Denna uppsats är en kritisk granskning av Samuel P. Huntingtons modell att förstå världspolitiken utifrån, som han presenterar i boken The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order. Granskningen utgår från en analys av hans grundläggande begrepp, ”civilization” och ”clash”, och från ytterligare en analys av hur hans modell skiljer sig från andra modeller om världen. Med hjälp av dessa analyser diskuterar jag rimligheten i den tes som han ställer upp och konsekvenserna som hans förutsägelser och policyrekommendationer får, för att sedan kunna bedöma om hans modell är användbar eller inte. Min slutsats är att den inte är särskilt användbar, främst på grund av den oklara betydelsen av hans begrepp. En modell utifrån fler faktorer skulle istället ge oss en bättre förståelse av världen. / This paper is a critical examining of Samuel P. Huntington’s model for understanding world politics, that he presents in his book The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order. The examining is based on an analysis of his basic concepts, “civilization” and “clash”, and on another analysis of how his model differs from other models about the world. With the help of theses analyses I discuss the reasonableness of the these he formulates and the consequences that his predictions and policy recommendations have, to be able to judge if his model is useful or not. My conclusion is that it’s not very useful, mainly because of the unclear meaning of his basic concepts. Instead, a model based on more factors would give a us a better understanding of the world.

Mångfald används som ett positivt ledord i den samtida planeringen och kan således ses som ett planeringsideal. Vidare är planeringen mångdisciplinär, inte minst i översiktsplaner. I detta sammanhang öppnar mångfaldsbegreppets mångtydighet upp för olika betydelser och tolkningar. Syftet med denna studie är att skapa en ökad förståelse för vilka betydelser av mångfald som får utrymme i konstruktionen av mångfald som planeringsideal i översiktsplaner. Studien antar en kvalitativ teori- och metodansats i form av en diskursanalys utifrån ett diskursteoretiskt perspektiv. Studien utgår därmed från att diskurser är föränderliga. Denna förändring sker genom en diskursiv kamp där olika betydelser konkurrerar om att definiera ett visst begrepp. I forskningsöversikten presenteras tidigare forskning om mångfald, vilket i studien används som ett diskursivt fält som utgör ramen för hur mångfald kan förstås som ett planeringsideal.  Det diskursiva fältet kategoriseras sedan i fyra betydelser av mångfald (arkitektonisk, biologisk, ekonomisk, social), vilka fungerar som utgångspunkt i analysen av översiktsplanerna. I den här studien analyseras Malmö stads och Nacka kommuns gällande översiktsplaner. Utifrån analysen dras slutsatsen att biologisk mångfald ses som en avvikande form av mångfald och att det normativa fokuset riktas mer mot värden av arkitektonisk, ekonomisk och social betydelse. Studien visar att mångfald främst ges en social betydelse (Malmö stad) respektive arkitektonisk betydelse (Nacka kommun) i vad mångfald är för något. Hur mångfald ska uppnås bygger mycket på den fysiska utformningen av staden, medan mångfalden i sig ska leda till något av social och ekonomisk betydelse.

This essay examines various aspects of alienation in Karl Ove Knausgaard's autobiographical novel My Struggle and its cultural contexts. The overall purpose of the essay is twofold. The aim is to analyze both the depiction and the causes of alienation in My struggle, and to examine how the cultural contexts contribute to the author Knausgaard's experience of alienation. To accomplish this the analysis is divided into two sections. The first part focuses on the literary character Karl Ove and aims to analyze the experience of alienation in the novel. The aim of the second part is, on the other hand, to look at how the cultural context affects the author Knausgaard in an alienating way, mainly how the media landscape and the digitalization of society increases Knausgaard's self-exploitation and the reification of his name. The second part, thereby, reads the novel as a work of autofiction where the author (Knausgaard) and the protagonist (Karl Ove) are treated as one and the same. The theoretical framework of the essay is based upon Rahel Jaeggi's and Hartmut Rosa's definitions of alienation. Altogether, the analysis indicates multiple examples of alienation in My Struggle. The protagonist, Karl Ove, is indifferent to the people and the world around him, and he feels as if he has lost control over his own life. Karl Ove is also unable to combine his two most important social roles in life – as a father and as a writer. Consequently, this leads to an internal division between his conflicting ideals and gender notions. Furthermore, Karl Ove is described as a rootless and formless subject, who is alienated from time and space. Another form of alienation occurs when Knausgaard becomes famous, and his authorship is reified. The reification of Knausgaard's name and face implies that he, as a commodified subject, is linked to the trademark Knausgaard™ over which he has limited control. Also, the results of the analysis suggest that it matters whether you choose to read the book as a novel or as autofiction. As a novel, My Struggle’s ending seems to indicate that the protagonist, Karl Ove, manages to replace his alienation with a meaningful seeing, and that he is able to shift his attention to what really matters in life. If you read My Struggle as autofiction, however, this progress is not that obvious. Rather, it looks as if the uncontrollable autobiographical feedback structure of My Struggle continues in media even after the novel is completed.

I den här uppsatsen analyserar jag protagonisten Jean-Baptiste Clamences moraliska utveckling i Albert Camus’ roman Fallet. Jag använder A.J. Greimas aktantmodell och dennes utveckling av Vladimir Propps funktionsanalys för att nå mitt syfte. Jag föreslår även en kombination av de båda teorierna till ett schema, aktantfunktionsschemat, som jag använder för att tolka Clamences moraliska utveckling. Genom aktant-funktionsanalysen visar det sig hur Clamence gradvis djupnar och växer fast i sitt fall och sin skuld. Han söker den moraliska oskuld som flytt men inser till slut att den har gått oåterkalleligt förlorad. Istället underkastar han sig sin skuld och blir domare-botgörare – en falsk profet som förhärligas i självförgudningen.Men utvecklingen av samtalet går fel. Istället för att bryta ner den andre och tvinga fram dennes bekännelse möter Clamence sin överman i samtalspartnern, och jag argumenterar för att Clamence misslyckas med sitt syfte, underkastar sig samtalspartnern och gränsar till vansinnet. Det mest förvånande resultatet av analysen är hur samtalspartnern måste framstå som den verklige hjälten i historien vilket kräver en ny definition av aktanterna och klargörandet av en bakomliggande historia. Jag föreslår att samtalspartnern kan ses som en ny Kristus men tillstår behovet av vidare forskning. / In this essay I analyse the moral progression of Jean-Baptiste Clamence, the protagonist in Albert Camus’ novel The Fall. I employ A.J. Greimas’ actantial model and his development of Vladimir Propp’s function analysis for my purposes. I also propose a combination of the theories into a new actantial-functional scheme through which I analyses Clamence’s moral progression. Through the actantial-functional analysis it becomes clear how Clamence gradually deepens and grows rooted in his fall and guilt. Though seeking the moral innocence which he has lost he finally realises that it is gone forever and instead he submits to his fate and becomes judge-penitent – a false prophet indulging in self-deification. But the development of the conversation goes wrong. Instead of breaking the interlocutor down and forcing his confession Clamence meets his superior in the interlocutor, and I argue that Clamence fails in his aim, surrenders to the other and borders on madness. The most intriguing result of the analysis is how the interlocutor must stand out as the true hero of the novel which calls for a new definition of the actants in the novel and for the need of a primary story. I suggest that the interlocutor may be seen as an incarnation of Christ but acknowledges the need of further research.

The invisible struggle for the purpose of leisure time pedagogy  - a study of discourses about leisure time pedagogy The aim of the study is to examine and highlight the discursive struggle about the main purpose of leisure time pedagogy in school in a democratic society. Thereby my aim is to deepen the discussion about what leisure time pedagogy is and should be. The examination of different purposes is based on Gert J.J. Biestas different educational concepts qualification, socialization and subjectification. The study is based on a webb survey answered by 71 leisure time pedagogues, and interviews answered by 6 leisure time pedagogues. Findings from the webb survey suggests that most of the respondents believe their administration think the most important duty of leisure time pedagogy is different from their own. Most of the respondents indicated socialisation or subjectification of students as their most important duty, while most of them think their administration designate the students qualification as most important. The interviews where recorded, transcribed, and later analysed in line with Ernesto Laclau ́s and Chantal Mouffe ́s discourse theory. From the interviews I was able to map out 3 different discourses about the main purpose of leisure time pedagogy according to leisure time pedagogues: the socially oriented discourse, the knowledge oriented discourse and the identity oriented discourse. I was also able to map out one discourse based on leisure time pedagogues views on how they think their administrations anticipation on leisure time pedagogy differ from their own beliefs. In conclusion most leisure time pedagogues believes their main purpose is to help students develop social skills and personal identity, while they believe their endeavor to do so, is interfered either by their administrations designated purpose with leisure time pedagogy or their anticipation on leisure time pedagogues to help teachers and to support pupils development of subject knowledge, rather than to plan and elaborate with leisure time pedagogy. The study suggests that the different discourses, while not properly articulated, may lead to misunderstandings and a false feeling of agreement when there is none. This is why there seems to be a need to really discuss and clarify different comprehensions of the meaning of the main concepts of leisure time pedagogy in order to articulate the discursive struggle. / Syftet med föreliggande studie är att undersöka och lyfta den diskursiva kampen om fritidspedagogikens roll och syfte inom skolan i ett demokratiskt samhälle. Genom detta är min förhoppning att studien kan bidra till att fördjupa diskussionen om vad fritidspedagogiken är och bör vara. Fritidspedagogikens syfte undersöks utifrån Biestas utbildningsfunktionskategorier kvalificering, socialisation och subjektifiering. Studien baseras på en webbenkät som besvarats av 71 fritidspedagoger och intervjuer med 6 fritidspedagoger. Resultatet från webbenkäten visar att de flesta av fritidspedagogerna tror att skolledningens uppfattning om fritidspedagogikens viktigaste uppdrag skiljer sig från deras egen. De flesta menade att elevernas socialisation eller subjektifiering var fritidspedagogikens viktigaste uppdrag, men att de trodde att skolledningen menade att fritidspedagogikens viktigaste uppdrag var elevernas kvalificering. Intervjuerna spelades in med ljudupptagningsapparat, transkriberades och analyserades därefter med hjälp av Ernesto Laclaus och Chantal Mouffes diskursteori. Utifrån intervjuerna kunde tre diskurser om fritidspedagogers egen uppfattning om fritidspedagogikens viktigaste syften kartläggas: en socialt orienterad diskurs, en kunskapsorienterad diskurs och en identitetsorienterad diskurs. Utöver dessa tre diskurser kartlades en diskurs baserad på fritidspedagogers uttalanden om hur skolledningens förväntningar på fritidspedagogikens syfte skiljer sig från deras egen uppfattning. Sammanfattningsvis anser de flesta fritidspedagogerna att deras viktigaste uppdrag är att stötta elever i deras utveckling av sociala förmågor och personliga identitet, men att deras strävan mot detta hindras antingen av att skolledningen menar att fritidspedagogiken har ett annat syfte, eller att de förväntar sig att fritidspedagoger främst skall arbeta för att stötta klassläraren och elevernas kunskapsutveckling, snarare än att planera och utveckla fritidspedagogiken. Studien tyder på att de olika diskurserna om fritidspedagogikens syfte kan leda till missförstånd och en falsk känsla av samstämmighet när så inte är fallet. Detta pekar på behovet av att diskutera och tydliggöra olika uppfattningar och tolkningar av fritidspedagogikens centrala begrepp samverkan, kompletterande uppdrag och värdegrundsarbete för att tydligare artikulera den diskursiva kampen.

No description available.

In this dissertation a collaboration project in Swedish youth care is analysed. The aim of the project was to enhance coordination between the Social Services and the Swedish National Board of Institutional Care in order to make the efforts more efficient. The project also employed a number of coordinators. The overall purpose of this dissertation is to analyse conflicts, alliances and comparisons identifiable in interviews and observations. The analytic findings are put into an overall “collaboration context” represented by earlier research on the social phenomenon of “collaboration”. In this way the dissertation tries to contribute to a sociological understanding of a contemporary widespread phenomenon. The empirical materials of the study consist of recorded conversational interviews with 147 project participants (youngsters, parents and various professional categories) as well as observations of meetings, informal get-togethers and visits to institutions, Social Services offices, the head office of the National Board of Institutional Care and coordinators. The material was analysed using the analytic perspectives of Georg Simmel (1950/1964), Theodore Caplow (1968) and Erving Goffman (1959/2004). The analysis shows that the project manifested and led to struggles between organizations involving representatives from the Social Services, the National Board of Institutional Care and the project, as well as to several interpersonal conflicts between representatives from various categories of involved professionals, and the youngsters and their parents. The study also shows that the client, in such human service organizations, faces a significant risk of being marginalized. Professionals who appreciated the collaboration often drew their conclusions based on their interaction with other professionals, but the collaboration did not guarantee a successful treatment of the client. Conflicts concerning the roles of the coordinators and their written documents (“the agreements”) emerged and were actualized through the creation of the project. The coordinators and their “agreements” can be seen as the project’s most visible representatives and symbols, which during the project become both themes for conflict and actualize already established conflict patterns. The youngsters and their parents appreciated the projects’ coordinators who appeared as personally involved and able to make concrete changes. However, many of youngsters and their parents criticized the coordinators and even portrayed a victim identity in relation to the project. The coordinator’s relationship with the youngsters and their parents was mostly characterized by passivity. This is clearly apparent in the analysis of the administrative and/or passive coordinator. Different alliance constellations became visible in these presentations. When the coordinator roles were altered in the description, the alliance constellations change. It is a common strategy for clients in human service organizations to try to enter into alliances with professionals involved in their cases and, in so doing, try to alter the situation to their own advantage. The fact that these alliances are often sought by the client indicates, among other things, the client’s will to fight against the situation in which he/she finds him/herself. I believe that this can be seen as something productive rather than problematic. / I denna avhandling analyseras ett samverkansprojekt i den så kallade ungdomsvården i Sverige. Projektet hade som mål att förbättra samordningen mellan socialtjänsten och Statens institutionsstyrelse för att kunna effektivisera insatserna för samhällsomhändertagna ungdomar och deras familjer. I projektet var också ett antal samordnare anställda. Det övergripande syftet i avhandlingen är att analysera beskrivna och observerade konflikter, allianser och förklarande jämförelser som kan identifieras i intervjuer och observationer. Analytiska upptäckter sätts avslutningsvis i en mer övergripande ”samverkanskontext” som representeras av tidigare forskning om samhällsfenomenet ”samverkan”. På så vis försöker avhandlingen bidra till en sociologisk förståelse av ett samtida välspritt fenomen.Studiens empiriska material är inspelade samtalsintervjuer med 147 projektdeltagare (institutionsplacerade ungdomar, deras föräldrar och olika yrkeskategorier inom socialtjänsten, Statens institutionsstyrelse och projektet) samt observationer av organiserade möten, informella träffar före och efter intervjuer eller möten, samt vid besök på institutioner, socialtjänstkontor, Statens institutionsstyrelses huvudkontor och samordnarnas kontor. Materialet analyserades vidare med analytiska utgångspunkter från Georg Simmel (1950/1964), Theodore Caplow (1968) och Erving Goffman (1959/2004).Analysen visar att projektet manifesterade och medförde mellanorganisatoriska kamper mellan socialtjänsten, Statens institutionsstyrelse och projektet samt en rad interpersonella konflikter mellan representanter för olika professionella yrkeskategorier, ungdomar och föräldrar. Studien visar också att klienten i människovårdande organisationer löper en betydande risk att hamna utanför nya samarbeten. De myndighetspersoner som upplever ett bra samarbete drar ofta sina slutsatser utifrån interaktionen med andra professionella men det upplevda samarbetet behöver inte bli någon garanti för framgångsrik behandling av klienten. Konflikter om samordnarnas sätt att agera (samordnarroller) och samordnarnas skriftliga dokument, ”överenskommelsen”, har aktualiserats med projektets tillkomst. Samordnarna och deras ”överenskommelse” kan ses som projektets synligaste representanter och symboler, som under projektets gång blir både ämnen för konflikter och aktualiserar redan etablerade konfliktmönster. Ungdomarna och föräldrarna förkastar emellanåt myndighetspersonernas ageranden som moraliskt felaktiga, gestaltar sin offeridentitet samt försöker vända situationen till att bli fördelaktig för dem själva. Samordnarnas relation till ungdomar och föräldrar präglas mestadels av passivitet. Detta framträder tydligt i analysen av en administrativ och/eller passiv samordnarroll. I dessa framställningar är även olika allianskonstellationer synliga. När samordnarroller förändras i beskrivningen, förändras även allianskonstellationer.Att klienten i människovårdande organisationer söker ingå allianser med myndighetspersoner är en vanlig strategi för att försöka vända situationen till sin fördel. Att dessa allianser söks ofta av klienten indikerar bland annat klientens vilja till fortsatt kamp – mot den situationen i vilken klienten befinner sig. Jag menar att detta kan ses som något produktivt snarare än problematiskt.

Den internationella kunskapsmätningen PISA får en allt större uppmärksamhet och betydelse inom den skolpolitiska debatten i Sverige. I studien undersöks betydelsebildningen kring PISA-fenomenet inom den svenska lärarprofessionen och de subjektspositioner som konstrueras i den diskursiva kampen om betydelse, både inom lärarprofessionen och i relationen till politiken. De subjektspositioner som framträder diskuteras i relation till den kollektiva självbilden och lärarnas professionsidentitet. Detta har undersökts genom en diskursanalys av artikulationer i de lärarfackliga förbundens tidningar; Lärarnas tidning och Skolvärlden. Undersökningen har fokuserat på framställningen kring presentationen av PISA 2012 utifrån en tidsperiod mellan november 2013 och april 2014, där materialet består av artikulationer kring tecknet PISA i 21 olika texter. Analysen visar att det inte finns någon entydighet i betydelsebildningen. PISA-resultaten används både för att legitimera och dislegitimera skolpolitik, samtidigt som relevansen ifrågasätts i relation till en metodologisk och dekontextuell problematik. Resultaten visar också att det finns en antagonistisk dimension i relationen till politiken och i den diskursiva kampen kring betydelse. Vidare konstrueras tre olika subjektspositioner i form av den utsatta och pressade läraren, läraren som syndabock och den aktiva och kämpande läraren. Studien får betydelse genom att synliggöra de konflikter som finns kring betydelsebildningen av PISA och i relationen till politiken, men även genom att visa hur lärarnas självbild och professionsidentitet konstrueras i relation till PISA-fenomenet. Detta kan föranleda ytterligare studier kring diskursiva förskjutningar kring betydelsebildningen och vilken betydelse PISA-fenomenet får i relation till lärarnas professionsprojekt.

The subject of this master’s thesis is depictions of Old Norse mythology and related motifs in the visual arts during the period 1775–1855. The main question of this research is how the motifs were visualized and how the depictions are related to the classical tradition. Three artworks are objects of detailed study: Johann Heinrich Füssli’s painting Thor Battering the Midgaard serpent (1790), Christoffer Wilhelm Eckersberg’s The death of Balder (1817) and Nils Jacob Blommér’s painting Näcken and the daughters of Ägir (1850). The paintings are compared with literary sources and analyzed in relation to classicism as well as ideas about history and the Old Norse. It is argued that symbols, themes and compositions from the classical tradition, such as the heroic nude, were used by artists to visualize motifs from Old Norse mythology. It is also argued that the depictions, which by previous scholars have been considered primarily classical, are in fact characterized by a resistance against likeness with the Olympic gods and antique costume.

Cette thèse de doctorat en littérature et arts de la scène et de l’écran examine les écritures scéniques de la catastrophe humaine dans le théâtre contemporain. Elle explore les dynamiques qui sous-tendent la représentation de la barbarie au sein de formes spectaculaires marquées par une forte dimension visuelle. Divisé en deux volets – un premier, critique et un second, pratique –, le travail s’articule d’abord autour d’un corpus composé de trois spectacles : Kamp du collectif Hotel Modern, Rwanda 94 du Groupov et Rouge décanté signé par Guy Cassiers. En observant les œuvres à la lumière de la complexité et en les abordant à l’aide d’une approche systémique, l’étude tente de révéler les mouvements – esthétiques, perceptifs et thématiques – qui animent ces écritures hétérogènes. La seconde partie de la thèse rend compte d’un processus d’expérimentation mené dans l’espace scénique. Ce dernier, consacré à esquisser une création artistique originale, questionne les mémoires occidentales du génocide des Tutsi du Rwanda. L’expérience pratique fait écho à plusieurs des problématiques soulevées par l’investigation critique et propose une autre forme de réflexion, menée directement sur le plateau. Mots clés : Théâtre contemporain, Recherche-création, Complexité, Génocide, Images, Europe. / This doctoral thesis in performing arts looks into scenic writings of human disasters in contemporary theatre. It examines dynamics underlying the representation of barbarism within spectacular forms imprinted with a visual dimension. Split into two parts – a first one, critical and a second one, practical -, the work is firstly structured around a corpus composed of three shows : Kamp of the Hotel Modern group, Rwanda 94 of Groupov and Rouge décanté by Guy Cassiers. Through the observation of the works in the light of the complexity and by analysing it with a systemic approach, the study attempts to reveal the moves – aesthetic, perceptive and thematic – that drive these heterogeneous writings. The second part of the thesis deals with a process of experimentation led in the scenic space. The latter, dedicated to outline an original artistic creation, questions occidental memories on the Tutsi genocide in Rwanda. The practical experience echoes back to several issues raised by the critical investigation and proposes another form of reflection, directly led on the stage. Keywords : Contemporary theatre, Research-creation, Complexity, Genocide, Images, Europe.