Jämställdhet är ett mål som eftersträvas i både gymnasieskolan och samhället i stort. Tidigare forskning har studerat jämställdhet i gymnasieskolan, könsskillnaderna i klassrummet och lärares interaktion med eleverna i förhållande till genus/kön och jämställdhet. Dock saknas det en större förståelse för hur just gymnasielärare uppfattar detta ämne. Därför är syftet med denna undersökning inom ramen för så kallade gymnasiegemensamma ämnen beskriva hur lärarna upplever jämställdhet i relation till eleverna. För att kunna besvara syftet har en teoretisk ram använts som visar på hur man kan arbeta jämställt. Studien har en fenomenologisk ansats och metod där man vill se hur en företeelse subjektivt upplevs och i detta fall hur lärare upplever fenomenet jämställdhet i förhållande till sina elever. För att få kunskap om lärarnas uppfattningar användes halvstrukturerade intervjuer och totalt sex respondenter deltog i undersökningen. I resultatet framgår det bland annat att lärarna vill behandla alla lika och att de har en hel del kunskap om könsskillnader i skolan. Det mesta överensstämmer med tidigare forskning men den här undersökningen visar även på att gymnasieämnet och intresset har en avgörande del i hur de faktiskt förhåller sig till jämställdhet i sitt arbete med eleverna. / <p>Godkännandedatum:  2013-06-07</p>

SAMMANFATTNING Den här uppsatsens intresserar sig för hur ungdomar som definierar sig själv som homo- eller bisexuell, transperson eller queer (hbtq) har det i skolan. Därför har jag genomfört en kvalitativ intervjustudie med sex unga vuxna som är mellan sexton och tjugoett år och tillsammans med deltagarna skapat berättelser om hur de har upplevt sin skoltid. Syftet har varit att bidra med ny kunskap genom att synliggöra deras erfarenheter av att inte uppfylla de förväntningar som heteronormativt ställs på en pojke eller flicka i skolan med den övergripande forskningsfrågan - ’Hur framträder skolan som heteronormativt sammanhang i de unga vuxnas berättelser om skoltiden?  Uppsatsen tar till utgångspunkt att skolan är ett heteronormativt sammanhang och mot den bakgrunden ställs intervjudeltagarnas berättelser. Berättelserna analyseras med hjälp av begrepp ur symbolisk interaktionism och knyter an till och tolkas med utgångspunkt i tidigare forskning om relationer, pojkar och flickor, skapandet av femininiteter och maskuliniteter samt synliggörandet av sexualiteter - i skolan. Studiens genomgående tema är hur skolan som heteronormativt sammanhang framträder i de unga vuxnas berättelser i mötet med medelever, lärare och undervisningen.  Studiens resultat visar att i möte med eleverna framträder heteronormativiteten som deltagarens annorlundahet i form av verbala kränkningar, uteslutning från samspel, mobbning eller våld. Mötet mellan deltagarna och lärare kännetecknas av att heteronormativiteten synliggörs genom deltagarens annorlundavärde och gestaltas genom lärares passivitet inför verbala kränkningar i och utanför klassrummet, lärares ointresse för ett mångfaldsperspektiv i undervisningen eller osäkerhet inför deltagarens annorlundahet. Vidare framträder heteronormativiteten i mötet mellan deltagarna och undervisningen i skolan som heteronormativt sammanhang i form av deltagarens osynliggörande. Detta osynliggörande gestaltas i form av lärares organisering av undervisningen som bidrar till att producera och reproducera traditionella könsroller och könsrollsmönster. Resultatet visar att skolan inte är en trygg och utvecklande lärandemiljö för elever som definierar sig som hbtq och antyder skolans behov av kompetensutvecklande insatser med fokus på hbtq-kunskap, normer, mångfaldsperspektiv och normkritik för bättre kunna skydda alla elever från att ‘fara illa’ i skolan.

Syftet med studien är att bidra med kunskap om och förståelse för hur pedagoger kan uppfatta barn i förskolan med könsöverskridande identitet. Metoden som användes var fokusgruppsamtal där deltagarna fick ett dilemma att diskutera kring. Detta spelades in för att sedan kunna transkriberas och analyseras. Resultatet visar att pedagogerna har frågor och funderingar kring hur och när barns könsidentitet skapas och vad det är som påverkar barnen när de konstruerar sin identitet. I fokusgruppsamtalen framträder även de normer och den normkreativitet som barn möter i förskolan. Flera pedagoger har ett motstånd mot pronomenet "hen" och några pedagoger är oroliga för att "hen" gör barnet könlöst. Dock uttalar pedagogerna att de ser barn som individer och inte som ett "kön". Det framkommer också att pedagogerna anser sig vara normkritiska då dom säger att pojkar och flickor ges samma möjligheter på förskolan. Trots detta finns det uppfattningar bland pedagoger att barnen föds med ett fysiologiskt kön och att dessa pedagoger utgår ifrån att barnet känner tillhörighet till sitt fysiska kön. Dessutom anser flera pedagoger att barnen påverkas av sammhällets normer.

I studien undersöks och analyseras hur lärare hanterar Sveriges kulturella mångfald i sin undervisning. Studiens empiriska material har samlats in genom semistrukturerade kvalitativa intervjuer genomförda med fem respondenter, samtliga praktiserande lärare i skolor med ett mångkulturellt elevunderlag. Studien tar teoretiskt sett avstamp i ett postkolonialt och poststrukturalistiskt forskningsfält där språket anses betydande för människans sätt att skapa och reproducera kulturella identiteter och hierarkier. Bärande är det sätt som språket struktureras kring binära oppositioner, exempelvis man/kvinna, sant/falskt eller som i studiens fall, ett ”vi” och ”de Andra” (Eriksson, Baaz &amp; Thörn 1999, s. 17-18; Von Brömssen 2003, s. 29). Huvudsakliga teorier som använts för att analysera det sätt som lärare hanterar Sveriges kulturella mångfald i sin undervisning är Halls representationsteori, vilken kortfattat går ut på att människan konstruerar och förmedlar mening genom sitt språk (Hall 2013, s. 11), samt Kumashiros modell för analys av antiförtryckande undervisningspraktiker, vilken består av fyra undervisningsmodeller. I resultatdelen presenteras respondenternas uppfattningar av begreppen ”kultur” och ”kulturell mångfald”, och lärarnas erfarenheter av en kulturell mångfald i skolan. Lärarna ser både fördelar och utmaningar med kulturell mångfald i skolan, nämnda utmaningar är framförallt kommunikationsrelaterade. Lärarna problematiserar hur det som representant för en svensk kulturellt homogen lärarkår är utmanande att undervisa om och för en kulturell mångfald. Slutligen presenteras de undervisningsstrategier som lärarna givit uttryck för att använda för att ge elever en ökad förståelse för den kulturella mångfalden. Slutsatser: En avsaknad av ett gemensamt språk kan inte som ensam variabel tillåtas sammanfatta skolans mångkulturella utmaningar. En eventuellt kulturellt homogen lärarkår och en vad det verkar rådande diskursiv åtskillnad i samhället mellan ett kulturellt ”vi och de Andra” bör även problematiseras. Lärare bör i relation till resultaten förhålla sig kritisk mot stereotypa föreställningar om den egna och ”de Andras” kulturella bakgrund (Coelho 1998, s, 198). Jag konstaterar vikten av att lärarutbildningar och obligatorisk fortbildning säkerställer att hela den svenska lärarkåren ska besitta erfarenhet av ett normkritiskt didaktiskt förhållningsätt.

Den nya reviderade läroplanen för förskolan (Skolverket, 2018) har lyft jämställdhetsarbetet på förskolan. Syftet med studien är därför att utifrån ett normkritiskt perspektiv synliggöra fyra pedagogers föreställningar om kön i kommunikationen med barn, med specifikt fokus på kommunikation vid måltider. Detta för att undersöka om det förekommer skillnader i pedagogernas bemötande av pojkar och flickor efter att den nya läroplanen lagt fram nya genusaspekter. Studiens frågeställningar är: Hur bemöts pojkar och flickor av pedagoger vid måltider utifrån fördelning av talutrymme, uppmärksamhet och samtalsinnehåll? Vilka könsstereotypiska föreställningar om kön kan speglas i pedagogernas kommunikation med barnen?   Undersökningen genomförs genom observationer, där ett arbetslag på fyra pedagoger har observerats under tre måltider. Baserat på tidigare forskning har en observationsmall gjorts som undersöker pedagogers fördelning av talutrymme, uppmärksamhet och valda samtalsinnehåll till pojkar och flickor. Observationerna analyserades utifrån ett normkritiskt perspektiv där pedagogernas bemötande och könsföreställningar undersöktes.   Resultatet skildrar att pedagogerna vid måltider bemöter barnen relativt likvärdigt. Resultatet är komplext där både likheter och skillnader framkommer i pedagogernas bemötande av barnen. En likhet är att pedagogerna ställer lika många frågor och hjälper pojkar och flickor i lika stor utsträckning. En skillnad visar att pojkarna får ett större talutrymme och att flickor får hårdare tillsägelser. Ibland kommunicerar pedagogerna olika samtalsinnehåll till pojkar och flickor. I resultatet kan också olika könsstereotypiska föreställningar synliggöras, men även icke- könsstereotypiska föreställningar framkommer. Könsstereotypiska föreställningar som framkommer hos pedagogerna är exempelvis pojkar som busiga och flickor som skötsamma. Konsekvenserna av att pedagogerna inte alltid bemöter barnen likvärdigt i kommunikationen gör att pojkar och flickor inte får lika möjligheter och förutsättningar, vilket inte bara strider mot förskolans läroplan utan även påverkar barnens bild av sig själva och jämställdheten, i både nutid och framtid.

Syftet med vår studie har varit att undersöka fyra förskollärares samt fyra specialpedagogers syn på relationer och samspel i förskolan genom en kvalitativ studie med semistrukturerade intervjuer. I denna studie valdes relationell pedagogik som huvudteori eftersom forskning har visat att goda relationer mellan vuxna och barn har främjat elevers lärande i skolan (Aspelin &amp; Persson 2011). Författarnas beskrivningar om relationell pedagogik kunde kopplas till Bubers filosofi om ett öppet och genuint möte mellan två individer, där verklig förståelse för varandra kunde infinna sig. Även Goffmans syn på socialt samspel belystes i teoridelen eftersom utsagorna skildrade pedagoger vilka betedde sig sig på ett annat sätt än det uttalade. Goffman (2014) menade att människor presenterade en dubbelhet och hade möjlighet till att dela in sitt uppträdande i enskilt och allmänt. Mötet med andra människor var en teater där vi tänkte på hur vi uttryckte oss och där vi visade våra bästa sidor. De sämre karaktärsdragen hamnade i skymundan i det direkta mötet med andra individer. Vi har kommit fram till att förskolan är viktig i relationsbyggandet utifrån förskollärarnas och specialpedagogernas berättelser, forskning samt teorival. Resultatet visade att det var betydelsefullt med ett positivt förhållningssätt gentemot de barn respondenterna hade mött i förskolan. Genuina relationer var även något som betonades i informanternas utsagor. Det dilemma vi stötte på under studiens gång har varit att vissa barn inte har fått sina behov tillgodosedda och har därmed inte blivit bekräftade som andra barn. Utåtriktade barn har ibland fått mer uppmärksamhet än de barn som har varit lågmälda och försiktiga. De introverta barnen skulle ha kunnat riskera att hamna utanför barngruppen på grund av det. Utifrån de intervjuades skildringar så framkom det att alla vuxna som verkade i förskolan har haft behov av ytterligare kunskaper gällande relationell pedagogik. Organisation och de resurser vilka existerade i förskolan var också något som belystes av respondenterna, det hade en påverkan på samspel samt relationsbyggandet i förskolan. Ett normkritiskt förhållningssätt har varit av betydelse för att pedagogerna i förskolan, ska kunna motverka djupt ingrodda mönster som vissa barn har kommit i kontakt med och som skulle kunna påverka relationerna under uppväxten.

Syftet med uppsatsen är att bidra med mer kunskap och en djupare förståelse för hur förskollärare och vårdnadshavare uppfattar sin samverkan utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Upprinnelsen till ämnet är att det finns stora brister i den aktuella kunskapsmassan. Syftet och frågeställningarna har undersökts genom kvalitativa intervjuer, bestående av fyra förskollärare och tre vårdnadshavare. Det empiriska materialet har transkriberats och analyserats med hjälp av en fenomenografisk metodansats. Ett teoretiskt begrepp i studien är ett normkritiskt perspektiv. De huvudsakliga resultaten är att alla förskollärare ser genus och jämställdhet som viktiga frågor men att det inte är något som genomsyrar kontakten med vårdnadshavarna utan endast barnen. Vårdnadshavarna uppfattar att bemötandet skiljer sig beroende på deras könstillhörighet, exempelvis genom att mammor förväntas ta ett större ansvar kring praktiska saker rörande barnet och att personalen är mjukare mot papporna. Vårdnadshavarnas uppdelning av formella och informella möten skiljer sig då mammorna oftare lämnar och hämtar barnen medan det är mer jämställt på formella möten som föräldramöten. Resultatet visar också att förskollärarna gärna ser fler män bland sina kollegor medan vårdnadshavarna har mer dubbeltydiga känslor. Vårdnadshavarna uttrycker också många fördelar med en mindre könssegregerad arbetsplats, men det lyfts både att kvinnor har en naturligare trygghet än män och att det finns en rädsla för pedofili. Min slutsats är att om förskollärare reflekterar mer kring jämställdhet och att det ska gälla alla kan det synliggöra samhällsstrukturer som styr hur vi ska vara som kvinna/mamma respektive man/pappa. Därigenom kan invanda föreställningar och förväntningar ifrågasättas och ett gemensamt förändringsarbete kan ske.

Utgångspunkten för denna studie var att elever från etniska minoritetsgrupper riskerar att ställas inför utmaningar i idrott och hälsa. En anledning till detta kan vara att skolans läroplan genomsyras av normer från kristen, sekulär och västerländsk humanism. Syftet med studien var att få en större förståelse för hur elever från etniska minoritetsgrupper förhandlar mellan olika normer från idrott – och hälsaundervisningen samt sin religion och kultur. En kvalitativ metod användes där sju elever från etniska minoritetsgrupper intervjuades. Resultatet visadeatt eleverna i vissa fall anpassar sig till de normer som finns i idrott – och hälsaundervisningen istället för att följa normer från sin religion eller kultur. Resultatet visadeockså att eleverna även bildar egna normsystem där de följer religionen och kulturens normer å ena sidan och idrott – och hälsaundervisningens normer å andra sidan. Avslutningsvis visade resultatet att eleverna anser att lärarna ofta har förståelse för religion och kultur men att lärarnas normer till största del är prioriterade i skolan. / The initial reason behind this study was that pupils from ethnic minority groups risk facing challenges during their lessons in physical education. One of the reasons might be that the Swedish curriculum is deeply rooted in norms based on Christian, secular and western humanism. The purpose of this study was to gain a greater understanding regarding howpupils from ethnic minority groups negotiated various norms which surround physical education and their religion and culture. The study adopted a qualitative method where seven students from ethnic minority groups were interviewed. The main result revealed that pupils in some cases adapt to norms that exist in physical education instead of following the norms from their religion or culture. Moreover, the data showed that pupils construct their own system of norms, which combines norms from both their religion and culture, and physical education. Lastly, pupils find that teachers have a good understanding of various religions and cultures with their respective norms, however, pupils still find teachers norms to be prioritized at school.

Intresset i denna uppsats riktar sig till hur fritidspersonal arbetar normkritiskt med HBTQ+-relaterade frågor i fritidshemmet. När vi sökte tidigare forskning om HBTQ+ i grundskolan fick vi få eller inga träffar alls som berörde den svenska skolan. Med normkritiskt perspektiv som grund för våra frågeställningar fick vi en djupare förståelse för hur fritidspersonalen arbetade för att bryta samhällets normer genom lek, aktivitet och musik men även genom värdegrundsarbeten och dagliga diskussioner. Syftet med studien var att beskriva och analysera fritidspersonalens uppfattningar om HBTQ+-frågor i fritidshemmet. Vi använde en enkätundersökning och semistrukturerade intervjuer som en djupdykning till vår studie om fritidspersonalens uppfattningar om att arbeta med HBTQ+-frågor. Metoden vi använde oss av är innehållsanalys, vilket innebär att man analyserar sitt material enligt ett kodningsschema. Först redovisar vi resultatet utifrån enkäterna. Därefter redovisas resultaten från intervjuerna. I denna studie framkommer det att det ser väldigt olika ut i hur fritidshemmen arbetat med HBTQ+-frågor i undervisningen och från personal till personal. Slutsatsen är att fritidspersonalen behöver mer stöttning och utbildning för att kunna bedriva undervisning om HBTQ+ på fritidshemmet. / <p>Betygsdatum: 2021-11-05</p>

Sammanfattning I samband med starten på vårt examensarbete blev vi nyfikna på barnböcker med blyga och intro­verta huvudpersoner utifrån ett normperspektiv. Vi blev då tipsade om Emma AdBåges sommarprat (Sommar i P1 2020). I sitt sommarprat berättar AdBåge om rätten att få vara och leka som man vill och beskriver att hon var dålig på att vara barn, om man med barn menar att man ska vilja leka mycket och med många andra barn. Syftet med denna studie blev därför att undersöka hur blyga och introverta karaktärer porträtteras i bilderböcker. En narrativ analys med en fördjupande inne­hålls­analys har genomförts utifrån ett urval av tio samtida bilderböcker. Innehålls­analysen visar att osäkerhet är något som framträder i samband med att vara blyg och introvert. Resultatet av studien synliggör normen om att tycka om att vara tillsammans, normen om att lika barn leka bäst och normen om familjen. Vi sätter resultatet i för­hållan­de till ett normkritiskt perspektiv. Vi anser att nio bilderböcker i studien kan användas som redskap inom normkritisk pedagogik, då de förmedlar att det är tillåtet att vara blyg och introvert och att de på så sätt kan medverka till att vidga existerande normer. Genom att medvetet använda bilderböcker som ett redskap inom normkritisk pedagogik kan pedagoger möta barn med respekt utifrån deras individuella sätt att vara och främja inkludering. Vi ser vår studie som ett bidrag till den normkritiska pedagogiken i förskolan då vi kopplar samman hur barnlitteratur kan används i sampel med läroplanen.