Denna studie har haft för avsikt att undersöka hur damidrott och kvinnliga idrottare representeras på den TV-sända Idrottsgalan samt hur innehållet i programmen bidrar till konstruktionen av dessa representationer. I ett första skede tillämpades en kvantitativ innehållsanalys på de 17 avsnitten av Idrottsgalan. Utifrån vårt framtagna kodschema har vi kunnat utläsa generella mönster vad beträffar hur ofta damidrotten och kvinnliga idrottare uppmärksammas i programmen. Med hjälp av den kvalitativa semiotiska analysen har vi vidare, genom att fokusera på de två specifika avsnitten från år 2002 och 2016, åskådliggjort den djupare mening som sträcker sig bortom det manifesta. Resultaten har pekat på att damidrott och kvinnliga idrottare generellt är underrepresenterade och att sporten fortfarande främst är en arena av och för män. / This study was intended to investigate how women's sports and female athletes are represented on the televised Idrottsgalan and how the setting of the programs contribute to the construction of these representations. First we applied a quantitative content analysis of the 17 sections of Idrottsgalan. Based on the coding scheme that we developed, we have been able to deduce general patterns in terms of how often women's sport and female athletes occur in the programs. Using the qualitative semiotic analysis, we have also focused on two specific episodes from 2002 and 2016 and illustrated the profound meaning that goes beyond the manifest. The results have indicated that women's sports and female athletes are underrepresented in general and that the sport is still primarily an arena by and for men.

On May 7, 1581, Elisabet Vasa, Princess of Sweden, married Duke Kristoffer of Mecklenburg. The Princess was equipped with a large dowry and, by Swedish standards, an extensive collection of objects, including jewellery. The essay's thesis is that the official jewellery that Elisabet brought with her to her new court were identity-creating symbols of a performative nature that would consciously strengthen the legitimacy of the new Vasa dynasty on the international stage. The essay is based on a comparative analysis of inventories from 1581, 1593 and 1597. The essay examines and discusses the donors' and recipient's agency, or "touch", and intentions with the jewellery. The essay's result shows that parts of the thesis - that the official jewellery that Elisabet brought with her among the gifts in 1581 were identity-creating symbols of a performative nature - appear to be highly probable based on the few but significant art acts that have been possible to trace in sources and archives. According to the material of the existing study, however, the jewellery did not fulfil its intended function of strengthening the Vasa dynasty and its legitimacy on the international stage as Elisabet herself had different intentions and apparently actively worked to assimilate to her new environment as Duchess of Mecklenburg.

I denna uppsats genomför jag en närläsning av Lauren Weisbergers roman The Devil Wears Prada. Syftet är att undersöka kulturella paradigm och koder; hur de upprätthålls eller bryts genom betydelsebildande handlingar samt hur de manifesteras i huvudkaraktärens kläder. Min utgångspunkt är att det i moderna berättelser finns moraliserande och fostrande budskap till kvinnor där den kvinnliga identiteten genomgående kopplas samman med det yttre, såsom kropp och kläder. Dessa förhållanden analyseras och synliggörs med hjälp av semiologiska verktyg och performativitetsteorin. Jag finner att huvudkaraktärens utveckling på jobbet och dess konsekvenser i privatlivet följs av en yttre förvandling, där kläderna fungerar symboliskt för rådande paradigm och huvudkaraktärens position till det feminina. Huvudkaraktärens utveckling slutar i en ”gyllene medelväg” där hon representerar ”den gyllene medelkvinnan”. Romanen skildrar fostrande både inom paradigmens ramar och mot skapandet av det egna subjektet, och rymmer därför inläsning av flera olika budskap.

The purpose of the study is to examine the AIDS epidemic based on the performative actions in gay magazines in the fight against AIDS, alongside the sexual freedom movement. Furthermore, the aim is to contribute to an increased understanding and knowledge of the social and historical context and how it affected homosexual individuals as a defined risk group for AIDS. The study was conducted using qualitative content analysis to interpret articles and published letters to the editor about AIDS in the gay magazines REVOLT and Kom Ut! between 1983–1986. Central perspectives for the discussion are both the theory of “act of speech” inspired by the historian Quentin Skinner and the perspective of “performativity” inspired by the philosopher Judith Butler.  The result of the study identified five key themes: call to action, the situation for homosexual individuals, societal reactions, reflections on AIDS, and opinions about the magazine and the organization (RFSL). These themes included performative actions aimed at changing existing perceptions and norms, though sometimes ambiguously suggesting that acceptance of homosexual individuals required their conformity to societal norms. The depictions emphasized the importance of truthful information, knowledge, and community, highlighting that much prejudice against homosexual individuals stemmed from media portrayals. Media influenced public perceptions, leading to homophobia, with public reactions being based more on emotions and ignorance than rational knowledge. The widespread uncertainty about AIDS caused anxiety and fear, with the misconception that only homosexual men were at risk creating a false sense of security, leading to stigmatization and social repercussions for homosexual individuals. The fight against AIDS was closely linked with the sexual freedom movement, as both needed to change public norms based on prejudice.

The recently established National Assembly for Wales (with the vision of a “truly bilingual Wales”) and bilingual schools are but two major sites in which bilingualism is reconstituting and repackaging Welsh. By close examination of the discourse(s) of language policy texts, the public discourse of one bilingual secondary school and the discussions of four focus groups composed of pupils from the same school, this study identifies three types of discourse which are particularly salient in contemporary Wales: a globalising discourse, a nationalist discourse and an ecology-of-language discourse. By collating the data from focus group discussions, language use questionnaires and language diaries, this study also identifies three categories of bilinguals based on their reported language use: Welsh-dominant bilinguals, English-dominant bilinguals and ‘floaters’ (balanced bilinguals). These three categories correlate with how individuals discursively construct Welsh and bilingualism. However, the medium of the focus group discussions (English or mixed-medium Welsh) correlates more closely with the category that is dominant in each focus group. With performativity theory as a framework, bilingualism is to be seen as a dynamic phenomenon, which is constantly being performatively (re)constituted through the situated practices of bilinguals. In short, this study examines how bilingualism in Wales is being performed, i.e. both how it is discursively constructed by various players in various sites, and how it is formed through everyday bilingual practices, not least those of young people in bilingual education. / Den nyetablerade rådsförsamlingen National Assembly for Wales (med en vision om ett ”verkligt tvåspråkigt Wales”) och tvåspråkiga skolor utgör två av de viktiga arenor där tvåspråkighet omstöper och ompaketerar walesiskan. Genom en närmare granskning av diskursen i språkpolitiska texter, den diskurs som används av en tvåspråkig skola i sina kontakter med allmänheten samt de diskussioner som förs i fyra fokusgrupper med elever från samma skola identifierar den här studien tre diskurstyper som är särskilt framträdande i dagens Wales: en globaliseringsdiskurs, en nationell diskurs och en språkekologisk diskurs. Genom att sammanställa data från diskussioner i fokusgrupper, enkäter om språkanvändning samt språkdagböcker identifierar studien också tre kategorier av tvåspråkiga elever utifrån deras angivna språkanvändning: tvåspråkiga med walesiska som starkare språk, tvåspråkiga med engelska som starkare språk samt ”floaters” (balanserat tvåspråkiga). De här tre kategorierna överensstämmer med hur individerna diskursivt konstruerar walesiska och tvåspråkighet. Det språk som talas i fokusgrupperna (engelska eller walesiska med engelska inskott) korrelerar däremot med den kategori som dominerar i varje fokusgrupp. Med performativitetsteori som utgångspunkt framstår således tvåspråkighet som en dynamisk företeelse, som ständigt (om)skapas genom de tvåspråkigas situerade praktiker. I korthet visar den här studien hur tvåspråkighet i Wales görs, det vill säga både hur den diskursivt konstrueras av olika aktörer på olika arenor och hur den formas av vardagliga tvåspråkiga praktiker, inte minst bland unga i tvåspråkig utbildning.

The thesis concerns the artworks by Johan Sylvius in the staircase, upper vestibule, upper north guard room and upper gallery of the Drottningholm Palace, as painted performances. They are studied as performative cultural encounters with a historically situated beholder but will also be regarded in relation to their spatial and artistic surrounding. From the theoretical framework of performativity and reception aesthetics, the results indicate that the images have the potential to inscribe the beholder within certain postulates on power relations and politics of identity, through working with splendour, naturalism, narrative and the function of the rooms they are located in. The results further point to the images’ manners of effecting the beholder on several levels through an employed pluralism and lastly, that they both build upon and re-produce the relation between monarch/nobility, where the former is the sole figure who both grants status and can remove it in an instance.

Traditionella redovisningsformer i grundskolans bildämne skapar sällan utrymme för lärande. Trots att bild är ett estetiskt ämne genererar ofta redovisningsformer ett passivt förhållningssätt gentemot det som eleverna redovisar. Att redovisa inför en grupp kräver kommunikativ kompetens, något som är utanför bildämnets kursplan. Däremot kan elever lära sig att framträda, och interagera med publiken för att en lärandesituation ska uppstå. Med utgångspunkt i de traditionella redovisningsformerna undersöks utvecklingspotentialer där teater, samtidskonst, performativitet och estetiska lärprocesser tillsammans används för att besvara undersökningens syfte och frågeställningar. Hur kan redovisningsformerna i bildämnet inom grundskolan utvecklas genom performativa uttryck? För att besvara frågeställningen analyseras deltagande observationer av redovisningar på tre estetiska vuxenutbildningar genom att tematiskt kategorisera beståndsdelarna i teman för att belysa och problematisera företeelser som visade sig under redovisningarna. Gemensamma nämnare visades, oberoende av innehållet som redovisades, tydligast genom de studenter som deltog som betraktare under redovisningarna. Variationen på studenternas delaktighet visades främst genom den respons som efterfrågades och utdelades. Empirin består förutom av observationerna, även av en gestaltande undersökning. Gestaltningen har formats ur frågeställningen Hur kan en radikal redovisningsform se ut? Frågeställningen besvaras genom en performativ händelse, ett performance där uppsatsen i dess fysiska och materiella form bearbetas genom att mixas till pappersmassa som används för att tillverka nya pappersark. Gestaltningen visades som ett performance med materiella spår i form av en installation under lärarprogrammets examensutställning på Konstfack.

This paper aims to investigate the terms and conditions of a lesbian gaze and a lesbian spectatorship from a feminist and queer theoretical point of view. The empirical material consists of three paintings by the American artist Romaine Brooks (1874-1970).  Brooks was based in Paris in the early 20th century where she was surrounded by a group of intellectual and usually cross-dressing lesbians. The women within this context are the ones depicted in Brooks’ paintings and this makes her one of the first artists in modernity to openly portray lesbian and cross-dressing women. Her paintings lead into new conditions for the traditional understanding of spectatorship as well as female positions, since there is no male involvement or presence within the interactive space surrounding these paintings. The survey tries to further investigate and break down already existing theories concerning spectatorship with the main focus on Laura Mulvey’s the male gaze, termed in the essay “Visual Pleasure and Narrative Cinema” (1975). The queer theoretical approach in this paper is based on Judith Butler’s performativity, which then is attached to gaze theories in order to investigate the active and passive positions found in Brooks’ paintings. The paper does also include an analysis of the male gaze in relation to modernism, avant-garde, canon and subsequently the reason behind Brooks’ absence in modernist canon.

Uppsatsen är en rumslig läsning av Ulla Isakssons Kvinnohuset (1952) där romanens rumsliga aspekter och Huset som motiv undersöks med narratologiska verktyg. Romanen diskuteras också utifrån rollteori och sin ideologiska kontext i det socialdemokratiska välfärdssamhället. Romanen kretsar kring några av de kvinnor som bor i “Huset” - ett kollektivhus för självförsörjande kvinnor. Triangeldramat mellan Tryggve (en regissör med en våning på Stan), Anna (som är hans fru men bor i Huset) och Eva (en skådespelerska och Tryggves nya älskarinna) är centralt i romanen då Tryggve ordnar en lägenhet åt Eva i Huset. Studien visar att det i Kvinnohuset finns en stark sammanlänkning av rumslig, social och känslomässig ordning. De rum de olika kvinnorna tillskrivs hjälper till att definiera både dem själva och deras relationer - i romanen finns det ett tematiserat samband mellan den plats där kärleksrelationer utspelas och den karaktär dessa relationer har. Trapphuset är det främsta rummet för interaktion mellan kvinnorna och därigenom ett rum där de tydligast kämpar om att definiera situationer och upprätthålla roller och masker. Huset fungerar som en viktig organiserande princip för romanen, vilket märks på fabulaplan men också genom att narrerandet placeras i Husets lägenheter, även när de händelser som beskrivs skett på andra platser. Huset beskrivs i romanen både som ett väsen och som ett begrepp för kvinnokollektivet. Att vara bosatt i Huset är i romanen starkt förknippat med att inneha en viss erfarenhetsposition - den erfarna och svikna kvinnans. I uppsatsen undersöker jag också konstruktionen av manligt och kvinligt i relation till hem och offentliga platser. Trots att kvinnorna inte bor tillsammans med män fokuserar de flesta av kvinnorna sin längtan på män, och flera av dem får under romanen tillfälle att agera värdinnor i det egna hemmet. / This thesis is a spatial reading of the Ulla Isaksson novel Kvinnohuset (first published in 1952) where the focus is on the spatial aspects of the novel and the House as a motif. Kvinnohuset is set in 1952 and revolves around a group of women who live in a residential building for single working women, Stockholm. The main plot is a love triangle between the director Tryggve, his wife Anna and his new mistress Eva, an actress. For the analysis I use contextualization on both an internallevel and an external level and an interdisciplinary selection of theories are used – performativity theory, spatial theory, narratology. The novel is also seen in relation to the historic context of socialdemocrat twentieth century Sweden. The house is found to function as a main organizing principle of the novel. The novel is also found to be a rich example of narrative space being intertwined with the social and emotional aspects of the text. The fabula revolves around the house – from Eva moving in to Anna being brought out – and narrating is often situated within the apartments, even when the events narrated take place in the city or elsewhere. The House is referred to as a creature, sometimes at the sametime referring to the collective of women residents as a social unit. The character of The House depends on the focalizor, and therefore shifts. Individual women characters' spaces are also used tocharacterize them and their relations – to the House, the novel and the narrative universe. The interplay between rooms and human relationships are thematized in the novel – each love affair isassigned its own space. The interaction in the stairways and the connection between the collectiveand the outside male world are also found to be central for the novel. In this thesis the construction of female and male in relation to homes and public space is also explored, since the novel is set in the 1950's when the idea of the woman as a housewifepeaked in popularity. The women are found to act as hostesses in their homes, using housework as acomforting practice in difficult situations.

Abstract This thesis discusses and analyses a 19th century female author's vanishing from history. The study investigates social relationships as figured and described in the epistolary form, based on letters between the author herself and different members of her family. It also tries to identify the author's position and situation in her time and society according to important themes and motifs in her novels. The main purpose is not to reconstruct history, but rather to show the many complex histories that can also be described, apart from the simplified and generalized one. The aim of this study is to, from a post-structuralist perspective, analyze the position of author Marianne Lundegård-Hagberg, and her role as a performative, discursive person that history forgot.