. Except from developing phenomenology of resistance, the thesis offers a reading of extraparliamentary action as “queer politics” or an embodied way of questioning “politics as usual”. The motivation behind the respondents’ activism is construed in terms of longing for another potential future than the one offered by parliamentary politics. The study shows that the practice of showing up and appearing in the wrong place can be a powerful form of resistance. The experience of appearing together and of dealing with repression is reported to be a cohesive force uniting individual activists into a social movement or a “body of bodies”. This collective body needs continuous care in order to be resilient and in order to be able to embody the kind equality the activists wish to see in the future. / Den olydiga kroppens politik är en uppsats som bygger på en intervjustudie med tretton aktivister som är eller har varit engagerade i någon form av utomparlamentarisk vänsterrörelse. Studien bygger på en kombination av individuella intervjuer och gruppintervjuer där aktivisterna har fått möjlighet att berätta om sina erfarenheter av att göra politiskt motstånd med kroppen som redskap. Aktivisterna berättar om sina erfarenheter av att delta i demonstrationer, manifestationer och aktioner och om varför de tycker att det är viktigt att dyka upp på platser där det inte är meningen att de ska vara – till exempel på platser där djur slaktas, människor hålls inlåsta eller vapen tillverkas. De berättar också om hur de blir bemötta av polis när de dyker upp och flera av aktivisterna berättar att de blivit utsatta för polisvåld. Aktivisternas engagemang innebär stora fysiska, psykiska och emotionella uppoffringar men de berättar också om tacksamheten över att få arbeta för en mer jämlik och rättvis värld samt glädjen över att få vara en del av en rörelse tillsammans med andra aktivister. Aktivisternas berättelser analyseras i uppsatsen med hjälp av feministiska teorier om motstånd, kroppslighet och känslor samt i relation till tidigare forskning om sociala rörelser i allmänhet, feministiska rörelser i synnerhet samt om den feminism som praktiseras inom den utomparlamentariska vänstern. Denna analys visar att det ligger en stor motståndspotential i att ”dyka upp”, i synnerhet när många människor dyker upp tillsammans och återkommande. Det polisvåld som aktivisterna utsätts för när de dyker upp kan förstås som ett tecken på att det aktivisterna gör uppfattas som ett hot mot den rådande ordningen och därmed också som ett tecken på förändringspotentialen i detta motstånd. Att aktivisterna agerar och upplever svåra saker tillsammans skapar känslomässiga band mellan dem, vilka knyter dem samman till en motståndskraftig rörelse. Denna rörelse förstås i uppsatsen som en kollektiv kropp uppbyggd av enskilda kroppar och deras inbördes relationer. För att denna kropp ska må bra behöver dessa inbördes relationer tas omhand, och därför lyfts omsorg fram som en praktik som möjliggör rörelsens fortlevnad. Aktivisternas berättelser tyder på att det råder en arbetsdelning i många rörelser, och att denna arbetsdelning innebär att omsorgsarbete inte anses viktigt och inte praktiseras av alla aktivister. Uppsatsen avslutas därför med en påminnelse om att det krävs ett pågående arbete med att realisera de jämlikhetsideal som aktivisterna strävar efter på lång sikt även inom den egna gemenskapen.

Undersökningens huvudfråga är hur den uråldriga torghandeln kan fortsätta existera i det svenska samhället där logik, ordning och välstånd ofta går på tvärs med torghandelns flyktighet, kortsiktighet och umbäranden. Oordning och informellt är två nyckelord i beskrivningarna av torghandeln historiskt och i den aktuella internationella forskningen. Praktik, utövare, materialitet, föreställningar och plats samverkar över tid i en ständig förändring av handeln. Ett teoretiskt ramverk lånat från forskning om de svenska torpens transformation kompletterar teorierna om globaliseringens, städers konkurrens och migrationens inverkan på omvärlden. Både kvantitativa och kvalitativa metoder har använts. En diskursanalysliknande granskning av tidningsartiklar och offentliga dokument beskriver den maktsfär som producerar en officiell föreställning som mer undergräver än stärker förtroendet för handeln. Observationer och samtal på fem salutorg i Stockholms stad har gett de annars marginaliserade torghandlarna en röst i studien. Det finns för närvarande ingen annan forskning om dagens torghandel i Stockholm.

Den här masteruppsatsen är en vetenskaplig essä i den praktiska kunskapens teori. Den är ett försök till en fenomenologisk inspirerad studie i högskolelärares kroppslighet i undervisning på lärarutbildning. Mina forskningsfrågor är: På vilka sätt erfar högskoleläraren sin egen kropp och dess rörelser i undervisningssituationer? Vilken roll spelar den egna erfarenheten om sin kroppslighet i förståelsen av sin presentation? I vilken relation står undervisningens innehåll, det som ska undervisas, till högskolelärarens kroppslighet? På vilka sätt skapar högskolelärarens kroppslighet relationer i undervisningen?Undersökningen består av berättelser från min erfarenhet som lärare i dans samt filmade observationer och intervjuer av fyra andra högskolelärare på lärarutbildningen. Studiens metod och teoretiska bakgrund är fenomenologisk och baseras på den franska filosofen Maurice Merleau-Pontys arbete om levd kropp och intersubjektivitet samt dans och rörelse teorier om kropp, rum, tid och kraft av Rudolf Laban.I analysen av det empiriska materialet lyfter jag fram tre dimensioner av kroppslighet, presentation, gestaltning och relation som jag diskuterar i relation till mina valda teorier. Som en fenomenologisk studie beskriver jag först de fyra lärarnas erfarenhet av sin kroppslighet för att sedan reflektera på det som har visat sig. Undersökningens ändamål är inte ett snabbt svar på bästa sättet att undervisa. Istället är mitt intresse att verkligen försöka förstå hur kroppen och dess rörelser kan få en större betydelse inom lärarutbildning. / This master thesis has the form of a scientific essay within the theories of practical knowledge. It is an attempt to a phenomenological survey of higher education teacher´s relationship to their own corporality in teaching in a teacher education program. I investigate following question; In what ways do university teachers experience their own body and its movements in teaching? How does the teacher´s own experience of its corporality influence the understanding of the own presentation? What is the relationship between teacher´s corporality and the content of the teaching? In what way does the teacher´s corporality create relationships within the teaching?My investigation contains of narratives from my experience as a teacher in dance. It will also contain filmed observations and interviews with four other teachers in higher education at the teacher education program at the Södertörn university. The methodological and theoretical background of my study is phenomenological, based on the French philosopher Maurice Merleau-Ponty´ s work on lived body and intersubjectivity and movement and dance theories of Rudolf Laban about body, time, space and effort.Within the analysis of my empirical material I have high lightened three dimension of corporality; presentation, formation (creation) and relation, which I have discussed further in relationship to my theories. As a phenomenological study I have first tried to describe the four teacher´s experience of their own corporality and then reflect on the outcome. It is not my goal to present a quick fix answer to the best way to teach in relationship to the corporality. Instead my interest is to really try to understand how body and it´s movements can be a greater part of the interest and the curriculum of a teacher education program.

This historic study is expanded with a contemporary view. It has interdisciplinary connections to fashion--‐, gender--‐ and postcolonial studies. The analysis is based on interwievs with Swedish skinheads with a wide range of backgrounds and experiences. One of the questions answered is which factors creates inclusion versus alienation in relation to the skinhead culture. The sources tell stories about a romanticisation of the workingclass, a homosocial expectation based on gender and a distinct heteronormativity. They also show how some non--‐normative functionalities pass, while others are seen as deviant which creates an alienation from the community. Are there any connections between skinhead culture, violence, nationalism and Nazism and if so, how does this show? The image of the skinhead in mass media is heavily coded with Nazism though many of the sources have experienced their subculture as highly diverse. The skinhead get’s to play the role of The Other  in the  Swedish debate on nationalism  and nazism.  To depict skinheads as the ”true” nazis becomes an effective way to make both everyday racism as well as dressy Nazism invisible. Also institutionalized violence, racial profiling and white violence  is made  invisible by this making of The Other. How come typical skinhead features have become popular in mainstream culture right now and what does this popularisation do to the subculture? The present political situation creates an aesthetic discussion which  does not limit itself to the subcultural domains.  At a time when skinhead features become mainstream it might take a more extreme expression to continue as sub--‐culture. The heavily charged aesthetics can be used as a subversive tool for shifting power perspectives, this is especially flagrant within the gayskin culture which uses the aesthetics as a camp play with stereotypes.

I uppsatsen undersöks barns konstruktion av det teologiska språket med avseende på försoning som begrepp. Barnens förståelse av försoning sätts i kritisk relation till Miroslav Volfs förståelse av försoning och omfamning (embrace). Därigenom framträder att barnen utvecklar försoningsbegreppet genom att det överträder vår uppfattning om tid och rum. Barnen konstruerar det teologiska språket utifrån en materialitet som består av egna erfarenheter av kroppslig (o)försoning. / In this essay I study how children construct their theological language in relation to the topic of reconciliation. The children's voices are put in critical dialog with the Croatian theologian Miroslav Volf’s notion of reconciliation in relation to embrace. The children’s perception of reconciliation develop and expand the theological concept of reconciliation. Seemingly, children's theological language describe reconciliation as an act that transcends time and space. Children construct their theological language through a materiality based on their own corporeal experiences of conflict and reconciliation.