Syftet med denna kunskapsöversikt är att sammanställa forskning om hur flerspråkiga elever kan utveckla språket och ämneskunskaper i svenskämnet, vilka metoder och strategier finns det som dessa flerspråkiga elever kan använda sig av i svenskundervisningen. Valet av just denna undersökning grundas i en medvetenhet om Sveriges ökande mångfald. Samhället har blivit alltmer mångkulturellt och med denna kunskapsöversikt vill vi ge en ökad förståelse för flerspråkighetens roll. Fokus har hamnat på forskning kring det språkliga, då svenska används som det gemensamma skolspråket i samtliga ämnen i skolan.Metoden för denna kunskapsöversikt är litteratursökning via olika databaser för att sammanställa relevant forskning kring syftet där frågeställning är: Hur kan flerspråkiga elever utveckla sitt språk och ämneskunskaper i svenskämnet?Resultatet visar att det finns många olika metoder och strategier för att utveckla språket och ämneskunskaperna för de flerspråkiga eleverna. Några av metoderna och strategierna som förekommer är kodväxling, lässtrategier, translanguaging och multimodalitet.

Att publiken upplever olika känslor är betydelsefullt för filmers framgång, därför är det viktigt hur de olika filmiska uttrycksmedlen används och samarbetar med varandra för att väcka en viss känsla hos publiken. Syftet med den här studien är att undersöka hur scener kan gestaltas för att stimulera åskådarnas känsloupplevelser. Genom att analysera två olika scensekvenser ur filmen One Day utifrån ett multimodalitetsperspektiv och samspelet mellan olika semiotiska resurser kommer en bredare förståelse ges för filmiska uttrycksmedels användning, samverkan och mening. Resultatet av analysen visar hur Emmas död framställs i båda scener genom känslor, bland annat sorg och hopp som de olika filmiska uttrycksmedlen skapar och även hur det går att använda dem i andra filmgenrer för att väcka en specifik känsla genom att ändra på semiotiska resurser, till exempel ljus eller bildkomposition etcetera.

Detta är en retrospektiv undersökning med syfte att bidra till en fördjupad förståelse av hur kropp och rörelse kan ses som kommunikativa resurser i en lärande miljö, främst då det gäller klassrummet och elevernas möjligheter att bearbeta och förmedla innehåll kopplat till skolans ämnen och styrdokument. Studien initierades av mig som ett utvecklingsarbete utifrån min erfarenhet att kroppen och rörelsen ofta är en outnyttjad resurs ur ett lärande perspektiv i klassrummet. Undersökningen är avgränsad till den klass och den handledare jag mötte under min avslutande vfu, verksamhetsförlagda utbildning. Detta skedde i en klass på grundskolans tidigare år där jag under fyra veckors hade huvudansvaret för så gott som alla lektioner med eleverna i matematik, svenska, so, idrott, musik och bild. Ett sammanhållet fokus var från min sida att i varje ämne, utifrån ämnets styrdokument med kunskapsmål och centrala innehåll, koppla ett moment till en aktivitet där rörelsen och kinestetiskt lärande stod i fokus. Jag hade ingen färdig metod att utgå från utan prövade i dialog med klassläraren som också var min handledare för vfun, ett arbetssätt som jag själv kom att utforma. Genom teori och praktisk erfarenhet från ett komplementärt lärande där den kinestetiska kommunikationen står i fokus visar jag här på alternativa sätt att finna vägar till meningsskapande processer genom fysisk daglig aktivitet i klassrummet. Studien är retrospektiv i den mening att min empiri baseras dels på intervjuer kring arbetssättet som helhet med sex av de elever som deltog i studien samt med deras klasslärare/min handledare och att den insamlade datan relateras till aktuell forskning inom området. Mina ledande frågeställningar har varit: Vilka betydelser tillmäter läraren rörelse i klassrummet?  Vilka betydelser tillmäter eleverna rörelse i klassrummet? I litteraturgenomgången skildras inledningsvis rörelsens plats i klassrummet utifrån ett möte mellan logocentrism, didaktisk design och transspråkande. Resultatet visar på möjligheterna till meningsskapande genom rörelse. Resultatet visar även på lusten till rörelse jämte svårigheterna att införliva ett nytt arbetssätt i en målstyrd skola. Samt att synen på rörelsens värde möjligen vidgats de senaste åren inom ett transspråkande perspektiv.

Forskning visar att musik är positivt att använda för barns språkliga och kognitiva utveckling. Syftet med studien är att skapa kunskap kring hur musik kan användas som ett didaktiskt verktyg för att främja barns språkutveckling, genom att belysa förskollärares perspektiv kring hur de arbetar med musik och språk. Studien har haft sin utgångspunkt i den sociokulturella traditionen. Datainsamlingsmetoden som har använts är kvalitativa intervjuer med yrkesverksamma förskollärare och analysmetoden är en abduktiv ansats. Resultatet tyder på att förskollärare associerar språkutveckling i hög grad till läs-och skrivutveckling med fokus på högläsning. Resultatet visar även att majoriteten av förskollärarna besitter en medvetenhet kring sångens positiva påverkan på språkutveckling, detta tyder på ett kunskapsglapp kring musikens påverkan i stort. Det framkom av intervjuerna att musikaktiviteter i förskolor oftast bygger på att sjunga tillsammans med barnen, då förskollärarna kopplade detta till språkutveckling. Detta skulle kunna förklaras utifrån samhällsdebatten som lyfter att ämnet musik får stå tillbaka, och inte värdesätts lika hög som grundämnena.

Studiens syfte är att öka kunskapen om hur danslärare i gymnasieskolan kommunicerar med elever under lektioner och hur de designar undervisningen för att skapa förutsättningar för lärande. I studien deltog tre danslärare från olika gymnasieskolor och datainsamlingen utfördes genom de kvalitativa metoderna videoobservationer och intervjuer. Materialet analyserades utifrån tematisk analys (Braun and Clarke, 2006) med ett multimodalt designteoretiskt ramverk. Studien synliggör den rika repertoar av teckensystem som danslärarna använder i interaktionen med eleverna. De kommunicerar genom olika kombinationer av semiotiska resurser, som rörelser, gester, beröring, blickar, hållning, ansiktsuttryck, tal och ljud. Genom en komplex väv av visuella, auditiva och taktila meningserbjudanden skapar danslärarna förutsättning för lärande. Ingen resurs framstår som hierarkiskt överordnad. Även förhållandet till rummet och musiken tycks ha en viktig orienterande betydelse i dansundervisningen. Resultatet visar på att lärarnas kommunikation och undervisningsdesign sker i relation till elevernas teckenskapande, gymnasieskolans inramning, danstraditioner, utbildning, erfarenheter, kroppslig kunskap samt personliga uppfattningar. Struktur och disciplin tycks prägla undervisningen och samtidigt som lärarnas kunnande och ledning lägger grunden för lektionens utformande har lärarna en tydligt elevorienterad intention och anpassar sin didaktiska design utifrån samspelet med eleverna. Genom erfarenhet tycks danslärarna utveckla ett seende för var eleverna befinner sig i sin lärprocess, vilket har betydelse för vilken typ av vägledning lärarna erbjuder dem. / The aim of this study is to increase knowledge about how dance teachers in Swedish upper secondary school communicate with students during lessons and how they design their teaching in order to create conditions for learning. Three dance teachers from different schools participated in the study and the data collection was carried out through the qualitative methods of video observations and interviews. The material was analyzed with the use of thematic analysis (Braun and Clarke, 2006) based on the multimodal theoretical framework designs for learning. The study makes visible the rich repertoire of semiotic modes that the dance teachers use in their interaction with the students. They communicate through various combinations of semiotic resources such as movements, gestures, touch, gaze, posture, facial expressions, speech and sound. Through a complex weave of visual, auditory and tactile meaning offerings the dance teachers create conditions for learning. No mode appears as hierarchically superior. The relationship to space and music also seems to be of importance regarding orientation in the dance class. The results show that the teachers' communication and teaching design relates to the sign making of the students, the school setting, dance traditions, education, experiences, bodily knowledge and personal attitude. Structure and discipline seem to characterize the teaching and at the same time as the teachers' knowledge and leadership lay the foundation for the design of the lesson, the teachers have a clear student-oriented intention and adapt their didactic design based on their interaction with the students. Through experience the dance teachers seem to develop a sense of where the students are in their learning process, which affects the type of guidance the teachers offer them.

The aim of this thesis is to gain an understanding in children’s librarians usage of multimodal tools and different methods for expression in their work regarding promoting reading activities, in a public library context, and what effect these methods and tools have on the children participating in such activities. Empirical content was gained in the vein of qualitative studies through semi structured interviews with five children’s librarians. To analyze the results of the findings multimodal social semiotic theory and sociocultural theory were used. Our results show that the physical book – despite storytelling from other media –remain the common aim of promoting reading. And although many activities contain multimodal expressions, it isn’t something that most of the respondents are actively thinking about. Expressions seem to emerge by themselves, mostly because of – connected to younger children that don’t know how to read – how children's literature is composed: the combination of written words and pictures. The use of expressions seems to be mainly used for clarifying or amplifying purposes. Social contexts and social gatherings are regarded as even more important than the use of different expressions, though the analysis show that there is a collective understanding of the multimodal expressions beneficial aspects when it comes to the aim of getting children to gain interest towards books and reading. The red thread running through the promoting reading activities, according to the empirical findings, is interaction, social gatherings, making reading a joyous experience, communication and activities centered around creating.

I den här uppsatsen har fem multimodala texter i en digital historielärobok för grundskolans årskurs 7 – 9 undersökts. Syftet har varit att med teoretisk utgångspunkt i sociosemiotisk teori och systemisk funktionell lingvistik (SFL) utveckla kunskap om potentiella språkliga utmaningar för andraspråkselever i de multimodala texterna. Ett centralt begrepp i undersökningen har varit sociala deltagare, och en multimodal analys av texternas skriftspråkliga och visuella textelement har genomförts. Såväl de skriftspråkliga textelementen som de visuella textelementen har analyserats med avseende på den ideationella metafunktionen, och i någon mån har framför allt de visuella textelementen också analyserats med avseende på den textuella metafunktionen. Vidare har de multimodala texternas diskursiva mönster undersökts. Sammantaget visar resultaten av analyserna att de skriftspråkliga textelementen till stora delar följer det mönster för historietexter som även tidigare forskning visat, nämligen ett mer eller mindre abstrakt språkbruk och nedtonade mänskliga aktörer i de historiska skeenden som skildras, vilket kan innebära potentiella språkliga utmaningar för andraspråkselever. När det gäller potentiella utmaningar i de visuella textelementen finns en skillnad mellan den grafiska modell och den karta som undersökts, och den målning och det fotografi som undersökts, i det att det i de förra är de abstrakta representationerna som kan innebära utmaningar, medan det i de senare är de diskursiva mönstren som kan göra det. Slutsatser som dras i uppsatsen är att andraspråkselevernas läsning av de multimodala texterna i historieläroboken behöver ske i ett sammanhang med lärarledda, gemensamma samtal om texterna, och att de i undervisningen behöver få möjlighet att utveckla sin förmåga att läsa texterna kritiskt.

Syftet med denna studie är att synliggöra och belysa hur musiklärare och andra ämneslärare använder sång och musik ur ett didaktiskt perspektiv i sin undervisning, med syfte att erbjuda vidare språkutveckling hos elever som har ett annat modersmål än svenska, och som har behov av det, men inte har längre rätt till stödundervisning. Studien har en kvalitativ ansats vars datainsamling består av strukturerade intervjuer med öppna frågor. Intervjuerna utfördes på en mångkulturell skola där jag intervjuade sex ämneslärare. Studien utgår från ett sociokulturellt perspektiv och resultatet har också analyserats utifrån socialsemiotisk teori - modaliteter, semiotiska resurser, multimodalitet - liksom inom-utommusikaliska mål och estetiska läroprocesser. Resultatet visar på lärarnas metodiska hållning och deras didaktiska, sociokulturellt medvetna, språkliga och estiskts undervisande kreativitet. Det finns en stor potential att möjliggöra en kontinuerlig och fortsatt språkutvecklingsprocess, framför allt för andraspråkselever genom musikämnet, men också genom andra ämnen. Några olika estetiska uttryck som används och specifika förmågor och förståelser som övas är: fantasi, kreativitet, ordföljd, ordförståelse, språkflexibilitet, språkinlärning och olika ämneskunskaper. Studien kan också ses som potentiellt besvärligt eftersom varken fortsatta språkutvecklingsbehov, eller den komplexa lärarkompetensen som utvecklas för att möta detta, är formellt erkänd och bemött i utbildningssystemet, vilket ökar risken för att lärarna välvillighet och engagemang utnyttjas på ett sätt som inte är rimligt i längden. Slutligen kommer studien fram till att både språkutvecklingen och kunskapsutvecklingen hjälper till med att uppnå skolans mål och uppdrag.

’’Jag har färgkodat, följer ni det här så kan ni spela!’’ är en studie som syftar att undersöka hur lärare designar sin undervisning med hänsyn till elevers olika kunskapsnivåer. Studien lutar sig mot skolans styrdokument och tidigare forskning. Metoden i studien består av fyra stycken semistrukturerade intervjuer med musiklärare som är verksamma i olika mellanstadieskolor. Resultatet visade att samtliga musiklärare försöker designa sin undervisning så att den individanpassas till varje enskild elevs behov, även om undervisningen sker i helklass. Det visade sig även i resultatet att musiklärarna arbetar för att ge eleverna uppmuntran till deras känsla av att de kan musicera tillsammans, oavsett tidigare erfarenheter. Slutsatsen av studien är att musiklärarna försöker individanpassa sin undervisning genom att arbeta med uppgifter i små etapper på ett lekfullt sätt.

Syftet med studien var att utifrån barns perspektiv, synliggöra hur femåringar i förskolan interagerar med varandra och artefakter som till exempel en robot när de programmerar. Vidare syftar studien till att beskriva och diskutera barns erfarenheter och förhållningssätt till programmering i förskolan. Studien vilar på en sociokulturell teori och ett socialsemiotiskt multimodalt perspektiv. De metoder som användes vid datainsamling var deltagande observatör, videoobservationer och kvalitativ ostrukturerad intervju, vidare medverkade fem barn i studien. Empirin analyserades med hjälp av ett designteoretiskt, multimodalt analyssätt. Resultatet visar att barnen interagerar med varandra genom kommunikation och gester, de har en varierad förförståelse till programmering och använder sig av olika tillvägagångssätt att programmera roboten. Barnen är engagerade vid programmeringen och anser att det är roligt men svårt.