Adhd (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättningsom ofta kräver stödinsatser från samhället. Detta faller inom ramen för vår roll somsocialarbetare, där vi förväntas att identifiera utsatta grupper och samordna stöd för dessa.Under den senaste tiden har diskussioner i media berört en ökad förfrågan inom svensk hälsoochsjukvård gällande omprövning av neuropsykiatriska diagnoser. Syftet med dennadokumentstudie är att nå en närmare förståelse för de strukturella motiven till att personermed adhd önskar att få diagnosen omprövad i relation till stigmatisering och socialakategoriseringar. Därmed ämnar vi att bidra med fler perspektiv på diagnostisering och desspåverkan på individen.Studiens empiri består av personliga berättelser som publicerats i media, vilka har valts utmed hjälp av ett målstyrt urval. Genom en kvalitativ innehållsanalys har begränsningar i livet,negativt bemötande och en negativ självbild, kunnat identifieras som motiv bakom viljan attompröva sin adhd-diagnos. När dessa motiv analyserats i relation till de teoretiska begreppenstigmatisering och sociala kategoriseringar, kan viljan att ompröva sin diagnos på enstrukturell nivå förstås som en påverkan av samhälleliga normer och upplevelsen av att varafeldiagnostiserad. / Adhd (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) is a neuropsychiatric disability whichdepends on the support of society. Lately, the diagnosis has been discussed in the media dueto increased requests within Swedish health care regarding re-evaluating neuropsychiatricdiagnoses.The purpose of this documentary study is to reach a further understanding about the structuralmotives behind the wish to re-evaluate an adhd diagnosis, with correlation to theories ofstigma and social category. Due to these theories, the study has an abductive strategy. Theempirics of the study consists of personal stories that have been published in the media,which has been chosen with a strategic sampling design. A qualitative content analysis hasbeen used to identify the motives behind the wish to re-evaluate an adhd diagnosis. Differentlimitations, a negative reception and a negative self image, are the motives we have been ableto identify. The wish to re-evaluate an adhd diagnosis could, after analyzing these motiveswith the theories of stigma and social category, be seen on a structural level as a result ofsocial norms and the experience of being misdiagnosed.

A goal in conservation is that cultural heritage should be for everyone and therefore should be experienced by everyone. With ramps, lifts, Braille exhibitions, sign language interpreted tours, tours for the visually impaired, etc., adaptions are made for people with physical disabilities. The purpose of this paper is to highlight how the Nordic Museum works to reach people with neuropsychiatric disorders along with the specific needs and disabilities which may need to be met by the museum. The case study will aim to highlight problems and opportunities in pedagogy of exhibitions focused on neuropsychiatric disorders. Moreover, it provides an indication of how the works with these issues at the museums are implemented, etc., which can create a greater awareness for the various professions in museums and conservations. This has been examined by the means of interviews, with the unions that advocate groups of neuropsychiatric disorders, and observations of selected exhibitions and shows, museum space, some audioguide-tours and part of the museum's website. In addition, other interviews are made with a museum educator with experience in the subject and a museum educator and head of the department of hosts and shops from the Nordic Museum. The materials which are used are mainly written public reports, as for example the Nordic museum Annual 2015. The museum caterers mostly focus on physical disability. They have also focused on reading disabilities and dementia, in addition to the physical functional limitations. The museum does its best and have a desire to improve themselves, which is shown at their website. The educational tools and approaches, etc. is well thought through, but the focus here is primarily on children and not adults. Something that may be because they have more impressions for children than for adults, if one example is taken. Some of the unions advocate “design for all” and more focus on a different view from the society, as well as personal attitudes to face persons with neuropsychiatric disabilities. They believe this will also affect the museum's education in general. Also, the use of different types of media and interactions in the exhibitions, as well as peace in the museum hall will make an impact in the pedagogy of the museum. The conclusions are that it probably always will be development potential in the pedagogy of the museum. The Nordic Museum has come a long way in the use of several media, but the design could in some cases be fine-tuned. Awareness of neuropsychiatric disorders could also be developed, both in society and in museums. / Ett mål inom kulturvård är att kulturarvet ska finnas till för alla och därmed ska kunna upplevas av alla. Anpassningar till personer med fysiska funktionsnedsättningar görs till exempel med ramper, hissar, blindskrift på utställningar, teckentolkade visningar, visningar för personer med nedsatt syn etc. Syftet med uppsatsen är att belysa hur Nordiska museet riktar sig till personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, vilka åtgärder som görs och kan göras för att tillgängliggöra museet för dessa personer samt vad för behov som kan behöva tillmötesgås hos dessa personer. I sammanhanget får fallstudien syftet att belysa problem och möjligheter med utställningspedagogik inriktad mot neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Detta kan dessutom ge en indikation på hur arbetet med dessa frågor på museer ser ut etc., vilket kan skapa en större medvetenhet hos olika museala professioner samt inom kulturvårdens andra professioner. Detta har granskats med hjälp av intervjuer och korrespondens med förbund som representerar olika grupper inom neuropsykiatriska funktionsnedsättningar samt observationer av utvalda utställningar och visningar, museets lokaler, vissa audioguiderundor och delar av museets hemsida. Utöver detta har intervjuer gjorts med en museipedagog med erfarenhet i ämnet och en museipedagog samt sektionschefen för bl.a. museivärdar vid Nordiska museet. De material som har används är främst offentliga skriftliga källor, som exempelvis museets årsredovisning 2015. Museet riktar i första hand sitt tillgänglighetsarbete mot fysiska funktionsnedsättningar. För neuropsykiatriskt funktionsnedsatta fokuserar de i första hand på lässvårigheter samt demenssjukdomar. Museet gör sitt bästa och har en vilja att förbättras, vilket märks på exempelvis hemsidan. De pedagogiska verktygen och angreppssätten etc. är väl uttänkta, men fokusen ligger här främst på barn. Detta kan bero på att de har fler visningar för barn än för vuxna. En del av förbunden förespråkar design för alla samt mer fokus på en annan samhällssyn, samt personliga attityder emot personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Detta är något som de tror kommer att påverka museets pedagogik i stort. I övrigt, gällande hela museets pedagogik, lägger de störst vikt på tydlighet, användning av olika typer av medier och interaktioner i utställningar samt försöka få fram ett lugn i lokalerna. Slutsatserna blir här att det troligen alltid kommer finnas utvecklingspotential inom museers pedagogik. På Nordiska museet har de kommit långt i användandet av flertalet medier, men utformningen skulle i vissa fall kunna finputsas. Medvetenheten kring neuropsykiatriska funktionsnedsättningar behöver och kan också utvecklas både i samhället och på museer.

Utifrån att själv jobbat som musiklärare och därigenom fått se de utmaningar en musikundervisningssituation kan innebära för elever med Neuropsykiatriska funktionshinder (härefter förkortat NPF, och innefattande till exempel ADHD och autism) väcktes mitt intresse att undersöka detta. Min ambition har varit att a) undersöka musiklärares förutsättningar för att undervisa elever med NPF, b) undersöka vad musiklärare använder för stöd och anpassningar i relation till elever med NPF. Då min avsikt varit att få en bred bild av detta område valde jag att göra en enkätundersökning riktad till samtliga grundskolelärare i musik i Linköpings kommun. Uppsatsen är skriven med och enkäten analyserad utifrån den sociokulturella teorin. Resultatet visar att de flesta musiklärare i studien anger att de använder stöd och anpassningar för att få musikundervisningen att fungera för elever med NPF. En majoritet anger dock också att de tror musikundervisning upplevs som mer utmanande för elever med NPF än mer teoretiskt orienterade ämnen. Endast en liten andel menar att de fått med sig kunskaper inom området från sin grundutbildning, samtidigt som många anger att de har möjlighet att få stöd och hjälp på sin arbetsplats, till exempel från specialpedagog. Undersökningen visar att det finns många olika typer av stöd musiklärare använder sig av. Några av de vanligaste har att göra med att skapa rutiner och kontinuitet både inom undervisningen och mellan olika ämnen, samt att på olika sätt skapa ordning i rummet, till exempel vad gäller instrument. Att ge elever möjlighet till paus eller alternativt arbete omnämns också som ett vanligt sätt att anpassa musikundervisningen.

This essay investigates the attitudes of social work students’ from Stockholm University, Sweden, towards people with autism and ADHD. The students participated in focus groups, where they discussed their thoughts and potential actions in the meeting with people with autism and ADHD. Through a thematic analysis, we identified the four following themes: perceptions; ignorance and its consequences; adaptation and actions tendencies; and needs of change. The results were then analyzed with a classic attitude theory. The results show that social work students mostly have positive attitudes towards people with autism and ADHD and that it is important to consider them like anybody else and to have knowledge about the disabilities, which leads to a helping and supporting preparedness towards them. Social work student has a strong will to help people with autism and ADHD but sometimes feel that society and organizations prevent them from doing so. In conclusion, social work students have a caring attitude, wants more knowledge about diagnoses and wants to help and do more for people with autism and ADHD.

<p>Syftet med uppsatsen är att bidra till att öka kunskapen om hur tekniska hjälpmedel kan användas för att underlätta vardagen för vuxna människor med ADHD.  För att åstadkomma detta görs en genomgång av vilka problem som kan föreligga vid ADHD och vilka strukturer och aktörer som finns i samhället för att erbjuda hjälp och stöd som vuxna med ADHD kan ha behov av. Därefter betraktas vilka strategier och metoder som kan vara användbara för att kompensera för de problem ADHD kan innebära och hur teknik, såväl specialtillverkade hjälpmedel som vanliga produkter, kan användas för att kompensera. En översikt görs av hur teknik kan utformas för att bli användbar, såväl generellt som mer specifikt rörande utformning av hjälpmedel. Detta åskådliggörs genom exempel från några svenska hjälpmedelsprojekt följt av en probleminventering där ett antal studiebesök och intervjuer har tjänat som en bakgrund för förståelse av den stora mängd strukturer, aktörer och hjälpmedel som är möjliga men emellanåt svårtillgängliga vägar till hjälp för vuxna med ADHD.</p><p> </p><p>De som i slutänden kan avgöra vilken nytta ett hjälpmedel innebär är brukarna själva. Deras upplevelser och erfarenheter är en ovärderlig källa till kunskap. Under arbetets gång har frågeställningen preciserats till att lyda: <em>"Hur kan vanliga mobiltelefoner användas som hjälpmedel för att underlätta vardagen för vuxna med ADHD?"</em>.<em> </em>För att besvara denna fråga har semistrukturerade riktade intervjuer genomförts med fyra kvinnor med ADHD som använder mobiltelefonen som hjälpmedel i sin vardag. Intervjuerna har transkriberats och kategoriserats för att identifiera hur mobiltelefoner används, vad som fungerar bra och mindre bra och vad kan göra att mobiltelefonen upplevs som ett fungerande hjälpmedel.</p><p> </p><p>Resultaten från bearbetning och analys av intervjuerna sammanställs i kapitlet sammanfattande analys i avsnitt med användbara funktioner, användbara egenskaper och perspektiv på stödbehov och hjälparroll. I diskussionskapitlet föreslås sedan vidare användning av resultaten i avsnitten teoretiska implikationer och praktiska implikationer. Min förhoppning är att dessa avsnitt tillsammans med de listor och tumregler som presenterats i den teoretiska referensramen skall kunna vara användbara för att identifiera behov och möjliga lösningar som kan vara värdefulla att pröva i det enskilda fallet.</p><p> </p><p>En person kan behöva stöd för att ta till vara de möjligheter mobiltelefonen erbjuder som hjälpmedel. Hjälpen kan behövas i något eller alla steg från problemidentifiering och införskaffande till införande, fortlöpande uppföljning och utvärdering av hjälpmedelsanvändningen. Stödet kan behöva vara av så väl strukturell och habiliterande art som av teknisk natur för att hjälpmedelsanvändningen skall bli så framgångsrik som är möjligt. Siktet bör vara mot vad som kan innebära kvalitet, mervärde och avlastning för individen i dennes liv, inte vad som är ADHD-symptom och hur dessa skall kompenseras.</p><p> </p><p>Vuxna med ADHD är en mycket heterogen grupp och de resultat som presenteras i uppsatsen är att betrakta som en utgångspunkt för vidare funderingar och prövning snarare än som färdiga lösningar som passar alla med ADHD.</p><p> </p>

During the last 20 years a new category of schools, schools for children with special needs, has settled to be a growing part of the Swedish school system. This is despite the political aim in Sweden to achieve an educational inclusion. The aim of this study is to compare the school situation for children with special needs in regular schools with the situation in schools for children with special needs. To investigate the routines associated with the change of school and the role of a neuropsychological diagnosis in the process. The main research questions were if the school is adapted to the needs of the child from a neuro-didactic point of view, whether the special school provides something the public school doesn’t and if the diagnosis helps to take pedagogical measures. The method used in this study is semi-structured interviews. The theory of inclusion and the neurological function constitute the theoretical frame. The result of the study shows that the special schools which provide a supportive social and educational environment are better adapted to the children with special needs. However, the difficulties associated with changing school are huge. A neuropsychological diagnosis might be helpful when the decisions about special assistance are made, but the choice of particular assistance is made on other premises. The conclusion is that as long as the regular schools aren’t adapted for all children and the neurological knowledge isn’t taken into account, it will be crucial for a number of pupils to be taught in special schools.

Inledning: Syftet med studien var att ta reda på hur en metod för neuropsykiatriska utredningar upplevdes av de föräldrar som deltagit i den. Utredningsmetoden kallas TA-C, eng. Therapeutic Assessment with Child. I den sätts särskilt värde till delaktighet och den terapeutiska potentialen. Frågeställningar: 1: Vad var föräldrarnas anledning att söka utredning? Hur beskrev föräldrar sig delaktiga i den neuropsykiatriska utredningen av deras barn? Hur var utredningen till hjälp att förstå sitt barn? Metod: Kvalitativ metod, semistrukturerad intervju, 10 föräldrar som genomgått en form av neuropsykiatrisk utredning för deras barn. Resultat: Resultatet visar att föräldrarna har upplevt betydande delaktighet och förståelse för sitt barn, och kopplar ofta ihop begreppen, som att de har en ömsesidig påverkan. Det upplevdes i huvudsak under arbetet med frågeställningar som blev kopplade till vardagen, i att de deltog i utredningens samtliga delar, i att de fick vara med, uppmuntra och observera, samt att de löpande kunde resonera och delta med barnet och utredarna. Några uppfattade minskad delaktighet och förståelse i samband med återgivningen av resultatet. Diskussion: I diskussionen används begreppen delaktighet och förståelse i samverkan, samspel, intersubjektivitet, anknytning och mentalisering. Studien synliggör den terapeutiska effekten med den sortens utredning. / Introduction: The aim of this study was to find out how a particular method for neuropsychiatric assessments was experienced by the parents who participated in it. The Assessment method is called Therapeutic Assessment with Child, which add particular value to participation and the therapeutical potential. Questions: What was the parents’ need to seek assessment? How did parents describe their involvement in the neuropsychiatric assessment of their child? How was the assessment helping to understand the child? Metod: Qualitative method, semi-structured interview, 10 parents of children who have undergone a certain neuropsychiatric assessment. Resultat: The results show that parents have experienced significant involvement and understanding of their child, and often link together those concepts, as they have a mutual influence. It was felt mainly during work on issues that were related to everyday life, in that they participated in the assessment in all the parts, in that they could be involved, encourage and observe, and that they continously could discuss and engage with the child and the assessors. Some perceived reduced participation and understanding in relation to the presentation of the result. Diskussion: The discussion uses the terms participation and understanding collaborating, interaction, intersubjectivity, attachment and mentalization. The study reveals the therapeutic effect of the kind of assessment.

The aim of this scientific essay is to illuminate perceptions and interpretations about children's deviant behavior and how it affects the educators attitudes towards these children. The starting point for the essay is two different self-perceived situations where I experienced that "deviant" behavior and behaviors that causes trouble, referred to as “trouble-making” behaviors, quickly and carelessly identifies as consequences of the neuropsychiatric disability ADHD. The “diagnosis-label” creates a feeling of uncertainty for me because I know from experience that it provides more support and understanding of children's behaviors. At the same time, the instant association to ADHD leads to disregarding of other factors that generate "trouble-making" behaviors. The "problems" are not always connected to a disability, but a diagnosis of a disability provides, in reality, faster, more structured and well-designed support for the child compared to a child who shows "trouble-making" behaviors without a diagnosis. Therefore, it is interesting to investigate other circumstances that can create "trouble-making" behaviors and question function of the diagnosis as a creator of greater understanding of these behaviors. I would like to highlight different perspectives of behaviors that are perceived as deviating and negative, to create opportunities for educators to provide children support without the need of a disability to explain the reason why the child needs support. Greater knowledge of children's "trouble-making" behaviors can lead to more personalized support actions for the child, and to an understanding of how interpretations and prejudices influence children's ability to develop advantageous strategies for managing individual difficulties. The survey is based on the questions: What is “abnormal behavior” in preschool children? Can there be other causes of "trouble-making" behaviors than consequences of a neuropsychiatric disfunction? What significance does a formal diagnosis have for preschool children? / Syftet med denna vetenskapliga essä är att synliggöra föreställningar och tolkningar kring barns avvikande beteenden i förskolan och hur de påverkar pedagogers förhållningssätt gentemot dessa barn. Utgångspunkten för uppsatsen är två olika självupplevda situationer där jag fått känslan av att ”avvikande” och ”problemskapande” beteenden snabbt och ovarsamt identifieras som följder av den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen ADHD. Jag själv känner en viss osäkerhet beträffande ”diagnos-stämpeln” eftersom jag av erfarenhet vet att en diagnos ger mer stöd och förståelse för barns beteenden, samtidigt som den hastiga kopplingen till ADHD resulterar i att andra faktorer som genererar ”problemskapande” beteenden negligeras. ”Problemen” är inte alltid är orsakade av en funktionsnedsättning men en diagnos ger, i realiteten, snabbare, mer strukturerade och välutformade stödinsatser för barnet jämfört med ett barn som uppvisar ”problemskapande” beteenden utan en diagnos. Därför är det intressant att undersöka andra omständigheter som kan ge upphov till ”problemskapande beteenden” och ifrågasätta diagnosens funktion som skapare av större förståelse för dessa beteenden. Jag vill synliggöra olika perspektiv på beteenden som uppfattas som avvikande och negativa för att på så sätt skapa möjligheter för pedagoger att ge barn stöd utan att orsaken till att barnet är i behov av stöd måste vara en funktionsnedsättning. Bredare kunskap om barns ”problemskapande” beteenden kan dels leda till mer anpassade stödinsatser för barnet, dels till förståelse för hur tolkningar och fördomar påverkar barns möjligheter att utveckla strategier som är mest fördelaktiga för att hantera individuella svårigheter. Undersökningen utgår från frågorna: Vad är ett avvikande beteende i förskolan? Finns det andra orsaker till ”problemskapande beteenden” som inte har med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar att göra? Vad har en formell diagnos för betydelse för barn i förskolan?

I denna uppsats intervjuas fem unga kvinnor om sina erfarenheter av att delta i separatistiska grupper av och för kvinnor och icke-binära med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Studiens syfte är att bidra med kunskap om vad unga kvinnor med NPF kan få ut av att delta i en separatistisk samtalsgrupp, för att på så sätt synliggöra deras erfarenheter samt öka kunskapen om målgruppens möjligheter att förbättra sin livskvalité genom att stärka sig själva. Forskningsfrågan handlar därmed om vilka funktioner deltagandet i en separatistisk grupp kan fylla för kvinnor med NPF, givet deras livssituationer samt den position de befinner sig i som kvinnor med icke-normativa funktionssätt. Studien bygger på fem halvstrukturerade intervjuer som analyserats enligt tematisk analysmetod. Det teoretiska ramverket byggs upp kring utgångspunkter och begrepp inom fälten intersektionalitet och empowerment. Resultatet visar att informanterna har delat känslor av utanförskap och avvikelse; både i relation till sina könsroller och i relation till sina funktionssätt, vilket också kan förstås som maktlöshet. Denna maktlöshet förklaras genom intersektionalitet som att informanterna, i egenskap av att vara kvinnor med NPF, tillhör sociala kategorier som underordnas i jämförelse med andra sociala kategorier, vilket också tycks få en negativ inverkan på deras liv. Mot denna bakgrund har informanterna därför sökt sig till separatistiska grupper med en förhoppning om att finna en förstående gemenskap samt öka kunskapen om sina livssituationer. Informanternas deltagande i grupperna kan även förstås ur ett empowermentperspektiv. Dels som empowerment i egenskap av motmakt och dels empowerment som emotionellt stärkande process. Vad denna studie visar är således att deltagandet i en separatistisk grupp kan fylla olika stärkande funktioner. Dels möjliggörs, genom deltagandet, empowerment i form av motmakt - då den separatistiska gruppen blir en arena för reflektion, lärande och handling samt en trygg och stärkande gemenskap och samhörighet. Dels möjliggörs emotionell empowerment, genom att samhörigheten bidrar till ett ökat engagemang för målgruppen, till förbättrad självbild, till ökat mod samt till en lust att fortsätta engagera sig - det vill säga till en högre nivå av emotionell energi. / In this paper, five young women are being interviewed about their experiences of participating in separatist groups for women and non-binary with neuropsychiatric disabilities (NPF). The purpose of this study is to contribute with knowledge of what young women with NPF can gain from participating in a separatist conversation group; thus to visualizing their experiences and raising awareness of the target group's ability to strengthen themselves. The research question is about addressing the functions of participating in a separatist group, given the target group’s life situations and their social position as women with a non-normative way of functioning. The study is based upon five semi-structured interviews, analyzed according to the thematic method of analysis. The theoretical framework is built around terms and perspectives in the fields of intersectionality and empowerment. The result shows that the informers have shared feelings of exclusion and deviation; both in relation to their gender roles and in relation to their ways of functioning, which can also be understood as powerlessness. This powerlessness, explained through intersectionality, points out that the informers, as in being women with NPF, belong to social categories that subordinate to other social categories, which also seems to have a negative impact on their lives. Against this background, the informers have searched for separatist groups, in hope to find an understanding community and to increase knowledge about their life situations. To participate in these groups can also be understood from an empowerment perspective. Partly as empowerment in the meaning of counter-power, and partly as empowerment as an emotionally strengthening process. What this study shows is therefore that participation in a separatist group can fill different strengthening functions. Through participating in a group, empowerment in the form of counter-power is made possible; thus the separatist group becomes an arena for reflection, learning and action as well as a safe and strengthening community and togetherness. Secondly, emotional empowerment is made possible by the fact that the togetherness contributes to increased commitment, to improved self-image, to increased courage and to a desire to continue to engage - in other words; to a higher level of emotional energy.

Syftet med uppsatsen är att bidra till att öka kunskapen om hur tekniska hjälpmedel kan användas för att underlätta vardagen för vuxna människor med ADHD.  För att åstadkomma detta görs en genomgång av vilka problem som kan föreligga vid ADHD och vilka strukturer och aktörer som finns i samhället för att erbjuda hjälp och stöd som vuxna med ADHD kan ha behov av. Därefter betraktas vilka strategier och metoder som kan vara användbara för att kompensera för de problem ADHD kan innebära och hur teknik, såväl specialtillverkade hjälpmedel som vanliga produkter, kan användas för att kompensera. En översikt görs av hur teknik kan utformas för att bli användbar, såväl generellt som mer specifikt rörande utformning av hjälpmedel. Detta åskådliggörs genom exempel från några svenska hjälpmedelsprojekt följt av en probleminventering där ett antal studiebesök och intervjuer har tjänat som en bakgrund för förståelse av den stora mängd strukturer, aktörer och hjälpmedel som är möjliga men emellanåt svårtillgängliga vägar till hjälp för vuxna med ADHD.   De som i slutänden kan avgöra vilken nytta ett hjälpmedel innebär är brukarna själva. Deras upplevelser och erfarenheter är en ovärderlig källa till kunskap. Under arbetets gång har frågeställningen preciserats till att lyda: "Hur kan vanliga mobiltelefoner användas som hjälpmedel för att underlätta vardagen för vuxna med ADHD?". För att besvara denna fråga har semistrukturerade riktade intervjuer genomförts med fyra kvinnor med ADHD som använder mobiltelefonen som hjälpmedel i sin vardag. Intervjuerna har transkriberats och kategoriserats för att identifiera hur mobiltelefoner används, vad som fungerar bra och mindre bra och vad kan göra att mobiltelefonen upplevs som ett fungerande hjälpmedel.   Resultaten från bearbetning och analys av intervjuerna sammanställs i kapitlet sammanfattande analys i avsnitt med användbara funktioner, användbara egenskaper och perspektiv på stödbehov och hjälparroll. I diskussionskapitlet föreslås sedan vidare användning av resultaten i avsnitten teoretiska implikationer och praktiska implikationer. Min förhoppning är att dessa avsnitt tillsammans med de listor och tumregler som presenterats i den teoretiska referensramen skall kunna vara användbara för att identifiera behov och möjliga lösningar som kan vara värdefulla att pröva i det enskilda fallet.   En person kan behöva stöd för att ta till vara de möjligheter mobiltelefonen erbjuder som hjälpmedel. Hjälpen kan behövas i något eller alla steg från problemidentifiering och införskaffande till införande, fortlöpande uppföljning och utvärdering av hjälpmedelsanvändningen. Stödet kan behöva vara av så väl strukturell och habiliterande art som av teknisk natur för att hjälpmedelsanvändningen skall bli så framgångsrik som är möjligt. Siktet bör vara mot vad som kan innebära kvalitet, mervärde och avlastning för individen i dennes liv, inte vad som är ADHD-symptom och hur dessa skall kompenseras.   Vuxna med ADHD är en mycket heterogen grupp och de resultat som presenteras i uppsatsen är att betrakta som en utgångspunkt för vidare funderingar och prövning snarare än som färdiga lösningar som passar alla med ADHD.