Lärande för hållbar utveckling syftar till att förändra världen. Men det tycks finnas olika tyngdpunkter i vad hållbar utveckling är. En fråga om natur och miljö eller en fråga om tre samverkande områden: miljö, ekonomi och sociala aspekter. Syftet med denna studie är att utforska vad lärande för hållbar utveckling potentiellt kan bli i mötet mellan förskolepolicy och posthumanistisk teori. Resultatet visar att lärande för hållbar utveckling kan bli något som rör och består av alla i en vid bemärkelse, såväl människor som mer-än-människor. Slutsatserna är att det redan finns en koppling mellan förskolepolicy och posthumanistisk teori. Genom begrepp som naturkultur vidgas definitionen av hållbar utveckling. Att lyfta den politiska dimensionen av lärande för hållbar utveckling, vilket sker när policy möter teori, gör att demokratibegreppet vitaliseras.

I föreliggande studie analyseras hur vissa dominerande karaktärer från barns populärkultur gestaltas med avseende på genus, makt, meningsskapande, delaktighet och inflytande i fyra berättelser för barn. Studien utgörs av kritisk diskursanalys, där verkligheten produceras med hjälp av språket och dess tillämpningsformer i diskurser. Studiens resultat visar att både de kvinnliga och manliga karaktärerna i samtliga analyserade berättelser agerar på olika sätt för att skapa mening i form av inflytande över sin tillvaro och känna delaktighet i en viss social kontext. Ofta speglas dessutom en sensmoral som handlar om att försöka anpassa sig till den sociala kontext som karaktärerna ingår i eller att bryta sig fri från samhällets förutfattade meningar. De manliga karaktärerna gestaltas oftare som mer maktbenägna på bekostnad av andras välbefinnande, medan de kvinnliga karaktärerna uppvisar makt för att skaffa sig individuell självständighet. Medvetenheten om innehållet i barnens populärkultur skapar möjligheter att som pedagog utmana normativa föreställningar om genus och upptäcka olika makthierarkier som utspelas då barn involverar populärkulturen i sin vardag.

No description available.

Leken betraktas som en grundläggande och avgörande del av barnkulturen, och det framhävs både i förskolans läroplan och forskning som en betydelsefull faktor för barns utveckling och lärande. Inom förskoleverksamheten uppkommer och främjas bråklekar regelbundet som en del av barnens lek. Studiens syfte är till att undersöka bråklek bland förskolebarn och dess betydelse för deras utveckling. Frågeställningar som besvaras är hur bråkleker 1–3 åringar respektive 3–5 åringar och vilka lekstämningar och sociala lekregler som framträder i bråkleken. Vi har valt att utgå ifrån en kvalitativ metod och utfört deltagande observationer på två olika förskolor i en större stad för att studera barnens bråklekar i förskolan. Vi observerade barnens bråklekar under alla möjliga situationer och hade en rik data som vi sedan bearbetade utifrån ett hermeneutiskt synsätt. Resultatet av vår studie visar att bråklek kan ha flera fördelaktiga effekter på barns utveckling. Bland annat att det kan hjälpa barn att lära sig sociala lekregler, utveckla förmågan att anpassa sin styrka och förstå vad som är en lämplig nivå av fysisk kontakt, att den kan hjälpa barn att hantera aggression i en trygg och kontrollerad miljö och till och med lära sig att respektera andras gränser och att ta hänsyn till sina kamrater. Sammanfattningsvis visar denna studie att bråklek kan ha flera fördelaktiga effekter på barns utveckling som kommer att vara till nytta för dem senare i livet.

Syftet med denna studie är att undersöka hur väl rustade förskolepersonal känner sig i arbetet med barn som far illa, deras upplevelser av tillgängliga verktyg för detta arbete samt vad de efterfrågar för stöd. Kvalitativa intervjuer har genomförts med sju respondenter och analyserats utifrån ett fenomenologiskt-hermeneutiskt perspektiv. Kombinationen av det fenomenologiska och hermeneutiska perspektivet harmonierar väl med syftet och används i denna studie både som teori och metodologi. Resultatet visar att samtliga respondenter uppgav sig vara väl rustade i att arbeta med barn som far illa. Däremot varierar definitionen av begreppet mellan pedagoger, förskolor och områden. Samtliga respondenter uppgav även att nästintill all kunskap om att arbeta med barn som far illa har erhållits på arbetsplatsen. Studiens resultat visar att rektorsrollen och förskolans område är viktiga faktorer för vilket fokus arbetsplatsen har på dessa frågor. Förskolepersonalens beredskap för arbetet med barn som far illa, visar denna studie, är helt avgörande vilket område förskolan är belägen i.

Syftet med studien har varit att undersöka hur äldre personer ser tillbaka på sin barndom och vardag i barnomsorgen 1940–1950. Genom muntlig historia som teori analyseras de minnen och berättelser som har samlats genom en enkät och textdiskussion från 16 personer via forum på internet. Resultatet visar att informanterna i sina svar separerade mellan formell och informell barnomsorg. Jag har valt att kalla det förstnämnda för barnomsorg och det sistnämnda för omsorg om barn. Detta bidrar med förståelse om de olika sfärer barn kunde röra sig emellan och de resurser som fanns att tillgå för familjer. Minnena beskrev även upplevelser kring vissa aktörer och det sinnliga som framträdde som viktiga i vardagen samt de förutsättningar och barnsyn som kan urskiljas i deras barndomar. De insamlade berättelserna ger en personlig prägel och lyfter fram vardagliga detaljer som ibland saknas i historieskrivningar kring den svenska barnomsorgen. / The purpose of the study has been to investigate how older people look back on their childhood and everyday life in childcare 1940–1950. Through oral history as the theory of choice, the memories and stories that have been collected through a survey and text discussion from 16 people via a forum on the internet has been analyzed. The results show that informants in their answers separated between formal and informal childcare. I have chosen to call the former childcare and the latter care of child. This contributes to an understanding of the different spheres children could move between and the resources available to families. The memories also described experiences about certain actors and the senses that appear to be important in everyday life, as well as the conditions and views of children that can be discerned in their childhoods. The collected stories give a personal touch and highlight everyday details that are sometimes missing in historical writings about Swedish childcare.

The purpose of this study is to examine children's intra-active relations with sounds in an explorative work at a preschool (1-to 2-year old children) analyzed through the lens of agential realism (Barad 2007, 2008), and to examine its didactical effects. This study has a transdisciplinary and cross-disciplinary design based on preschool didactics and the natural sciences, mainly physics andbiology. Research data consist of pedagogical documen-tation in the form of a short video sequence generated in a preschool sound project. An agential realistic approach in this study means an analysis of how sound is produced intra-actively in children's play and exploration in a pre-school. Barad’s agential realism also defines specific ethical stances for both the researcher’s involvement in the production of knowledge and the ethical implications of what that new knowledge and reality reveals(Barad 2007, 2008). The results of this study demonstrate the possibility to work with young preschool children around sound and how sound can be understood as a significant partner in children's play and exploration. This work ́s transdis-ciplinary goal, which is to work across the boundaries of preschool practice and scientific theory, contributes new knowledge about how sound vibration, frequency, loudness, hearingand acoustics intra-acts with children ́sbodies, feelings and thoughtsand the educational environmentsand discourses that children face in preschool. This study's specific impact on practice is that preschool staff can gain a greater understanding on the significance and im-pact of furnishings, architecture and organization according to time and place on how children express themselves and explore sound as a material-discursive phenomenon.

In preschools it is common that mathematics mainly focuses on how children learn mathematics through everyday activities, or on children´s understanding of mathematical concepts. However, views on mathematics-learning are today deepened and extended, and embrace children’s own mathematical signs, visual representations and bodily experiences. The overall aim of this thesis is to experiment with how this extended view in which children´s engagement and creativity is affirmed, simultaneously as they are developing knowledge about the world of mathematics with its procedures and rules. With inspiration from the French philosophers Gilles Deleuze´s and Félix Guattari´s immanent ontology and transcendental empiricism, and from the pedagogical philosophy of the preschools in Reggio Emilia, I have experimented both with mathematics, and with toddlers’ explorations and potentiality. The research-material primarily consists of video observations and documentations, and it is taken from a project with a mathematical topic through a cooperative work by me, preschool teachers and children aged 1–3 years. Methodologically the work is based on one example from the project where some children explores and experiment on geometric objects. In relation to the example some concepts from Reggio Emilia’s pedagogical thinking and Deleuze´s and Guattari´s immanent ontology are put to work, by focusing on the connections that emerge. The study make visible that children explore and experiment with mathematics in what in the study has called “a relational field of potentiality”. In relation to preschool didactics the study stresses the importance of teachers paying attention to and “listening” to children’s experimentations and sign-making, in order not to interrupt what is emerging/becoming. This requires an environment that embraces “the hundred languages” and enables collective experimentation for thoughts and ideas to be shared in “togetherness”. / I förskolan är det vanligt att matematiken främst handlar om det som sker i barnens vardag eller fokuserar på barnens förståelse av matematiska begrepp. Synen på matematik i förskolan håller dock på att vidgas och inbegripa barns egna teckenskapande och kroppsliga erfarenheter. Licentiatuppsatsens övergripande syfte är att experimentera och utforska hur barns engagemang och kreativitet kan tas tillvara, samtidigt med att barnen kan utveckla sina kunskaper kring matematikens värld med dess procedurer och regler. Utifrån de franska filosoferna Gilles Deleuze’s och Félix Guattaris immanenta perspektiv och transcendentala empirism och Reggio Emilias pedagogiska filosofi, har jag experimenterat kring matematik och de yngsta förskolebarnens experimenterande och potentialitet. Forskningsmaterialet består främst av videoobservationer och pedagogisk dokumentation från ett projekt med ett matematiskt ämnesinnehåll genom ett kollektivt arbete med mig, pedagoger och barn i åldern 1–3 år. Metodologiskt utgår arbetet från ett exempel från projektarbetet där några barn utforskar och experimenterar kring geometriska objekt. I relation till exemplet sätts några begrepp från Reggio Emilias pedagogiska tänkande och Deleuze´s och Guattaris immanenta ontologi i arbete med särskilt fokus på vilka förbindelser som frambringas. Det som studien synliggör är att barn utforskar och experimenterar kring matematik i det som i studien kallats ”det relationella potentialitetsfältet”. Förskoledidaktiskt synliggör studien vikten av att pedagoger uppmärksammar och ”lyssnar” till barns experimenterande och teckenskapande, för att inte stoppa barns potentialitet och det som är i tillblivelse. Detta förutsätter en miljö som inbegriper de hundra språken och som gör ett kollektivt experimenterande möjligt där tankar och idéer kan delas i en ”tillsammansskap”.

Den här uppsatsen undersöker experimenterande danspraktiker med ett- och tvååringar i förskolan, praktiskt och teoretiskt, vilket hittills endast studerats i ett fåtal studier och aldrig tidigare i ett empiriskt och praxisnära projekt med förskolans yngsta barn. Syftet är att undersöka hur danspraktiker kan göras möjliga och kommer till uttryck i experimenterande dans tillsammans med de allra yngsta barnen i förskolan när de görs till aktiva deltagare i danshändelsernas processer, utformning och innehåll i förskolan. I den tre månader långa praktiknära, empiriska studien experimenterar forskaren ihop med en grupp barn 1–2,5 år på en förskoleavdelning, vilket dokumenteras med film- och stillbildskameror av forskaren och barnen. Metodologiskt tar genomförandet stöd och inspiration i a/r/t-ografin som är en praxisnära och estetik-baserad forskningsmetod där forskaren använder den egna kroppen som forskningsverktyg. Analyserna av datamaterialet, vilket består av filmer, foton och processanteckningar, är genomförda med stöd av immanensfilosofisk teoribildning, främst med texter från Gille Deleuze och Felix Guattari samt Erin Manning och begreppet som metod, som analysmetod. Resultaten visar att när förskolans yngsta barn får möjlighet att experimentera i dans ihop med en initierad och deltagande forskare blir danspraktiken mycket varierad och dynamisk i sitt förlopp. Den tar även andra uttryck till innehåll, form och rörelse, gruppkonstellation, materialval och tidslängd än vad som vanligtvis beskrivs om dans i litteratur och forskning. Ett ytterligare kunskapsbidrag är att visa hur tillgången till immanensfilosofi kan producera nya sätt att göra och tänka om danspraktiken och den dansande kroppen och alternativa sätt att arrangera dans med förskolans yngsta barn. Studien erbjuder även förskoledidaktiska kunskaper om hur pedagoger i förskolan kan arrangera kreativa danspraktiker för de yngsta barnen i den dagliga verksamheten. / This essay examines experimental dance practices with one- and two-year-olds in preschool, both practically and theoretically, a topic which has up until now only been examined in a few studies and never before in an empirical and praxis-oriented project with the youngest children of preschool. The purpose of the study is to investigate how dance practices can be made possibleand what comes to expression in experimental dance practices with the youngest children in a preschool environment when they are made to be active participants in the content and execution of experimental dance in a preschool environment. During the three months long practice-based empirical study, the researcher experiments in participation with a group of 1-2,5-year-olds at their preschool department. This work is documented with still image and film camera by the researcher and the children. Methodologically, the study has been conducted through support and inspiration from a/r/t-ography, a practicebased and arts-based research method wherein the researcher uses her own body as an instrument of research. The analysis of the data material, which consists of films, photographs and process notes, is carried out using the concepts of immanence-philosophy, mainly through texts by Gille Deleuze and Felix Guattari and of Erin Manning, and the concept as method, as a method of analysis. The results show that when the youngest children are given the opportunity to experiment in dance together with an initiated and participating researcher, the dance practice becomes varied and dynamic during its course of events. The dance practice also shows novel expressions of form and movement, group constellations, and choices of material and duration than what is commonly described of dance when discussed in literature and research. Furthermore, this essay contributes additional knowledge to the field by showinghow the access to the philosophy of Gille Deleuze and Felix Guattari can produce new ways of doing and thinking about dance practice and the dancing body and alternative ways to arrange dance with the youngest children of the preschool. The study also offers didactical knowledge of how teachers in a preschool environment can arrange creative dance practices for the youngest children in everyday activities.

Studiens syfte var att undersöka pedagogers uppfattningar av och kunskaper kring att arbeta med genus och drama samt att belysa vilka eventuella utmaningar de möter i arbetet. Studien präglas av kvalitativ metod och utgår ur ett socialkonstruktionistisk perspektiv. Vår ambition var att samla in pedagogernas erfarenheter och uppfattningar i relation till hur normkritisk pedagogik och genusfrågor synliggörs i barns dramalek därför har vi använt intervjuer som datainsamlingsmetod. Resultatet visade att samtliga intervjuade pedagoger uppfattar och använder drama som en pedagogisk kontext för att undersöka jämställdhet tillsammans med barn på ett lekfullt sätt. Detta, i sin tur, belyser dramas kraft som ett normbrytande pedagogiskt verktyg. Resultatet visade även hur pedagogernas förhållningssätt i relation till normer och stereotyper påverkar och utformar sättet barn upplever normer och stereotyper samt hur dramapedagogik bidrar till barns normkritiskt tänkande. Till sist, tydliggjordes hur viktigt pedagogernas medvetandegörande och närvaro är för att styra lärandet utifrån barns behov, medan olika utmaningar som uppstår bör lösas genom en god kollegial och föräldrasamverkan. / The purpose of the study was to investigate educators' perceptions of and knowledge about working with gender and drama and to shed light on the possible challenges they face in their work. The study is characterized by a qualitative method and is based on a social constructionist perspective. Our ambition was to collect the educators' experiences and perceptions in relation to how norm-critical pedagogy and gender issues are made visible in children's drama play, which is why we have used interviews as a data collection method. The results showed that all interviewed educators perceive and use drama as a pedagogical context to investigate gender equality with children in a playful way. This, in turn, highlights the power of drama as a norm-breaking pedagogical tool. The results also showed how the educators' attitudes in relation to norms and stereotypes affect and shape the way children experience norms and stereotypes and how drama pedagogy contributes to children's norm-critical thinking. Finally, it was clarified how important the educators' awareness and presence is to guide learning based on children's needs, while various challenges that arise should be solved through good collegial and parent collaboration.