Syftet med uppsatsen är att undersöka och belysa hur förskollärare beskriver sitt arbete med genus, jämställdhet och likabehandling i förhållande till de olika styrdokumenten. Syftet är också att få ett intryck av hur förskollärarna uppfattar och genomför uppdraget att motverka traditionella könsmönster i verksamheten. Det är även av relevans att undersöka vilken roll utbildning och fortbildning inom det aktuella ämnet kan ha för förskollärarna i deras arbete, samt vilken betydelse de menar att utformningen av miljön kan ha i arbetet med genus, jämställdhet och likabehandling. Undersökningen bygger på kvalitativa metoder där intervjuer genomfördes och fördelades på fyra förskolor. De teoretiska perspektiv som använts är feministisk poststrukturalism, läroplansteori och policystudier. Resultatet av intervjuerna visar på att det bland förskollärare finns en viss medvetenhet kring genus och traditionella könsmönster. Det framgår dock att förskollärarna i viss mån saknar den kunskap och de verktyg som behövs för att kunna arbeta med framskrivningarna i styrdokumenten kopplat till genus, jämställdhet och likabehandling på ett konsekvent sätt. Då förskollärarnas erfarenheter visade på att de inte har fått den kunskap de känner att de behövt genom sina utbildningar ger resultatet tydliga fingervisningar om behovet av utbildning och fortbildning inom området genus i förskolan.

Syfte med studien är att analysera lek- och lärappar som berör hållbarhetsfrågor för att ta reda på vad de erbjuder barn i förskoleåldern i lärande för hållbar utveckling. Viktigt att poängtera är att syftet med studien inte är att jämföra de deltagande lek- och lärapparna. Sex lek- och lärappar för barn i förskoleåldern, som berör hållbarhetsfrågor, har analyserats med stöd av Prensky’s sex strukturella principer och relevanta begrepp från det socialsemiotiska multimodala perspektivet. Resultat har jämförts med tidigare forskning i en diskussion där flera slutsatser dragits. Studiens slutsatser är att lek- och lärappar skapar engagemang men graden av engagemang relaterade till hållbarhetsfrågor är beroende av hur lek- och lärapparnas mekanismer kommunicerar ett kunskapsinnehåll och hur den teckenskapande individen tolkar och förstår innehållet i relation till vad som är meningsfullt just här och nu. I förhållande till lärande för hållbar utveckling är lek- och lärappars erbjudanden bundna till användarens sociala och kulturella kontext. Lek- och lärappar som resurs i det didaktiska arbetet är ett komplement till mer traditionella resurser och kunskap kring hur dessa kan användas och kunskapsinnehållet har betydelse för lek- och lärappens erbjudanden i lärande för hållbar utveckling.

No description available.

Syftet med denna studie är att undersöka hur förskollärare förhåller sig till digitala verktyg för att stödja språkutveckling hos förskolebarn i lärandesituationer. Vårt fokus är på förskollärares förhållningssätt i arbete med digitala verktyg. Vi använder oss av observationer och intervjuer med förskollärare för att samla empiri till vår forskningsstudie. Genom att använda oss av tidigare forskning och sociokulturella begrepp som utgångspunkt har vi designat en ny studie kring digitalisering i förskolan. Det övergripande syftet med detta arbete är att ta reda på hur användning av digitala verktyg kan stödja förskollärare i pedagogiskt arbete. Dessutom har vi undersökt hur språkutveckling stöttas av förskollärare och digitala verktyg på individ- och gruppnivå i förskolan. I vårt resultat och analysen utifrån det sociokulturella perspektivet har vi kommit fram till att förskollärarna i vår studie anser att digitala verktyg är ett komplement och ett pedagogiskt verktyg till barns språkutveckling i traditionellt lärande. Resultatet visar att barns språk kan stimuleras på individ- och gruppnivå vid användning av digitala verktyg.

Syftet med denna studie var att ta reda på hur digitala verktyg i form av lärplatta används för att främja barns språkutveckling i förskolan samt att ta reda på pedagogers förhållningssätt gentemot lärplattan. Som datainsamlingsmetod har vi använt oss av kvalitativa intervjuer med fem stycken verksamma pedagoger som sedan transkriberats och analyserats efter den induktiva tematiska analysmetoden. Resultatet har sedan delats in i respektive frågeställning. I resultatet visas det att pedagoger ser språkets plats i utbildningen som det viktigaste verktyget för lärande och att språket genomsyrar utbildningen på alla plan. Pedagoger har olika förhållningssätt gentemot lärplattan. Det ena där pedagogen intog en undervisande expertisroll och det andra där pedagogen är medforskande med barnen. Gällande pedagogers syn på lärplattan rådde enighet att denna ska användas som undervisande verktyg och inte som underhållning för barnen.

Syftet med denna undersökning är att undersöka om och hur pedagoger och barn stöttar yngre barns kommunikation i sandlådan och utröna vilka eventuella artefakter som brukas i samtalsinteraktion med andra individer under sandlådeaktiviteter. Undersökningen genomfördes med observation som metod. Insamlingen av data skedde via fältanteckningar med papper och penna. Resultatet analyseras genom ett sociokulturellt perspektiv, då fokus för denna undersökningligger på språklig interaktion. Resultatet av vår undersökning visar vikten av pedagogers eller andra barns stöttning för att stödja de yngre barnens språkutveckling och kommunikationsförmåga. Barnens engagemangsnivå kunde speciellt uttydas i sångaktiviteter och lekaktiviteter, där pedagogerna använde varierade metoder för att kunna stötta barnen i deras samtalsinteraktion. Sång, sagoberättande,pedagogernas stöttande i kreativa lekar samt pedagogernas engagemang och inkänningsförmåga visade sig vara framgångsfaktorer i stöttningen av de yngre barnens samtalsinteraktion. Då utomhusforskning om barns samtalsinteraktion och språkliga utvecklingsmöjligheter är försumbar bör mer forskning genomföras för att minska denna kunskapslucka.

Reggio Emilia-pedagogiken har fått stor spridning i Sverige och med det även dess arbetsmetoder såsom pedagogisk dokumentation. Med Reggio Emilia-pedagogiken har det kompetenta barnet tagit plats i verksamheterna och blivit en norm för barnen att förhålla sig till. Vårt syfte med studien är därför att undersöka vilka diskurser och föreställningar som finns i förskollärares berättelser kring det kompetenta barnet inom pedagogisk dokumentation. Vi har använt oss av en kvalitativ metod, där vi har genomfört sex semistrukturerade intervjuer med förskollärare i Stockholmsområdet. Med hjälp av feministisk poststrukturalism och diskursanalys har vi fått fram ett resultat som visar att pedagogisk dokumentation kan verka som en maktproducent i form av vilka diskurseroch normer den synliggör och därmed upprätthåller. Vidare visar resultatet att verktyget pedagogisk dokumentation ger förskolläraren makt i form av vad som väljs ut att dokumenteras, och därför hävdar vi att ett etiskt förhållningssätt behöver problematiseras i relation till barns perspektiv.

Syftet med studien är att genom kvalitativa observationer och intra-aktiv analys undersöka hur barnssjälvständighet uppstår vid påklädning av ytterkläder i förskolans hall. Förskolans hall går att förståsom ett pedagogiskt rum där barn förväntas klä på sig. Där inredningen är väggfast och statisk i sinutformning. Tidigare forskning som rört hallen har synliggjort mellanmänskliga företeelser. Därför villvi i vår studie luta oss mot den posthumanistiska teorin agentisk realism för att undersöka hur barnssjälvständighet uppstår i möten med ting och diskurser. Vår analys visar att det i hallen pågår myriaderav samhandlingar som alla får effekt för barns självständighet att uppstå. Sammanfattningsvis visar vårstudie att barn inte är självständiga påklädare utan att barn blir självständiga påklädare tillsammansmed ting, miljö och diskurser.

Syftet med studien är att genom kvalitativa observationer och intra-aktiv analys undersöka hur barns självständighet uppstår vid påklädning av ytterkläder i förskolans hall. Förskolans hall går att förstå som ett pedagogiskt rum där barn förväntas klä på sig. Där inredningen är väggfast och statisk i sin utformning. Tidigare forskning som rört hallen har synliggjort mellanmänskliga företeelser. Därför vill vi i vår studie luta oss mot den posthumanistiska teorin agentisk realism för att undersöka hur barns självständighet uppstår i möten med ting och diskurser. Vår analys visar att det i hallen pågår myriader av samhandlingar som alla får effekt för barns självständighet att uppstå. Sammanfattningsvis visar vår studie att barn inte är självständiga påklädare utan att barn blir självständiga påklädare tillsammans med ting, miljö och diskurser.

I vårt uppsatsarbete utgick vi från den sociokulturella teorin och vårt syfte med att synliggöra eventuella samband mellan barns utveckling och lärande i relation till olika estetiska aktiviteter, även kallat “estetiska lärprocesser”, samt till de metoder som förskolepersonalen använder sig av och i vilka situationer dessa används. Tidigare forskning har pekat på hur de olika formerna av estetiska uttryckssätt är essentiella för barns olika områden av inlärning och utveckling. Genom en webbaserad enkätundersökning nådde vi ut till förskollärare som själva hade ett intresse för de estetiska ämnena, vilket påverkade deras svar på så sätt att de beskriver ett mer estetiskt tolkande av läroplanen och dess mål. Vi upptäckte i arbetet med analysen av vår data att variationen på utbudet av de estetiska aktiviteterna som barnen fick möjlighet att uppleva spelade en roll i vad de fick möjlighet att lära sig och utvecklas inom. Vidare kunde vi även se att pedagogernas eget intresse påverkade hur utbudet för barnen såg ut och vilka verktyg barnen fick.