I Sverige idag satsas det allt mer på att bygga hållbara städer, det vill säga mer hållbar stadsutveckling. Hållbarhet har historiskt delats in i tre olika delar: ekonomi, miljö och sociala aspekter. Det finns inte någon allmänt erkänd definition av begreppet social hållbarhet och därför behöver det utforskas. Det finns också en juridisk rättviseaspekt i att skapa klarhet i begreppet, för att minska risken för att det i senare skeden ska råda tvist om vad avtalen innebär. I och med oklarheten runt begreppet kan det uppstå informationsasymmetri dels mellan kommunerna och byggherrarna dels mellan byggherrarna. I sammanhanget markanvisningar behövs tydlighet för att parterna tillsammans ska kunna sträva mot det gemensamma målet – hållbar stadsutveckling.Det övergripande syftet med denna studie är att tydliggöra för kommun och byggherre hur de genom rättvisa markanvisningstävlingar kan bidra till social hållbarhet i stadsutveckling. Målet är att, genom analys av markanvisningstävlingar, redogöra för hur kommuner uttryckt och använt begreppet social hållbarhet samt hur urval av inkomna bidrag i markanvisningstävlingar inom stadsutvecklingsprojekt har gjorts.Denna studie utfördes med deskriptiv metod med tre olika tillvägagångssätt: dokumentgranskning av handlingar, djupdykande semistrukturerad intervju samt textintervjuer med kommuner. Stadsutvecklingsprojekten som undersöktes var Skeppsbron i Göteborg, Kolkajen del 2 i Stockholm, Nya gatan i Nacka och Vallastaden i Linköping.Resultatet från denna studie tyder på att inga betydande insatser har gjorts för att tydliggöra vad begreppet innebär, även i de undersökta kommunerna som gjort tydliga satsningar på social hållbarhet. Istället arbetar kommunerna idag med unika lösningar för varje projekt. De har ingen enhetlig hantering eller definition av begreppet social hållbarhet i stadsutveckling. En slutsats som kan dras är att tydligt utformade modeller som är flexibla och lämnar utrymme för innovation och kreativitet skulle troligtvis underlätta kommunernas arbete. Modellerna skulle möjliggöra för kommunerna att hålla tydliga, rättvisa och transparenta markanvisningstävlingar där byggherrar tävlar under samma förutsättningar. / The Swedish planning and construction market have been investing more in developing sustainable cities, that is, more sustainable urban development. Sustainability has historically been divided into three different parts: economical, environmental and social aspects. Today, there is no generally accepted definition of the concept of social sustainability and therefore the concept needs to be further explored. There is also a legal justice aspect in creating clarity of the concept, in order to reduce the risks that there will be disputes about what the agreements entail. With the ambiguity around the concept, information asymmetry can arise between municipalities and the property developers, and between the property developers. In the context of municipal land allocations, clarity is needed for the parties to be able to work together towards the common goal – sustainable urban development.The overall purpose of this study is to clarify to municipalities and property developers how they can contribute to social sustainability in urban development, through fair land allocation competitions. The aim of this study is to, through analysis of land allocation competitions, describe how municipalities express and use the concept of social sustainability, as well as describe how they make selections and assesses entries in land allocation competitions in urban development projects.The study was carried out with a descriptive method with three different approaches: documentary review, in-depth semi-structured interview and text interviews with municipalities. The urban development projects examined were Skeppsbron in Gothenburg, Kolkajen part 2 in Stockholm, Nya gatan in Nacka and Vallastaden in Linköping. The result of this study indicates that no significant efforts have been made to clarify the concept social sustainability in urban development projects, even in the investigated municipalities that have made expressed attempts to achieve socially sustainable development projects. Instead, the municipalities work with unique conditions and solutions in each of their projects. They have no uniform management or definition of the concept social sustainability in urban development. One conclusion that can be drawn is also that clearly designed models that are dynamic and leave room for innovation and creativity would probably ease the management and incorporation of sustainability in the municipalities. These proposed models would enable the municipalities to host clear, fair and transparent land allocation competitions where property developers can compete within the same conditions.

Detta är en kvalitativ empirisk undersökning där fem förskollärare tillfrågas kring sina synsätt på begreppen rättvisa, likvärdighet och likabehandling i förskolekontext, samt hur de upplever att barn som agerar utanför förskolans normer kan påverka deras möjligheter att ge stöd till resterande barngrupp. Studien rör sig inom forskningsområdena barndomssociologi, specialpedagogik och omsorgspedagogik. Som perspektiv används ett relationellt pedagogiskt perspektiv ihop med Noddings (2015) omsorgsetiska teorier, samt Hultman och Lenz Taguchis (2010 & Lenz Taguchi, 2011) relationellt materiellt perspektiv där barns eventuella problematik skapas och omskapas i relation med sin omgivning. Förskollärarna delade synen på rättvisa som situationsbundet och att man behövde utgå från barnens individuella behov i bemötandet – lika för alla är inte lika för alla. De var även ense om att “skötsamma” barn kan riskera att hamna i skymundan till förmån för att lösa konflikter eller andra situationer, och att pedagoger behöver ha detta i åtanke i sitt dagliga arbete. Dialoger togs även upp som ett lämpligt arbetssätt för att ge barngruppen förståelse för varför olika situationer ser ut som de gör.

How we talk about climate is almost as important as how we deal with it. How we choose our words, what tactics we use to persuade each other and how we get our points across, it will all influence the choices we make to adapt, mitigate and set rules for dealing with climate change. In the summer of 2019 special rapporteur Philip Alston released his report on climate change and poverty. The report came at around the same time as the newsfeed was filled with images of California’s wildfires burning down neighbourhood after neighbourhood. But the discussion soon turned to debates regarding the use of private firemen to protect the houses of the rich and famous, in other words: the privatization of basic services. In his report Alston warns us about a scenario where the rich can pay their way to safety and the poor must face the consequences of climate change, he named the scenario climate apartheid. The purpose of this essay is to understand what Philip Alston means when he warns of an impending climate apartheid scenario and understand what consequences he sees. The method used to make the study is a critical rhetoric analysis, I have studied the rhetorical strategies Alston have used to try to persuade his readers. I have also used the theory of Yueng Foong Khong of analogies of war to try to understand the analogy of climate apartheid. What is said about climate apartheid is that it threatens the lives and rights of millions of people and it is of most importance that a strong and swift global cooperation is needed to save ourselves and protect the most vulnerable.

Hateful language is a growing problem in digital spaces. Human moderators are not enough to eliminate the problem. Automated hateful language detection systems are used to aid the human moderators. One of the issues with the systems is that their performance can differ depending on who is the target of a hateful text. This project evaluated the performance of the two systems (Perspective and Hatescan) with respect to who is the target of hateful texts. The analysis showed, that the systems performed the worst for texts directed at women and immigrants. The analysis involved tools such as a synthetic dataset based on the HateCheck test suite, as well as wild datasets created from forum data. Improvements to the test suite HateCheck have also been proposed. / Hatiskt språk är ett växande problem i digitala miljöer. Datamängderna är för stora för att enbart hanteras av mänskliga moderatorer. Automatiska system för hatdetektion används därför som stöd. Ett problem med dessa system är att deras prestanda kan variera beroende på vem som är målet för en hatfull text. Det här projektet evaluerade prestandan av de två systemen Perspective och Hatescan med hänsyn till olika mål för hatet. Analysen visade att systemen presterade sämst för texter där hatet riktades mot kvinnor och invandrare. Analysen involverade verktyg som ett syntetiskt dataset baserat på testsviten HateCheck och vilda dataset med texter inhämtade från diskussionsforum på internet. Dessutom har projektet utvecklat förslag på förbättringar till testsviten HateCheck.

This essay discusses the question of whether describing people in essentialist terms violates the people being object to the description. The discussion is based on Kimberley Brownlee’s argumentation which states that there exists a right against social deprivation. To speak of people in crime-related, stigmatising and negatively charged terms – such as the term “criminal” – risks reducing the individual’s identity to solely the criminal aspect, and deprive them the opportunity of creating and sustaining other identities. A person’s role as a social contributor to family members and other close relatives is made more difficult, and the creation of social bonds outside the criminal sphere diminishes. This essay also brings up the critique put forward by Laura Valentini, who states that the lack in social needs is unsatisfiable in reality, and therefore it cannot be said to be a fundamental right, as Brownlee argues. The essay develops the thesis that, even though it is impossible to guarantee everyone meaningful social relationships, it is the duty of public institutions to facilitate and support the creation of these relationships. Furthermore, the use of essentialist terms – by both journalists, as well as politicians and other people in power – inhibit individuals the opportunity to create meaningful relational bonds, which could be paramount for their development and well-being. / essentiella termer. Diskussionen baseras på Kimberley Brownlees argumentation som menar att det finns en rättighet mot socialt berövande. Att tala om människor i brottsrelaterade, stigmatiserande och negativt laddade termer – såsom termen ”kriminell” – riskerar att reducera individens identitet till endast den kriminella aspekten, och fråntar dem möjligheten att skapa och bibehålla andra identiteter. Personens roll som socialt bidragande för familjemedlemmar och andra närstående försvåras, och skapandet av sociala band utanför ett kriminellt umgänge riskerar att minskas. Uppsatsen tar också upp kritik framfört av Laura Valentini, som menar att bristandet av sociala behov inte går att tillfredsställa i praktiken och att det därför inte kan påstås vara en fundamental rättighet, såsom Brownlee hävdar. Uppsatsen driver tesen att, även om det inte går att garantera en människa betydelsefulla sociala relationer, så är det de samhälleliga institutionernas uppgift att underlätta och stödja skapandet av dessa relationer. Och användandet av essentiella termer – av såväl journalister som politiker och andra makthavare – hämmar människors möjlighet till meningsfulla relationella band, vilka är viktiga för personens utveckling och välmående.

This case study examines the impact of different perspectives in the planning process of a public swimming facility in Umeå. It is based on Peter Marcuse’s differentiation of planning practices into deferential planning, social reform planning and social justice planning, with emphasis on the last.A discourse analysis of interviews with five key planning actors comprises the core of the study, also supported by municipal documents and media publications.Expressions of social justice planning are found to be enabled through 1) individual planner’s benevolence, experiences and established trust relationships, 2) access to knowledge and know-how for advocating identified perspectives due to grass rootbased organizations and 3) legal support.Inhibiting conditions are further identified in 1) the prevailing economic-politicalorder, due to which the concept of the public has been renegotiated, 2) planning practices based on public-private partnerships mediated through person-centredpower concentration, and 3) a silenced ideological-political conversation. / Denna fallstudie granskar genomslaget av olika perspektiv i Umeås nya badhus,Navets, planeringssprocess. Undersökningen utgår från Peter Marcuses differentiering av planeringens praktik i de tre planeringstraditionerna teknisk planering, socialreformistisk planering och planering för social rättvisa, med tyngdpunkt i den sistnämnda.Studien baseras på en diskursanalys av intervjuer med fem centrala aktörer iplaneringsprocessen och stöds också av mediala publikationer samt kommunala dokument som utredningar och protokoll.Studien drar slutsatsen att uttryck för planering för social rättvisa möjliggörs av 1) enskilda planeringsaktörers välvilja, erfarenheter och tillitsrelationer 2) tillgång tillidentifierade intressegruppers perspektiv genom representanter med kompetens att föra deras talan samt 3) juridiskt stöd.Försvårande förhållanden identifieras istället i 1) den rådande ekonomisk-politiska riktningen, vilken utanför det politiska samtalet har omförhandlat synen på vilka som utgör allmänheten, 2) planeringspraktik baserad på offentlig-privata uppgörelser,medierad genom personcentrerad maktkoncentration samt, som en följd av detta, 3) ett tystnat idépolitiskt samtal.

År 2019 förstärktes Sveriges skollag och därmed förskolans uppdrag med att främja Sveriges nationella minoriteters språk och kulturer i förskolan (Skolverket, 2018a). Trots förstärkningen i skollagen framgår det i tidigare forskning att det förekommer kunskapsbrister i skolan, därmed även i förskolans verksamhet, kring Sveriges nationella minoriteters språk och kulturer (Rodell Olgaç, 2020). Syftet med föreliggande studie är att undersöka om en del av svaret på kunskapsbristerna kan återspeglas i de diskurser som dominerar samhällsdebatten kring nationella minoriteters språk och kulturer i Sverige. En viktig plattform för skapandet och reflektionen av dessa diskurser är media (Fairclough, 1995). Studien har därför genomförts som en dokumentanalys, där fokuset har varit på mediediskurser som berör nationella minoriteters språk och kulturer. Analysen har sedan fortsatt med att undersöka på vilket sätt de framträdande mediediskurser potentiellt kan påverka förskolans pedagogiska verksamhet. Det insamlade materialet bestod av tidningsartiklar från tre av Sveriges största dagstidningar under år 2010- år 2022. För att identifiera och analysera mediediskurser har kritisk diskursanalys använts samt Faircloughs (1992; 2015) tredimensionella analysmodell. För att utforska hur dessa mediediskurser kan påverka förskolans pedagogiska verksamhet har även Nancy Frasers teori om social rättvisa tillämpats (Fraser, 2003; 2008; 2011). Resultaten av studien tyder på att mediematerialet som behandlar nationella minoriteter genomgående uttrycker bland annat en assimilerande och diskriminerande diskurs under hela den analyserade tidsperioden. En analys med utgångspunkt i Frasers (2003) teori om social rättvisa har resulterat i att dessa diskurser kan utgöra hinder för förskolans främjande av nationella minoriteters språk och kulturer. Den framträdande diskrimineringsdiskursen och assimileringsdiskursen kan i sin tur riskera att öka den kulturella dominansen på samhällelig nivå och förstärka en enspråkig norm där svenska språket och kulturen anses vara överordnat andra språk och kulturer, inklusive nationella minoriteters språk och kulturer. Dessa konsekvenser av diskurserna kan i sin tur riskera att negativt påverka förskolans pedagogiska arbete genom att politiska beslut om förskolans läroplansinnehåll inte prioriterar nationella minoriteters språk och kulturer samt att förskolans strävan mot en likvärdig förskola, där alla barn har rätt till sitt/sina språk, riskeras att motverkas. En slutsats som kan dras utifrån resultatet är att det är av stor vikt att förskolepersonal intar ett normkritiskt perspektiv för att bli medvetna om de normer och strukturer som hindrar främjandet av de nationella minoriteternas språk och kulturer i förskolan och på så sätt kunna arbeta för en mer socialt rättvis förskoleverksamhet.

Sociala konsekvensanalyser är en process som handlar om att beskriva, analysera och hantera avsiktliga och oavsiktliga sociala konsekvenser som uppkommer som en följd av planerad stadsutveckling. Syftet med studien är att skapa ökad kunskap kring teori och praktik i sociala konsekvensanalyser genom att jämföra teorier om social rättvisa och aktuell forskning med ett praktiskt exempel i anslutning till infrastrukturprojektet “Västlänken” i Göteborg. Studien kommer även att undersöka om det finns några eventuella utmaningar i den praktiska tillämpningen av sociala konsekvensanalyser. Vidare syftar studien till att få insikt i på vilket sätt en social konsekvensanalys potentiellt kan påverka social rättvisa. Resultatet visar att det förekommer utmaningar kring en gemensam förståelse och definition av området, avsaknad av en gemensam modell samt en brist på kompetens inom social hållbarhet och social rättvisa. Studien föreslår att det införs ett lagkrav på sociala konsekvensanalyser och utformning av en nationell modell med utgångspunkt i teorier om social rättvisa. Att inkludera sociala konsekvensanalyser i planeringsprocessen innebär att ta ställning till ett antal komplexa frågor, nödvändiga för att nå fram till ett rättvist och socialt hållbart samhälle. / Impact Assessments are common tools in urban planning, used to predict future consequences of a certain project. This study focuses on the Social Impact Assessment, which is about the processes of describing, analyzing and managing the intended and unintended social consequences of planned interventions. The purpose of the study is to create an understanding of the theory and practice in Social Impact Assessments and in what way the Social Impact Assessment could have the potential to affect social justice. This will be accomplished by comparing existing research within the subject and theories about social justice with the Social Impact Assessment carried out in an infrastructure project called "Västlänken" in Gothenburg, Sweden. The study also explores if there are any particular challenges in the field of Social Impact Assessments and its practical application. The results show that there are challenges around the common understanding and definition of the field, absence of a common model and a lack of expertise in social sustainability and social justice. The study proposes that the Social Impact Assessment becomes a legal requirement in Sweden and that a national model based on theories of social justice will be created. Including Social Impact Assessments in the planning process means taking a stand in a variety of difficult questions, necessary in the aim for a just and socially sustainable society.

This article aims to provide both efficient and just ways of sharing mitigative and adaptive climate burden costs. Time is an important factor when constructing policies which are set out to turn negative temperature trends around. Justice is another crucial value to consider when deciding who ought to carry out these climate burdens. Moreover, how we consider efficient and just sharing of burden costs, relies on practicality in relation to moral responsibility. Moral responsibility can be applied to those who have polluted and those who have benefitted from pollution. However, there are practical issues that hide between the lines. Justice grounded only on moral responsibility, such as ‘the polluter pays principle’ and ‘the beneficiary pays principle’, can only account for a limited portion of climate burdens. Because there are leftover burdens that need to be shared, and a climate window of opportunity to regard, we need to allocate the burdens both fairly as well as efficiently, such as ‘the ability to pay principle. In this paper, I will present a case that takes all of these dimensions into account and I will illustrate that it indeed can be effective to be just when sharing all climate burdens. / Denna artikel strävar efter att visa både effektiva och rättvisa sätt att fördela klimatbördan på. Denna börda innebär kostnaderna av att reducera utsläpp och anpassa samhället efter klimatförändringarna. Tid är en viktig faktor när vi konstruerar lagar och regler som syftar till att ändra riktning på den negativa temperaturutveckling forskare varnar oss för. Rättvisa är också en viktig komponent vi behöver ta hänsyn till när vi överväger vilka som bör axla klimatbördan. Hur vi överväger effektiva och rättvisa klimatfördelningar, beror på praktikalitet i relation till moraliskt ansvar. Moraliskt ansvar kan bland annat tillskrivas de som förorenar och de som gynnas av att förorena. Däremot finns det praktiska svårigheter som gömmer sig mellan raderna. Rättvisa som endast grundas på moraliskt ansvar, såsom ’förorenaren betalar’, ’den som gynnas av att förorena betalar’, kan enbart stå för en begränsad del av klimatbördan. Eftersom resterande börda också behöver fördelas blir vi tvungna att distribuera återstående börda både rättvist och effektivt, såsom ’de som2kan betala också ska’. I denna uppsats överväger jag dessa delar och kommer illustrera att det sannerligen är effektivt att vara rättvis när vi fördelar all klimatbörda.

This thesis presents a quantitative study of trust in the police amongst first and second-generation immigrants in Sweden. Previous research suggests that the most socio-economically vulnerable groups in society trust the police the least. People with immigrant backgrounds tend to a larger extent belong to these groups. Yet, few studies have examined trust in the police amongst immigrants within a Swedish context. The aim of this study is divided into two parts. Firstly, the study aims to examine if there are differences in trust in the police between first and second-generation immigrants, and the majority population of Sweden. Secondly, there is an attempt to explain any differences found using the procedural justice model and performance theory. Using data from the European Social Survey (n = 1497), a series of regression analyses are performed to first examine differences between the groups, and then examine whether perceptions of procedural justice and police performance have a mediating effect on first and second-generation immigrants' trust in the police. The findings suggest that first generation immigrants report slightly higher trust in the police, while second generation immigrants report lower levels of trust. Further, perceptions of procedural justice do not mediate trust in the police amongst those with immigrant backgrounds. However, perceptions of police performance mediate both first and second-generation immigrants’ trust in the police, but in opposite directions. The thesis is concluded with a discussion about key findings, limitations of the study and suggestions for future research.