No description available.

Individuella vårdplaner för cancerpatienter infördes 2009 i och med den nationella cancerstrategin och syftar till att ge varje patient en samlad bild av besök, behandling och sjukdom. I den här uppsatsen undersöks olika strategier för mottagaranpassning i fyra regioners Min vårdplan för patienter med bröstcancer. Med utgångspunkt i den systemisk-funktionella grammatiken görs en interpersonell analys av tilltal och omtal respektive modalitet, för att dels kunna beskriva vilka mottagare som pekas ut i texten och erbjuds identifikation, och dels undersöka hur avsändarna kommunicerar information av olika karaktär till mottagarna. För att besvara det senare grundar sig analysen även till viss del i indirekthet och artighetsstrategier. Resultatet visar att de fyra vårdplanerna alla har ett relativt konsekvent du-tilltal, särskilt i introduktionsavsnitt som fungerar relationsskapande. Ibland specificeras du:et genom efterställda attribut av typen ”[du] som har fått diagnosen bröstcancer”. Men ibland övergår tilltalet till ett mer distanserat omtal i information av mer känslig eller hotande karaktär, till exempel i beskrivningar av känslor, sociala påföljder eller biverkningar. I sådan information är det även vanligt att använda modalitet av lägre sannolikhets- och vanlighetsgrad, som ett sätt att förmildra det som påstås. Resultatet visar också en skillnad i hur uppmaningar uttrycks: instruktioner av viktigare, och kanske därmed mer hotande, karaktär uttrycks oftare inkongruent med du-tilltal och förpliktelsemodalitet, möjligen som ett sätt att rikta dessa viktiga uppmaningar till mottagaren och med modalitetsmarkörer förklara hur viktigt det är att uppmaningen följs. De största skillnaderna mellan de fyra vårdplanerna visar sig i omtal av kvinnor och män och därmed vem man signalerar att mottagaren av texten är. Det leder till en avslutande diskussion om för- och nackdelar med mottagaranpassning – kan inkludering bli exkluderande?

Cirkelmodellen, en del av genrepedagogiken, är en fasindelad undervisningsmodell där systemiskfunktionell lingvistik och ett sociokulturellt perspektiv på lärande tillämpas i ämnesundervisning för att göra elever uppmärksamma på hur språkliga resurser uttrycker mening i olika typer av texter i skolans olika ämnen. Cirkelmodellens inledande fas behandlar ämneskunskapen och de följande uppmärksammar genrens syfte och språkliga resurser. I litteratur om genrepedagogik uttrycks ofta att denna undervisningsmodell utvecklar både språk- och ämneskunskaper hos flerspråkiga elever. Samtidigt skiljer sig litteraturen åt beträffande principer för urval av ämnesinnehåll. Då innehållsurvalsprinciper är en bärande del av ämnesdidaktiken, vars syfte är att undersöka förutsättningar för att utveckla ämneskunnande, vill denna studie undersöka hur litteraturen framställer samhällsämnesdidaktiska principer i förhållande till genrepedagogisk undervisning. Studien har avgränsats till nio metodinriktade handböcker i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt och genrepedagogik, avsedda för lärare. En kvalitativ jämförande textanalys har gjorts med hjälp av en för undersökningen konstruerad analysmodell som kombinerar ämnesdidaktiskt inriktade teorier med genrepedagogikens teoretiska underbyggnad och visar på skillnader mellan olika undersökta framställningar. I undersökningens avslutande del diskuteras vilka pedagogiska konsekvenser dessa skillnader kan tänkas få för språk- och kunskapsutvecklande undervisning.

Syftet med studien är att, genom en SFG-inspirerad textanalys, ge en bild av elevers förmåga att skapa betydelse och sammanhang i berättande texter. Frågeställningarna har varit ” Hur skapar eleverna sammanhang i berättelser, med avseende på textstruktur och logiska samband?” och ” Vilka likheter och skillnader i texterna finns mellan klassen som arbetar genrepedagogiskt och klassen som inte arbetar genrepedagogiskt?”. Materialet för studien är 24 berättelser, varav 12 är skrivna i en klass som arbetat med genrepedagogik och 12 är skrivna i en klass som inte arbetat med genrepedagogik. Texterna analyseras, med avseende på textstruktur och användandet av logiska samband, utifrån en systemisk funktionell grammatik. Resultatet av studien är att de elever som arbetat genrepedagogiskt har större medvetenhet, vad gäller att strukturera texter och binda samman satser för att skapa betydelse och sammanhang än de elever som inte arbetat med genrepedagogik.

Textanalys och textsamtal är två begrepp som varit uppe på tapeten ett bra tag i såväl forsknings- som skolvärlden. I den senaste ämnesplanen för gymnasiet från 2011 skrivs begreppen fram som viktiga delar av svenskundervisningen. Eleven ska förutom att kommunicera och producera texter även kunna granska, värdera och bearbeta dem. Samtidigt inom forskningsvärlden betraktas textanalys och textsamtal som värdefulla verktyg för att utveckla elevers skrivande. Med tanke på den syn man har idag vad gäller skrivutveckling, ska dessa redskap introducera och stödja tanken om att texter är kontextuellt förankrade och att skrivutveckling bygger på utveckla olika slags skrivande. Det är mot denna bakgrund denna uppsats åsyftar dels att undersöka vilka modeller som stödjer textanalys och textsamtal, dels presentera vilket resultat diverse forskare fått fram när de studerat ämnena som stöd för elevers skrivutveckling. De slutsatser som läggs fram i uppsatsen är att textsamtal är en synonym för textanalys och att både koncepten fungerar som stödenheter för svenskämnets skrivundervisning. Tillsammans åskådliggör textanalys och textsamtal olika texters strukturer och stödjer tanken om att texter är kontextuellt sammanbundna.

I Sverige är det lag på att myndigheter ska kommunicera vårdat, enkelt och begripligt. Arbetet med att utifrån dessa kriterier göra samspelet mellan myndigheter och medborgare så effektivt som möjligt kallas för klarspråksarbete. Kritiker av klarspråksarbete menar att sådant språkbruk riskerar att försämra myndighetstexter så att de inte kan kommunicera effektivt. Denna uppsats undersöker vilka effekter ett klarspråksarbete kan få i myndighetskommunikation utifrån en beslutstext från Centrala studiestödsnämnden (CSN). Materialet utgörs av två varianter av samma beslutstext. Undersökningen syftar till att analysera klarspråksarbetets roll för dagens myndighetsspråk. Undersökningen är indelad i två sektioner, en funktionell textanalys och en enkätundersökning. Textanalysen av de två beslutstextvarianterna klarlägger vilka klarspråksstrategier som har använts genom att belysa textens deltagare och vilka roller de har. Analysen utgår från texternas funktion som ett led i en längre kommunikationskedja och deras bruk av språkhandlingar, modalitet, processer och deltagarroller. Enkätundersökningen fylldes i på internet av 100 informanter, och undersöker vilka attityder de studerade textvarianternas målgrupp har till kommunikationen. Textanalysen visar att CSN har använt samma klarspråksstrategier genom hela beslutstexten, främst genom att synliggöra funktionella deltagare. Enkätundersökningen visar att olika avsnitt av beslutstexterna alstrar olika mottagarattityder. Klarspråksvarianten av huvudavsnittet, stycket ”Skäl till beslut”, bedöms av informanterna som begripligt och tillförlitligt. Det avslutande avsnittet, stycket ”Information”, bedöms som ungefär lika begripligt i klarspråksvarianten som i ursprungsvarianten. Sammantaget med textanalysens resultat innebär detta att ett klarspråksarbete måste anpassas efter vilka textavsnitt som ingår för att vara effektivt. Därför behöver utvecklandet av framtida riktlinjer för klarspråk kartlägga vilka textmönster som utgör ett effektivt klarspråksarbete för specifika innehållsavsnitt. Undersökningen visar att de nackdelar som klarspråksarbetets kritiker har utpekat visserligen existerar, men att de överträffas av de fördelar som följer av ett effektivt klarspråksarbete.

Sexualbrottslagstiftningen har under de senaste tjugo åren varit föremål för tre statliga utredningar. I oktober 2016 presenterade 2014 års sexualbrottskommitté den senaste utredningen, vilken skickades ut på remiss i november samma år. Syftet med den här uppsatsen är dels att undersöka hur 2014 års sexualbrottskommitté och de svarande remissinstanserna kommunicerar sannolikhet och förpliktelse, dels att undersöka förhållandet mellan attityd och modalitet i remissvaren. Undersökningen utgår från den interpersonella metafunktionen i den systemisk-funktionella grammatiken (Halliday 2014) tillsammans med appraisalteorin (Martin & White 2005). Föremål för undersökningen är SOU 2016:60, Ett starkare skydd för den sexuella integriteten, samt de remissvar som hör till utredningen. Resultatet visar att utredningen och remissvaren följer samma mönster vad gäller fördelning av modalitetstyp och -grad men att remissvarens attityd påverkar fördelningen. Utifrån resultatet dras slutsatsen att olika val av modalitetstyp och -grad kan fungera som olika kommunikativa strategier. Låg grad av sannolikhet måste exempelvis inte betyda att sanningshalten är svag utan kan konstruera avsändaren som öppen för andras idéer och försvårar även möjligheten att förneka innehållet. Avsaknad av villighet behöver dessutom inte betyda att avsändaren saknar vilja. Villighet kan istället realiseras implicit genom förpliktelse. Därtill dras slutsatsen att positiv attityd minskar behovet av att modifiera satser, särskilt genom modalitetstypen sannolikhet.

Debatten om staden och landsbygden har på senare år vuxit sig stark och många menar att det landsbygden och staden varken är eller porträtteras som jämlikar, och att obalansen dem emellan är till stadens fördel. Uppsatsens syfte är därför att undersöka hur landsbygden och staden framställs i myndighetstext. Syftet specificeras och utvidgas med följande frågeställningar: Vad ’gör’ landsbygden och staden? Hur framställs de i sina deltagarroller i processer? Hur beskrivs landsbygden och staden? Vilka egenskaper och karaktärsdrag tillskrivs de i bestämningarna när de är huvudord i nominalfraser? Hur beskrivs relationen mellan landsbygden och staden? Är maktförhållandet jämlikt eller ojämlikt? Umeå kommuns översiktsplan och dess tematiska tillägg för landsbygden analyseras utifrån dessa frågeställningar med metoderna processanalys, semantisk analys och kritisk diskursanalys. Resultatet visar att bilden av staden uppvisar tydliga drag av centrum och bilden av landsbygden tydliga drag av periferi, men delar av resultatet pekar dock mot en mer nyanserad skildring. I uppsatsens avslutning resoneras kring hur texternas framställning av stad och landsbygd kan påverka samhällsutvecklingen i Umeå kommun.

Att studera nominaliseringar i gymnasieelevers texter ger en bild av elevers skrivkunskaper inför vidare studier och tydliggör arbetet med ett vetenskapligt skrivande i kursen svenska 3 i gymnasieskolan. Nominaliseringar bidrar bland annat till att skapa informationstäta texter, vilket är något som det vetenskapliga skrivandet kan kännetecknas av. Syftet med studien är att studera det vetenskapliga skrivandet genom nominaliseringar i elevtexter och med syftet vill vi också ge en bild av gymnasielärares arbete med och uppfattning om vetenskapligt skrivande genom nominaliseringar. Metoden grundar sig i en huvudsaklig kvantitativ metod med ett kvalitativt komplement. Den kvantitativa metoden består av en beräkning och en indelning av nominaliseringar i kategorier och den kvalitativa metoden omfattas av två intervjuer. Materialet utgörs av 72 elevtexter fördelat på två uppgifter som är hämtade från två klasser i kursen svenska 3 på gymnasiet. Utöver detta har vi genomfört intervjuer med svensklärarna i de två klasser som elevtextmaterialet är hämtat ifrån. Resultatet visar att fördelningen av nominaliseringar inte skiljer sig särskilt mycket mellan de två uppgifterna och att de flesta elever använder mellan 21 och 30 nominaliseringar per text. Den mest förekommande ändelsen är -ning. Intervjuerna tydliggör att nominaliseringar får ett begränsat utrymme i undervisningen trots att de ses som en viktig del av det vetenskapliga skrivandet och att användningen av nominaliseringar sällan är ett medvetet och aktivt val av eleverna.

Med den systemisk-funktionella grammatiken som grund kan vetenskapligt skrivande definieras utifrån en hög andel grammatiska metaforer och relationella processtyper. Syftet med studien är att undersöka vetenskapligt skrivande ur ett systemisk-funktionellt perspektiv hos skribenter med svenska som andraspråk, med olika lång erfarenhet av akademiska studier och tid i Sverige. Analysmetoden består av två delar: en transitivitetsanalys och en analys av ideationella grammatiska metaforer. Materialet utgörs av 18 elevtexter från nationella provet i gymnasiekursen Svenska som andraspråk 3 och 18 texter från en skriftlig tentamen från kursen Behörighetsgivande utbildning i svenska. Resultatet visar att texterna från Behörighetsgivande utbildning i svenska har en högre grad av vetenskapligt språk än vad texterna från Svenska som andraspråk 3 har. Slutsaten är att resultatet kan bero på skillnaden i tidigare studievana mellan skribenterna, men det skulle också kunna vara provet i sig som ger de skillnader som resultatet visar.