’Dalens Ande’ är ett kommunalt konstprojekt i Säter. Enligt den ursprungliga planeringen skulle det pågå under tre somrar. Det ingår i hela Säterdalsprojektet, vilket syftar till att lyfta fram en säregen miljö och natur. Konstutställningen Dalens Ande var redan den första sommaren (1998) mycket uppmärksammad, inte minst i lokalpressen. Efterhand följde den affekterade insändardebatt som lett till den ’etiska vändning’ som denna uppsats huvudsakligen avser att belysa och analysera. De tolv berörda konstnärerna har beslutat att avsäga sig vidare samarbete med Säters kommun sedan den insändarskribent som de sett sig kränkande behandlade av utsetts till kommunens kulturpristagare. Här presenteras förutom ett urval av nämnda skriverier även som referenser en kort sammanfattning av Kants sedelära samt övrigt artikelmaterial som behandlar problemställningens delfrågor; yttrandefrihet kontra ärekränkning, pressetik och begreppet ’konstskandal’.

This master’s thesis discusses the term physical theatre from a discourse point of view. It also focuses on aspects of power from a field theory perspective. The main theory used is Pierre Bourdieu’s field theory, and I try to apply this onto critical discourse analysis, mainly taken from Michel Foucault. The forms of physical theatre I focus on are mainly commedia dell’arte, theatre forms inspiredby Grotowski and Artaud, as well as mime, performance and contemporary circus. These are all theatre forms that focus especially on the body. My aim is to explore the status and discourse of physical theatre in Sweden today. The thesis is divided into two main parts. First, I present research concerning empirical data, where I search for the term physical theatre, as well as other forms of describing these theatre forms, in magazines, theatre playlists, texts about theatre troups etc. The term physical theatre is not very common in these texts, it is often described as dance-theatre for example. It is also prominent that the view on what physical theatre is has changed, theatre forms which focus on the body and its expression have been incorporated into the major theatre field, and are no longer considered odd or different. Physical comedy, however, still stands out. Although it seems that it has become increasingly popular, it has somewhat moved away from the serious forms of physical theatre. The second part of the thesis approaches the subject from a more theorising point of view, where the discussion itself is the main focus. I start off by discussing the term physical theatre and its aesthetics – how its meaning has changed from being something avant-garde to something that is considered “normal”. Thereafter I discuss the status of the physical theatre forms, and apply them onto Bourdieu’s field theory. Physical comedy has not yet acquired the status of ”high culture”, whereas the serious, more “arty” forms of physical theatre are on different positions in the theatre field, and even on the physical theatre field. I also discuss how this can be transferred to theories about popular culture, and the interesting things that happens when the once very popular, low-status theatre form commedia dell’arte is situated in a high culture theatre house, Kungliga Dramatiska Teatern, in Sweden. I continue to discuss marginalised forms of theatre from a sub-culturalperspective, fighting both against and inside the dominant culture to gain status in the theatre field. After this, I discuss how the physical theatre’s new discourse has changed because of the newly found interest in contemporary circus, research projects in universities as well as higher education in physical art forms. The conclusion is that the term physical theatre still can be useful to describe different forms of theatre, although it is quite vague and has changed significally.

Den kamp som står central för Antigone i dramat med samma namn, är vikten av begravningen. Här har jag visat hur ett skifte i sorgpraktiker stod i relation till politiska reformer som pågick under övergången till det klassiska Grekland. Hur Antigone är en berättelse som tar upp och bearbetar konflikter som uppstår i denna kulturs övergång från en sedlig och familje-orienterad kultur till en stats-styrd och moraliskt orienterad kultur. Det introducerades en ekonomi av ersättbarhet, som ville tona ner det unika i individen för att statsmakten skulle växa sig starkare och tona ner konflikter av hämnd. Jag har även visat hur vissa tidigare läsningar och tolkningar av Antigone haft en tendens att fascineras av den självklarhet med vilken hon går mot sin egna undergång. Hur hennes död framstår som något vackert och skönt, i vart fall hos Jaques Lacan. Här har jag föreslagit en alternativ läsning där Antigones död egentligen kan ses som en reaktion på en oerkänd och felriktad sorgprocess. Det är inte då längre något upphöjt utan snarare visar det oss något djupt olyckligt i bristen på rättigheter och erkännande. Att Antigone tar sitt liv - vilket i sig genererar en kedja av tragiska händelser - kan få sin förklaring i att hon drabbats av melankoli. Melankolin kommer av att hon av staten och sin morbror, inte fick tillgång att leva ut sin sorg eller ens erkännas sin sorg på riktigt vis. Melankolin har jag lokaliserat med stöd av Sigmund Freuds beskrivning. Jag har även med hjälp av Judith Butler visat att värdet av liv regleras genom olika värdesystem och normer för uppfattande och erkännande. Att dessa normer och erkännanden även hänger tätt i hop med ett livs sörjbarhet när det går förlorat. Med stöd av Tina Chanter har jag även poängterat att Antigone många gånger använts som ett verktyg för protest, då dramat belyser just detta med värdesystem. Att stå utan ett erkännande, att bli förvisad till en plats i marginalen frammanar även en position av social död.  Vad det är som gör att Antigone så idogt strävar efter detta att få begrava sin broder och vad denna begravning representerar mer än endast en begravning, hänger samman med just ett behov av erkännande. Att vara människa är bland annat att vara i relation, att vara ett subjekt och att ha ett språk. Att förnekas detta, att stå med ett uteblivet erkännande av relationer där förlusten av det man saknar varken får en medveten eller given uttalad plats, kan skapa ett tillstånd av melankoli. När Antigone protesterar mot Kreons dikret står hon upp för rätten att sörja.  Melankoli uppstår där en sorg inte blivit medvetandegjord och jaget därmed inte klarar att sörja. Melankoli gröper ur jaget, känslan av meningsfullhet förloras, den kan driva en mot sin egna upplösning.

Uppsatsen utforskar några omständigheter kring vilka de omfattande förändringarna i Stockholms centrala delar vid mitten av 1900-talet dokumenterats, i första hand genom fotografiska bilder. I de "minnesböcker" där dessa bilder står i förgrunden får "Klarakvarteren" i en viss mening stå som symbol för det moderna Stockholm i och med anläggandet av den nya centralstationen på 1870-talet, samt genom att utgöra den självklara platsen för otaliga tidningsredaktioner, hotell och kaféer. Som sinnebilden för det moderna stadslivet i Stockholm är "Klarakvarteren" förbundna med en annan viktig aspekt av moderniteten: den fotografiska bilden. "Klarakvarteren" finns idag, i spåren efter den omfattande omdaningen av stadskärnan, i allt väsentligt enbart kvar som minnesbilder i form av text och fotografier. Genom att undersöka en i sammanhanget central fotografisk bok, med en längre essä av Per Wästberg tillika fotografier av Lennart af Petersens, som i många år arbetat som fotograf för Stockholms stad, hoppas föreliggande uppsats kunna väcka frågor kring hur minnen, fotografier och tillvaron i den moderna staden kan sägas gå samman i dessa "minnesböcker" som publicerats under, liksom efter, dessa storskaliga arkitektoniska förändringar. / This essay explores some of the circumstances under which the extensive changes in central Stockholm in the mid 20th century were documented, primarily by means of photographic pictures. In a certain sense, "Klarakvarteren" stands as a symbol of  modernity, and in certain books featuring these documentary photographs "Klarakvarteren" has, as such, been epitomized as the centre of modern Stockholm following the construction of the new Central station in the 1870s, in addition to being the obvious location of numerous editorial offices and many hotels and cafés. As a symbol of modern city life in Stockholm, "Klarakvarteren" also relates to another key feature of modernity: the photographic image. Following the total reconstruction of the city centre, "Klarakvarteren" in this day essentially consists of memory images in the form of texts or photographs. In examining a central photographic book featuring an extensive essay by author Per Wästberg as well as pictures by Lennart af Petersens, long in service as photographer with the City of Stockholm, this essay hopes to uncover how certain questions of memory, photographic images and modern urban life are intertwined in respect to these "memory books" published during, as well as after, these large-scale architectural changes.

Art in the city can be invisible until we talk about it. Letting children see public art in the context of play and narrative is a way to enhance creative thinking and knowledge as well as making the art visible. By creating a prototype for an art walk for children this study was able to create a scenery of children using different kinds of mediated narrative combined with a physical environment and movement. The theoretical framework of the project was picture books (Rhedin, 1991) transmedia (Jenkins 2006, Ryan 2004) and public art (Kwon 2002). The project’s aim was to create an empirical context for primary school children to explore public artwork. The project was designed as a walk for children and teachers, within a narrative context presented in a printed book containing illustrations of the actual artwork and a framing mystery story. The book also contains blank pages for children to draw and write stories based on the book and their empirical experience. Analysing the material from a method based on narratology (Genette 1980, Brooks 1992, Brannigan 1995) and phenomenology (Merleau-Ponty 1945/1997) the study shows that switching between turning of pages, between the illustrations in the book and the first hand experience of being in the physical environment, leads to a high degree of engagement. Interaction with the artwork also inspires children to draw their own pictures, based on the artwork, and to create their own stories about it.

Borderlands. A study of the aesthetic-practical environment, its pedagogical and therapeutical properties based on the outline of two practices/institutions: the workshops at Hagastiftelsen and the bookbindery at the Kristofferschool. The perspective on education, pedagogy and therapy taken is an existential one where the main aims of an educational-therapeutic intervention is to support biographical development and integrity. In the process action research in my own bookbinding workshop as well as hermeneutic research at the workshops at Hagastiftelsen where adults with autism and other neuropsychological disorders work have been the sources of primary empirical data. Secondary sources are patient-histories written by Oliver Sacks as well as autobiographical narratives of some adults with autism. The phenomenology of Merleau-Ponty, aesthetic philosophy of Schiller, narrative studies and Antonovskys concept of sense of coherence (SOC) have been used as interpretive theories to understand the research data. After outlining the two practices/institutions the paper is concerned with analysing a number of basic properties concerning the pedagogically and therapeutically oriented workshop as a space for aesthetic-practical activity: instrument/tool, beauty, rhythm and work. By incorporating the standpoint epistemology of autism the issues of identity-formation and biography have also been given a more inclusive treatment. A discussion regarding aesthetic-practical environments, their development, comparisons between them and their evaluation follows. In the final part of the study an outline for further research and development is presented.

The thesis is based on the background of the speed of fashion and mass consumption of apparel, and how fashion-based items do not fulfill the premises of apparel on a long-term basis – the premises mainly being expression of identity. The purpose of the study is to examine the notion of durable aesthetics in relation to the premises consumers have for apparel. The research intends to answer questions of what the premises of apparel are and how it relates to durable aesthetics, what these garments can look like and what implications these answers might have in development of long-term apparel. The study is based on earlier research of fashion theory and consumption culture, and eleven qualitative interviews with perspectives from both consumers and apparel companies. Based on the consumer perspective, the aesthetic function of apparel is identified as something communicative – mainly conveying personality. Garments that are aesthetically appealing over time are always of good quality and fulfills the aesthetic function the consumers have. Based on the company perspective, garments with durable aesthetics are always in line with the companies’ DNA and the consumer segment. The conclusion is that apparel with durable aesthetics is versatile – it can be basic or expressive. The criterion in both cases is that the expression must be in line with a consumers’ aesthetic function, which is established through personality and core style. Companies can achieve a wide product range with durable aesthetics if they are consequent to their company DNA. / Uppsatsen tar utgångspunkt i snabbheten av mode och masskonsumtion av kläder, och det faktum att modebaserade produkter inte uppfyller premisserna för kläder på lång sikt – premisser vilket huvudsakligen är att uttrycka identitet. Studiens syfte är därför att undersöka termen varaktig estetik i relation till premisserna för kläder. Undersökningen syftar till att besvara frågor kring dagens premisser för kläder och hur dessa relaterar till varaktig estetik, hur dessa kläder kan se ut och vilka implikationer svaren skulle kunna ha i utveckling av hållbara kläder. Uppsatsen baseras på tidigare forskning inom modevetenskap och konsumtionskulturteori, samt elva kvalitativa intervjuer med perspektiv från både konsumenter och klädföretag. Baserad på konsumentperspektivet, är estetiska funktioner något kommunikativt – huvudsakligen att uttrycka personlighet. Kläder som är estetiskt tilltalande över tid är alltid av hög kvalité och uppfyller konsumentens estetiska funktioner. Företagsperspektivet visar att kläder med varaktig estetik alltid är i linje med företagets DNA och kundsegment. Slutsatsen är att kläder med varaktig estetik är mångsidigt – det kan vara både basic och uttrycksfullt. Kriteriet i båda fall är att uttrycket måste stämma överens med konsumentens estetiska funktion, vilket baseras på personlighet och kärnstil. Företag kan uppnå ett brett produktsortiment med varaktig estetik förutsatt att dem håller sig till företagets DNA.

In this report I explore themes of aesthetics and communication, while describing my process of making a meta-comic about my experiences with art and education. What is beauty, and how can I tell you how it makes me feel? / I denna rapport undersöker jag estetik och kommunikation somtidigt som jag beskriver min arbetsprocess med att göra en meta-serie om mina upplevelser kring konst och konstutbildning. Vad är skönhet, och hur kan jag berätta om hur det känns?

The aim of this essay is to show how people’s ability to make judgements is based on an attitude towards vulnerability and an aesthetic subject. In order to do this, the essay begins with an examination of a prevailing capitalistic subject form. Using Hannah Arendt’s theories about the human condition – labor, work, and action – and the loss of a common or interpersonal world, the essay stipulates that this capitalistic subject is narcissistic, world-less and hence unable to make sound judgements. Moreover, the capitalistic subject is unable to have faith in the world.The alternative that this essay seeks to present and examine – the aesthetic subject – can on the other hand indeed have faith in the world. In order to explain this, a philosophic and exegetic analysis of the concept of the Christian faith is carried out, leading to the transcendent root visio. Since the essay is searching for an aesthetic alternative, visio is then analogously compared with the Hindu counterpart darśan, which differs from visio in that it is an immanent rather than a transcendent ability. In this essay, it is concluded that to be aesthetic is to make oneself vulnerable by having immanent faith in the world. Since this vulnerable and aesthetic subject acknowledges the world with an immanent faith it is also able to make judgements. Differently put, the essay argues that this vulnerable and faithful state is necessary for humans trying to make sound judgements.

I samband med att konkurrensen inom kommunikationsbranschen blir hårdare blir det viktigare för kommunikationsbyråer att tydligt visa vad som skiljer dem från deras konkurrenter och tydligt positionera på marknaden. När tjänsteerbjudandet blir mer homogent blir marknadsföring och design allt viktigare verktyg för att differentiera sig gentemot sina konkurrenter. Kommunikationsbyråers roll är att agera experter på marknadsföring och hjälpa andra företag med att skapa en sammanhållen kommunikation med design som verktyg. För att inge förtroende hos kunderna är det därför viktigt att kommunikationsbyråer förmedlar sin designkompetens genom sin egen marknadsföring. Genom att tydligt förmedla sin varumärkesidentitet genom design talar teorierna om customer-based brand equity, brand credibility och integrated marketing communications för att byråer kan öka sin upplevda expertis, kundlojalitet och därmed även konkurrenskraft. Denna studie ämnar undersöka hur svenska kommunikationsbyråer arbetar för att förmedla sin egen varumärkesidentitet genom design. Förhoppningen är att bidra med ökad förståelse för hur kommunikationsbyråer ser på sin egen varumärkesidentitet och hur de arbetar för att förmedla den genom sin marknadsföring med design som verktyg. För att besvara frågeställningen har studien utgått ifrån en kvalitativ forskningsmetod där intervjuer genomförts med respondenter från fem utvalda kommunikationsbyråer som alla erbjuder någon form av designtjänst. Dessa intervjuer har kompletterats med semiotiska analyser där de utvalda byråernas hemsidor och interiör i entréer analyserats utifrån ett socialsemiotiskt perspektiv. Studiens resultat visar att svenska kommunikationsbyråers inställning till sin egen varumärkesidentitet varierar. Resultatet visar även att de undersökta kommunikationsbyråerna inte lyckas med att skapa ett sammanhängande budskap i sin design av hemsida och interiör. Istället ses referenser i form av bilder på tidigare arbeten som det viktigaste verktyget för att förmedla byråernas identitet.