Abstract Aim The main purpose of this study was to investigate and compare the effects of a very heavy resisted sprint training regimen and a unresisted sprint training regimen on sprint, acceleration and jump performance in late pubertal adolescent football (soccer) players at mid- to post-PHV and >95% PAH. Method In total 27 male football players were recruited as volunteer participants. The participants had no previous experience with resisted sprint training. The participants were randomly assigned to either the resisted sprint (RST) (n=9) or unresisted sprint (UST) (n=10) training group. However, the grouping was matched based on the force-velocity (F-v) profiling. A control group (i.e. TAU group n=8) was matched with the experimental groups based on age and anthropometrics. The training was done twice a week for four weeks, consisting of either resisted or unresisted sprints. 24 of the original 27 participants could later be included for statistical analysis. During intervention the TAU group performed the regular team training with no additional stimuli from the researchers. Anthropometrics, sprint, acceleration and jump performance testing was tested pre- and post-training intervention. Results The four-week training intervention resulted in significant improvements of sprint- and acceleration for the RST-group. The improvements were 3,8% (±0.05) in T30, 4,2% (±0.06) in T20, 5,7% (±0.06) in T10, and 7,9% (±0.06) in the T5. The RST and UST groups also had significant improvements in both vertical and horizontal jump performance. Further there were several significant between group changes in both sprint and jump performance favoring the RST group over both the UST and TAU groups. Conclusion The conclusions are that in this population a very heavy RST regimen elicits improvements in sprint and acceleration performance whilst a UST regimen does not. Further, both the RST- and UST- training regimens elicit improvements in both vertical and horizontal jump performance. The improvements of the present study follow the pattern of previous studies in the field indicating a greater horizontal force generating ability. However, the improvements in the present study are larger than previously seen, indicating that this type of training might be extra beneficial to enhance sprint and jump performance in late pubertal adolescent athletes. The findings of the present study also contradict the typical recommendations of using light resistance loads (i.e. the 10% rule) when it comes to RST. Heavier loads, as in this case 103,5% of body weight on average, can indeed be used to produce sprint and acceleration gains in a late pubertal adolescent athlete population. The improvement in these short sprints (5-30m) versus the eventual performance decrease in longer sprints 40-70m (e.g. due to less effective maximal velocity phase) is a trade off which logically should be worthwhile for team sport athletes. / Abstrakt Syfte Det huvudsakliga syftet med denna studie var att undersöka och jämföra effekterna av väldigt tungt belastad sprintträning och obelastad sprintträning på sprint-, acceleration och hopprestation hos unga fotbollsspelare i sena tonåren som ligger på en mognadsgrad av ”mid- post-PHV” samt >95% PAH. Metod Totalt 27 fotbollsspelare rekryterades som frivilliga deltagare. Deltagarna hade ingen tidigare erfarenhet av belastad sprintträning. Deltagarna blev slumpmässigt indelade till antingen den belastade (RST) eller den obelastade (UST) träningsgruppen. Dock skedde grupperingen med deltagarnas kraft- hastighetsprofilering som bas, då grupperna blev matchade efter denna. Kontrollgruppen (TAU n=8) matchades med experimentgrupperna efter ålder och antropometri. Träningen bestod av väldigt tungt belastad eller obelastad sprintträning och utfördes två gånger i veckan under fyra veckor. 24 av de initialt 27 deltagarna kunde inkluderas för vidare analys. Under interventionen genomförde TAU den vanliga lagträningen utan ytterligare träningsstimuli från forskarna. Antropometri, sprint, acceleration och hopprestation testades före respektive efter interventionen. Resultat Den fyra veckor långa träningsinterventionen resulterade i signifikanta förbättringar i sprint och acceleration för RST-gruppen. Förbättringarna var 3,8% (±0.05) i T30, 4,2% (±0.06) i T20, 5,7% (±0.06) i T10, och 7,9% (±0.06) i T5. RST och UST grupperna hade också signifikanta förbättringar i både vertikal och horisontell hopprestation. Vidare fanns det flera signifikanta mellangruppsskillnader i både sprint- och hopprestation till fördel för RST gruppen över både UST och TAU grupperna. Konklusion Konklusionen är att ett väldigt tungt RST-träningsprogram framkallar signifikanta förbättringar i både sprint, acceleration och hopprestation medan ett UST-träningsprogram inte gör det. Vidare kan konkluderas att både ett RST- och ett UST-träningsprogram signifikant förbättrar både vertikal och horisontell hopprestationen. Förbättringarna följer mönstret från tidigare studier på området och indikerar en större horisontell kraftproduktion. Dock är förbättringarna större än vad som tidigare observerats vilket indikerar att denna typ av träning kan vara extra förtjänstfull för denna population. Resultaten motsäger även den typiska rekommendationen kring lätta vikter (dvs. 10% regeln) vid belastad sprintträning. Tyngre belastning, som i detta fall i genomsnitt 103,5% av kroppsvikten, kan användas för att producera sprint- och accelerationsförbättringar i denna population. Förbättringen av denna typ av korta sprinter (5-30m) gentemot den eventuella prestationsförsämringen i längre sprinter (40-70m) torde vara ett byte som är värt att göra för lagidrottare.

The goal of this project was to evaluate the viability of a mass-spring-damper based model for modeling of biological tissue. A method for automatically generating such a model from data taken from 3D medical imaging equipment including both the generation of point masses and an algorithm for generating the spring-damper links between these points is presented. Furthermore, an implementation of a simulation of this model running in real-time by utilizing the parallel computational power of modern GPU hardware through OpenCL is described. This implementation uses the fourth order Runge-Kutta method to improve stability over similar implementations. The difficulty of maintaining stability while still providing rigidness to the simulated tissue is thoroughly discussed. Several observations on the influence of the structure of the model on the consistency of the simulated tissue are also presented. This implementation also includes two manipulation tools, a move tool and a cut tool for interaction with the simulation. From the results, it is clear that the mass-springdamper model is a viable model that is possible to simulate in real-time on modern but commoditized hardware. With further development, this can be of great benefit to areas such as medical visualization and surgical simulation. / Målet med detta projekt var att utvärdera huruvida en modell baserad på massa-fjäderdämpare är meningsfull för att modellera biologisk vävnad. En metod för att automatiskt generera en sådan modell utifrån data tagen från medicinsk 3D-skanningsutrustning presenteras. Denna metod inkluderar både generering av punktmassor samt en algoritm för generering av länkar mellan dessa. Vidare beskrivs en implementation av en simulering av denna modell som körs i realtid genom att utnyttja den parallella beräkningskraften hos modern GPU-hårdvara via OpenCL. Denna implementation använder sig av fjärde ordningens Runge-Kutta-metod för förbättrad stabilitet jämfört med liknande implementationer. Svårigheten att bibehålla stabiliteten samtidigt som den simulerade vävnaden ges tillräcklig styvhet diskuteras genomgående. Flera observationer om modellstrukturens inverkan på den simulerade vävnadens konsistens presenteras också. Denna implementation inkluderar två manipuleringsverktyg, ett flytta-verktyg och ett skärverktyg för att interagera med simuleringen. Resultaten visar tydligt att en modell baserad på massa-fjäder-dämpare är en rimlig modell som är möjlig att simulera i realtid på modern men lättillgänglig hårdvara. Med vidareutveckling kan detta bli betydelsefullt för områden så som medicinsk bildvetenskap och kirurgisk simulering.

The ongoing trend with urban infill often implicates a conflict with urban green areas, which becomes a problem when green areas in cities are declining and when biodiversity is threatened on a global scale. This case study investigates how green areas and existing biological values are prioritized in an area in Malmö where infill is taking place (Översiktsplan för del av Kirseberg). Specifically, planning process and dialogue, on detailed comprehensive planning level, between the municipality and the landowner is analysed and compared with the policy plan for the area. The methods used are semi-structured interviews combining qualitative and quantitative data.The results show that many of the planning policies regarding green areas are prioritized and considered. However, when it comes to preserving existing vegetation and biological values, these policy goals are prioritized lower than the other policies, which leads to postponed conservation measures. Arguments for planning green areas are about structural concerns and attractivity. Municipal planners are concerned about the low amount of green areas and they find that policies and the planning and building act for green areas give a poor support in the planning process.Vague policy goals for green areas make it difficult for planners to balance between the many policy goals they need to consider. Although the actors have common interests and two-sided compromises are done, profit and a high exploitation level are the priorities of the landowner,which leads to fewer green areas. Landownership therefore limits municipal influence to planfor public interests like green areas. Furthermore, the political focus on high exploitation is another reason for this. Insufficient and outdated policies and planning material are also concerns that affects the planning of green areas.Green areas and biological values are not prioritized enough on the detailed comprehensive planning level neither in the policies of the plan, in the planning process nor in other policies. To change this, both planning laws, policies and political will need to prioritize green areas higher. Many studies state that the planning and building act is insufficient for planning green areas that support ecosystem services on private properties. This seems to apply to this case study as well.

Mitt mål är att göra stadsrummet inbjudande för fler än bara människor och stärka ekosystemet där fjärilar är en viktig del, både som pollinerare och föda för andra arter. Jag har valt att hjälpa just fjärilar då deras antal under de senaste åren har halverats och är i starkt behov av stöttning.  Med design som verktyg kommer jag att introducera de värdväxter som fjärilen är beroende av för att överleva. För att skapa en så stor förändring som möjligt använder jag mig av ett objekt som redan har en stark närvaro i stadslandskapet nämligen lyktstolpen.   Jag har designat en växtbädd som är anpassad efter lyktstolpen och i den finns det möjlighet att plantera upp till 24 st växter. Tack vare lyktstolparnas strategisk placering kan man med hjälp av min design koppla ihop stadens grönområden och introducera växtlighet där det i dagsläget inte finns någon. Hade inte du velat bo i en stad med massa växter och vackra fjärilar?

No description available.

This thesis discusses the responsibility of and risk for infestations of spruce bark beetle. The spruce bark beetle, Ips typographus, is a natural part of the Swedish forest ecosystem but causes severe financial damage in forestry. Since 2018, the spruce bark beetle infestations have been substantial in Sweden. The first task of the thesis is to evaluate the balance between the forest production interests and the environmental interests, based on the legal regulation of spruce bark beetle control. Production and environment are the equal aims of the Swedish Forestry Act. The regulation of spruce bark beetle control differs depending on whether the forest is in a conservation area or not. For example, owners of forests outside conservation areas are obliged to take care of damaged, fresh wood of spruce and pine, while such an obligation in general does not exist in conservation areas. In this evaluation, I conclude that the balance between the two interests in the spruce bark beetle regulation is good as a whole.  The second question of the thesis is the legal allocation of risk for spruce bark beetle infestations. In this investigation, it is examined whether established law presents a possibility to claim damages for spruce bark beetle infestations that may derive from an adjacent forest. The conclusion drawn is that the regulation of compensation for certain kinds of environmental damage in the Swedish Environmental Code probably would not be applicable as a legal basis for such a claim. By contrast, neighbour law and the Swedish Torts Act could be used as the basis of an action for damages. However, to prove causality regarding the origins of a specific infestation might bring problems, which altogether means that an action for damages faces considerable difficulties. Therefore lastly, some alternative ways of allocating the risk for spruce bark beetle infestations are presented. / I denna uppsats diskuteras ansvar och risk för granbarkborreangrepp. Granbarkborren, Ips typographus, är en naturlig del av skogens ekosystem men orsakar stora ekonomiska skador i skogsbruket. Sedan 2018 har granbarkborreangreppen i Sverige varit omfattande.  Uppsatsens första uppgift är att utifrån regleringen av granbarkborrebekämpning i skogen utvärdera avvägningen mellan produktions- och miljöintresset, som är skogsvårdslagens jämställda mål. Den rättsliga regleringen av bekämpning av granbarkborrar skiljer sig åt beroende på om skogen är skyddad eller oskyddad. Bland annat är ägare av oskyddad skog ålagda att ta hand om skadat, färskt barrvirke, medan en sådan skyldighet ofta saknas i skyddade områden. I utvärderingen kommer jag fram till att avvägningen mellan de två intressena över lag är god i granbarkborreregleringen.  Den andra frågan i uppsatsen är fördelningen av risk för granbarkborreangrepp. För att undersöka det utreds om det enligt gällande rätt är möjligt att få skadestånd för granbarkborreangrepp som kan härstamma från närliggande skyddad eller oskyddad skog. Slutsatsen är att 32 kap. miljöbalken förmodligen inte skulle vara tillämplig, medan däremot grannelagsrätten och skadeståndslagen kan läggas till grund för en sådan talan. Att bevisa orsakssambanden kan dock innebära problem, vilket sammantaget gör att en skadeståndstalan för granbarkborreangrepp från närliggande skog möter ansenliga hinder. Sist presenteras därför några alternativa sätt att fördela risken för barkborreangrepp.

Den invasiva blomsterlupinens (Lupinus polyphyllus) spridning i Sverige är ett hot mot många inhemska växtarters överlevnad. Det är oklart hur den pågående globala uppvärmningen kan komma påverka artens invasionsframgångar. I det här kandidatarbetet har jag därför studerat hur blomsterlupinens tillväxt och fenologi varierar längs latitud i Europa i syfte med att avgöra om arten visar fitnesskillnader beroende på temperatur. Tjugo populationer från Trier (Tyskland) i söder till Umeå (Sverige) i norr följdes under en växtsäsong och data på blomsterlupinplantornas höjd samt blomställningarnas längd samlades in. Regressionsanalysen visade att det inte fanns något signifikant skillnad mellan latitud och ovanjordisk biomassa eller blomställningens längd. Däremot utvecklades den reproduktiva biomassan tidigare i växtsäsongen i de lägre breddgraderna i Europa jämfört med de högre. Studien ger en indikation om att ett varmare klimat kan ha en viss positiv påverkan på blomsterlupinens reproduktion och spridning. De lokala mikroklimatiska effekterna verkar dock ha en stor påverkan på dess relativa fitness, vilket betyder att vissa populationer kan gynnas mer än andra. Utbredningsområdet kan komma utökas mer norrut när stigande temperaturer och färre frostdagar gör nya områden tillgängliga för arten. / The spread of the invasive garden lupin (Lupinus polyphyllus) in Sweden threatens the survival of many native plant species. It is unclear how ongoing global warming may affect the species' invasion success. In this Bachelors essay I have therefore studied how the growth and phenology of the garden lupin varies with latitude in Europe to determine if the species shows any fitness differences depending on the temperature. Twenty garden lupin populations from Trier (Germany) in the south to Umeå (Sweden) in the north were followed during a single growing season and data on the plant’s height and the length of the inflorescences were collected. Regression analysis showed that there was no relationship between latitude and aboveground biomass or length of inflorescence. Reproductive biomass, on the other hand, developed earlier in the growing season at lower latitudes than at higher ones. The study indicates that a warmer climate may have a positive effect on the reproduction and spread of the garden lupin. Local microclimatic effects appear to have a major impact on its relative fitness though, which means that some populations may benefit more than others. The species’ range may expand further north as rising temperatures and fewer frost days make new areas available for the species.

Lustgas är en växthusgas, ca 300 gånger mer potent än koldioxid och som har potential att bryta ned ozonlagret med sin livslängd på 120 år i atmosfären. Lustgasutsläppen beräknas ha ökat med mellan 20–30% sedan förindustriell tid vilket tros bero på en ökad användning av konstgödsel i jordbrukssektorn men en del av all lustgas som bildas kommer från avloppsreningsverk vilka står för ca 1,6% av lustgasavgången till atmosfären där Henriksdals reningsverk bidrar med lustgasproduktion. Under 2021 beräknade man en lustgasavgång från Henriksdals reningsverk på ca 37 ton, vilket kan jämföras med klimatavtrycket på 10 000 nyregistrerade bilar vid körningar på ca 1500 mil/år. Syftet med rapporten var att undersöka om det gick att beräkna mängden kväve i avgående lustgas och jämföra det med hur mycket av den beräknade lustgasen som avgår till luft av andelen renat ammonium, samt att undersöka olika strategier för minimering av lustgasproduktion. Det finns flera vägar till lustgasbildning i de biologiska reningsprocesserna i verket. Tre huvudspår finns dock till lustgasbildning varav autotrof nitrifikation var aktuell för detta examensarbete. Flera driftsstrategier finns att tillgå för att undersöka hur lustgasproduktion påverkas av olika faktorer. Under detta examensarbete undersöktes en av dessa, syrebörvärden, där ett fast syrevärde i den luftade bassängen antingen skulle minska eller öka lustgasproduktionen beroende på luftningsintensitet och ammoniumkoncentration i vattnet. Lustgasavgången beräknades bestå till 0,19% av kväve renat från ammoniumbelastningen. Resultatet visade att vid låga syrehalter i vattnet fanns en lägre andel lustgasbildning jämfört med högre luftningsintensitet. Nackdelen blev dock att andelen renad ammonium sjönk i blocket. Vid högre luftningsintensitet var lustgasavgången högre i ett av huvudscenariona. I det andra scenariot med hög luftning var andelen renat ammonium lägre än i första scenariot, men med låga lustgashalter. Slutsatsen blev att lustgas kan bildas under olika förutsättningar men att under just den här studien var lustgasproduktionen som högst när nitrifikationen var som mest effektiv. / Nitrous oxide is a greenhouse gas, almost 300 times more potent than carbon dioxide, and which has the potential to deplete the ozone layer with its lifetime of 120 years in the atmosphere. Nitrous oxide emissions are estimated to have increased between 20–30% since pre-industrial times, which is believed to be due to increased use of artificial fertilizers in the agricultural sector, but part of all nitrous oxide that is formed comes from wastewater treatment plants, which account for approx. 1.6% of nitrous oxide emissions to the atmosphere where Henriksdals treatment plants contribute to nitrous oxide production. In 2021, nitrous oxide emissions from Henriksdal's treatment plant were calculated to be approximately 37 tons, which can be compared to the climate footprint of 10,000 newly registered cars driven approximately 15 000 km per year. The aim of the report was to investigate whether it was possible to calculate the amount of nitrogen in outgoing nitrous oxide to compare it with how much of the calculated nitrous oxide is emitted to air from the proportion of purified ammonium, as well as to investigate different strategies for minimizing nitrous oxide production. There are several routes to the formation of nitrous oxide in the biological purification process in the plant. There are, however, three main tracks for nitrous oxide formation, of which autotrophic nitrification was relevant for this degree project. Several operational strategies are available to investigate how nitrous oxide production is affected by various factors. During this thesis, one of these, oxygen set-point, was investigated, where a fixed oxygen value in the aerated basin would either decrease or increase nitrous oxide production depending on aeration intensity and ammonium concentration in the water. The nitrous oxide discharge was calculated to consist of 0.19% nitrogen purified from the ammonium load. The result showed, that at low oxygen levels in the water, there was a lower proportion of nitrous oxide formation compared to higher aeration intensity. The disadvantage, however, was that the proportion of purified ammonium decreased in the block. At higher aeration intensity, nitrous oxide emissions were higher in one of the main scenarios. In the second scenario with high aeration, the proportion of purified ammonium was lower than in the first scenario, but with low levels of nitrous oxide. The conclusion was that nitrous oxide can be formed under different conditions, but during this study, nitrous oxide production was highest when nitrification was most efficient.

Biologisk ålder (BA) har nyligen fått ökad uppmärksamhet att fördjupa förståelsen kring åldersrelaterade sjukdomar och dess behandlingar, eftersom åldersrelaterade förändringar utgör en grundläggande gemensam nämnare för dessa tillstånd. Medan kronologisk ålder (CA) mäts i år, kan biologisk ålder (BA) mätas på många olika sätt. I det här mastersarbetet användes blodbaserade biomarkörer som korrelerar med CA för att skapa uppskattningar av BA, med algoritmerna ‘PhenoAge’, ‘Klemera-Doubal metoden’ och ‘Homeostatic Dysregulation’. Biomarkörerna valdes ut genom Pearson och Spearmankorrelation med CA separat för varje kön. Dessutom validerades biomarkörerna mot mortalitet. Kohorten AMORIS (Apolipoprotein-relaterad dödlighetsrisk) användes för att beräkna tre olika biologiska åldersmått med hjälp av BioAge-paketet. För att undvika kollinearitet användes residualerna från dessa biologiska åldersmått, som representerar avvikelsen av BA från CA. PhenoAge-residualerna valdes för vidare undersökning på grund av deras robusthet. Sambandet mellan BA-residualer, särskilt PhenoAge-residualer, och Alzheimers sjukdom och relaterade demenssjukdomar (ADRD) utvärderades med Cox proportionella hazardmodeller. Justeringar gjordes för kön, utbildningsnivå och socioekonomisk status. Stratifiering för två åldersgrupper, över 65 och under 65, samt kön utfördes för två olika modeller. Modellens överensstämmelse varierade, över lag var den bättre för vaskulär demens och sämre för Alzheimers sjukdom. En ökad riskkvot hittades särskilt för vaskulär demens (PhenoAge HR=1.086, 95% CI=1.074 to 1.099), och till viss grad även för andra demenstyper men inte för Alzheimers sjukdom. Stratifiering efter ålder och kön visade varierande hazardkvoter, vilket tyder på olika riskprofiler bland olika demografiska grupper. En ökad risk för vaskulär demens noterades särskilt i åldersgruppen under 65 och bland män. Dessa differentierade risker belyser vikten av BA-markörer för att identifiera ökad risk för demensundergrupper och bekräftar värdet av att inkludera BA i bedömningen av ADRD för användning inom precisionsmedicin. / Biological age (BA) has recently gained increased attention as a means of deepening the understanding of the development of treatments for age-related diseases, as age-related changes serve as the fundamental commonality among these conditions. While chronological age (CA) is measured in years, BA can be measured in a wide variety of ways. In this thesis blood biomarkers correlated with CA were used as input to create BA estimates, with the algorithms PhenoAge, Klemera-Doubal method and Homeostatic Dysregulation. The serum biomarkers were selected by Pearson and Spearman correlation with CA separately per sex. The cohort AMORIS (Apolipoprotein-related MOrtality RISk) was used to calculate three different BA scores with the help of the BioAge package. To avoid collinearity, the residuals from these BA scores, which represent the deviation of BA from CA, were employed. The PhenoAge residuals were selected for further investigation due to their robustness. Association between BA residuals, particularly PhenoAge residuals, and Alzheimer’s disease and related dementias (ADRD) was assessed using Cox proportional hazard models. Adjustment was done for sex, education level and socioeconomic status. Stratification for two age groups, over 65 and under 65, as well as sex was done for two different models. The model concordance varied, overall, it was better for vascular dementia and worst for Alzheimer's disease. An increased hazard ratio was found especially for vascular dementia (PhenoAge HR=1.086, 95% CI=1.074 to 1.099), and to a lesser extent for other dementia types but not for Alzheimer's disease. Stratification by age and sex presented varied hazard ratios, suggesting different risk profiles among demographic groups. An increased risk for vascular dementia was especially noted in the age group under 65 and men. These differentiated risks, highlight the importance of BA markers in pinpointing elevated risks for dementia subtypes and affirm the value of incorporating BA into the assessment of ADRD for use in precision medicine.

I takt med att Uppsala växer behöver kapaciteten för avloppsvattenrening på Kungsängsverket byggas ut. För att möta en framtida ökad belastning bedömer Uppsala Vatten & Avfall AB att en kolkälla kommer behöva tillsättas i den biologiska kvävereningen för att effektivisera den heterotrofa denitrifikationen på Kungsängsverket, som idag sker utan tillsats av kolkälla. Potentialen till förbättrad denitrifikation med olika kolkällor utvärderades genom satsvisa laboratorieförsök och litteraturstudier. Syftet var att bättre förstå de studerade kolkällornas funktion och prestanda i denitrifikation för att ge underlag inför en framtida fullskalig implementering av kolkälla. Det övergripande målet var att identifiera vilken eller vilka kolkällor som är mest fördelaktiga med avseende på reningseffektivitet, processpåverkan, doseringsbehov, ekonomi och miljöpåverkan. Triplikata försök genomfördes som denitrifikationstester med aktivt slam vid en genomsnittlig slamtemperatur på 14 ℃ och pH 7-8, där fem externa kolkällor (etanol, Brenntaplus VP1 och tre industriella restprodukter) samt försedimenterat avloppsvatten testades. I litteraturstudien inkluderades även metanol. Från försöksdata bestämdes specifika denitrifikationshastigheter, COD/N-kvoter och utbyteskoefficienter. Även bieffekter såsom nitritackumulering och fosforsläpp studerades. Därefter uppskattades doseringsbehov och kostnader baserat på erhållna resultat och antaganden om framtida produktionsmål för nitratkväve. En likartad prestanda erhölls med en av restprodukterna (RTP-vätska) och etanol som uppnådde högst denitrifikationshastigheter och reduktionsgrader (98 % respektive 97 %). Doseringsbehovet uppskattades vara 4 gånger högre med RTP-vätska jämfört med etanol. Med de två andra restprodukterna (dextrandrank och sackaroslösning) uppnåddes lägst denitrifikationseffektivitet och reduktionsgraderna uppgick till 79 % respektive 47 %. Vid test av sackaroslösning observerades dessutom ofullständig denitrifikation samt höga fosforsläpp. Dextrandranken uppträdde på liknande sätt. I egenskap av restprodukt är RTP-vätskan intressant för fortsatt utvärdering. Fullskalig implementering av RTP-vätska förutsätter att doseringsbehoven kan tillgodoses samt att lämplig distribuering och lagerhållning kan ordnas på Kungsängsverket. / The city of Uppsala is expanding and consequently enhanced capacity at the wastewater treatment plant of Kungsängen will be required in the future. As for the biological nitrogen removal process, Uppsala Vatten & Avfall AB expects an additional carbon source to be necessary in the future denitrification process. Currently, the nitrogen removal is employed without the addition of a carbon source. The potential of enhancing denitrification with different carbon sources was evaluated by conducting lab-scale batch tests and compiling literature data. The objective of this work was to better understand the performance of the chosen carbon sources as electron donors in heterotrophic denitrification and thereby provide groundwork for a future full-scale implementation of a carbon source. Based on information drawn from batch tests and literature, the carbon sources were evaluated with respect to removal efficiency, process compliance, quantitative dosing requirements, costs, and environmental sustainability. Lab-scale trials were conducted as denitrification tests (triplicate) at a mean sludge temperature of 14 ℃ and pH 7-8 with five external carbon sources (ethanol, Brenntaplus VP1, and three industrial waste products) and pretreated wastewater. In the literature review, methanol was included as well. Results obtained from the batch tests were used to determine kinetic parameters, mainly specific denitrification rates, COD/N ratios, and anoxic yield coefficients. Moreover, unwanted side effects due to addition of carbon sources were examined. Dosing requirements and costs were assessed based on previously determined kinetic parameters and supposed future production guidelines for effluent quality with respect to nitrate concentration. Similar performance was observed with one of the waste products (RTP liquid) and ethanol which achieved the highest denitrification rates and degree of removal (98 and 97 %, respectively). The estimated dosing requirement was 4 times higher with the RTP liquid compared to ethanol. The other two waste products, solutions of fructose (dextran) and sucrose, reached the lowest denitrification efficiency and removal degrees were 79 and 47 %, respectively. During tests with sucrose solution, incomplete denitrification and release of phosphorous were observed. The fructose solution showed somewhat similar behavior but to a lesser degree. Being a waste product, the RTP liquid is interesting for future evaluation. Full-scale implementation needs further considerations regarding dosing requirements, distribution, and storage conditions at the site of Kungsängsverket.