Denna studie ämnar undersöka rollspråket, det vill säga sättet fiktiva karaktärer talar på, i den japanska översättningen av Pippi Långstrump och jämföra det med den svenska källtexten. Syftet med studien är att ta reda på om rollspråk förekommer, vilken kategori det tillhör samt hur rollspråket förändrar läsarens uppfattning av karaktärerna. Studien bygger på en analys som följer Satoshi Kinsuis teorier om rollspråk. Analysen visar att det finns nyansskillnader i karaktärernas språk men huruvida de ska räknas som rollspråk eller inte är en öppen fråga. / This study intends to investigate the role language, which is the way fictional characters speak, in the Japanese translation of Pippi Longstocking and compare it to the Swedish source text. The purpose of this study is to find out if role language occurs, what category it belongs to and how the readers perception of the characters change due to the use of role language. The study is based on an analysis that follows Satoshi Kinsui's theories regarding role language. The analysis shows that there are nuances in the characters way of speaking but whether it could be valid as role language or not is an open question.

Denna uppsats behandlar översättning av sångtext från japanska till svenska. Denna typ avöversättningsuppdrag befinner sig någonstans i gränslandet mellan översättning för scen och film, ochöversättning av populärmusik. Författaren har översatt samtliga intro- och slutlåtar till den japanskaanimerade serien Fullmetal Alchemist (2003) och därtill skrivit en översättningskommentar. I arbetet har jaganvänt mig av Peter Lows s.k. pentatlon-princip (2017:80), Johan Franzons tre översättningsmatchningar(2008:390) samt Annjo Greenall med fleras olika översättningsnivåer (2021:30). Ansatsen är till största delav egenintresse, med hänseende till uppdragets ovanlighet. Jag visar med denna uppsats också att de flestatittare i och med denna ovanlighet går miste om en hel narrativ kanal in i originalverket, och propagerar föratt fler uppdragsgivare borde ta sångöversättning i beaktande vid lokalisering av anime till svenska. / This paper discusses song translation from Japanese into Swedish. This kind of translation assignment issomewhere between translation for performance and film, and translating popular music. The author hastranslated all of the opening and ending themes for the animated series Fullmetal Alchemist (2003) andthereto provided a commentary. The thesis uses the pentathlon principle of Peter Low (2017:80), the threetranslational matches of Johan Franzon (2008:390) as well as the translational levels of Annjo Greenall et.al.(2021:30). The onset of this thesis is largely out of self-interest, with regards to the rarity of the type ofassignment. This paper also highlights that viewers because of this rarity are deprived of a narrative channelinto the source text, and thus I propagate for commissioners to take song translation more into considerationwhen localizing anime into Swedish.

Denna uppsats undersöker normer för översättning av könskodat språk. Genusvetare menar att könskodat språk inte bara upprätthåller stereotyper om kön utan också förstärker dem. Därför tycker feministiska översättningsvetare att det är viktigt att vara medveten om vilka stereotyper som översättningar överför mellan kulturer. Denna uppsats behandlar stereotyper om kön i japanska serier, så kallade manga. Med hjälp av den översättningsvetenskapliga metoden sammankopplade par jämförs källtexterna och måltexterna med varandra. Resultatet visar att nästan allt det könskodade språket har utelämnats i måltexterna. Trots att detta gör språket mindre stereotypt blir inte alla karaktärer mindre stereotypa. En karaktär är till och med mer stereotyp i måltexten än i källtexten. Detta visar att utelämning förmodligen inte är ett medvetet val av översättaren för att minska stereotyper. Anledningen till utelämningarna verkar istället vara att det är en norm att utelämna en stor del av karaktärers rollspråk. / This essay investigates norms in translation of gender stereotype language. Gender Studies has for many years claimed that gender stereotypes in language not only maintain gender stereotypes but also reinforce them. Because of this feminist translation theorists stress the importance of being aware of what stereotypes translation can and do transfer between cultures. In this essay the gender stereotypes that are dealt with are the ones of characters in Japanese comics, so called manga. With a methodology from Translations Studies, coupled pairs, it compares Japanese source texts with Swedish target texts. The results shows that almost all of the gender stereotype language in the source texts has been omitted in the target texts. Even though this makes the language less stereotype, it does not make all of the characters less stereotype. One character is even more stereotype in the target text than in the source text. This probably shows that the omissions are not a choice made by the translator to reduce stereotypes. The reason for the omissions seems instead to be that it is a norm in translation of manga to omit a certain amount of the character specific language.

I Japan är s.k. rollspråk, dvs. stereotypt språk kopplat till en viss typ av karaktär, vanligt i material riktat till barn, såsom barnfilmer. Trots att rollspråk som forskningsområde är relativt nytt finns ett antal studier som behandlar rollspråk i litterära översättningar, undertextningar och dubbningar till japanska. Få eller inga har dock jämfört hur rollspråket påverkar karaktäriseringen dels i undertexterna, dels i dubbningen av en och samma film. Denna uppsats analyserar japansk undertextning och dubbning av den svenska barnfilmen Du är inte klok Madicken och finner att båda versionerna använder rollspråk på ett liknande sätt för att förenkla karaktäriseringen och framhäva de kvinnliga karaktärernas femininitet genom bl.a. feminina satsfinala partiklar, pronomen, verbformer och interjektioner. / In Japan so called role language, i.e. stereotypical language associated with a certain type of character, frequently occurs in material for children such as children’s films. Role language is a fairly new area of research but despite this, there are a few studies dealing with role language in literary translation, subtitling and dubbing into Japanese. However, few or none of these examine how role language influences characterisation in the subtitles and dubbing of the same film. This thesis analyses the Japanese subtitling and dubbing of the Swedish children’s film Du är inte klok, Madicken and finds that both versions use role language in a similar way to simplify characterisation and emphasize the femininity of female characters through the use of feminine sentence-final particles, pronouns, verb forms and interjections etc.

Japansk populärkultur får allt fler fans i Sverige och svenska ungdomar inspireras av popartister, japanskt mode och framför allt de speciella tecknade serieformerna - manga och anime. Den här uppsatsen behandlar språkandet inom den svensk-japanska subkulturen med fokus på slanguttryck, språkblandning och lånord. Syftet är att undersöka kommunikation inom subkulturen och ta fram de speciella ord som används där. Materialet som analyserats är bildtexter och kommentarer publicerade på internetcommunityt Dayviews. Tio deltagare i gruppen "Cosplayare" har bevakats under tre månaders tid och de ord som är speciella för deras kommunikation har tagits ut och sorterats i olika kategorier. Användningen av dessa ord har också analyserats ur både ett fonologiskt och ett morfologiskt perspektiv. Resultatet visar att studiens informanter har ett stort ordförråd med japanska ord som används som slangord i kommunikation som annars sker på svenska. Dessa ord är ofta interjektioner, personord och titlar eller så kallade utfyllnadsord. Förutom de japanska orden finns det gott om subkulturtypiska ord, det vill säga begrepp som är viktiga för de speciella aktiviteter och medier som ingår i den japanska populärkulturen. Kommunikationen som beskrivs i resultatet kan tolkas som en form av ungdomsspråk eller internetspråk, med slangord från olika språk, specifika ordtyper och ett kreativt förhållande till stavning, ordbildning och användande av olika symboler. De specifika ord som används i subkulturen blir till markörer för språkgemenskapen och konstruerar en egen stil som individerna kan använda för att forma sin identitet. I diskussion av resultatet beskrivs till sist en förklaringsteori med det språksociologiska begreppet ackommodation som drivkraft för att använda japanska ord, där språkanvändarna visar identifikation med den egna gruppen men också med fiktiva karaktärer från de populära serierna.

Denna uppsats består av en översättning av Abe Kōbōs korta novell Den magiska kritan (魔法のチョーク) från japanska till svenska och en översättningskommentar som främst fokuserar på tre olika kategorier ord eller uttryck som kan vara problematiska vid översättning från japanska. Dessa kategorier är kulturspecifika referenser, onomatopoetiska ord och västerländska lånord. Eftersom Abe Kōbō är en prisbelönt och internationellt erkänd författare och de rådande översättningsnormerna stipulerar att sådana författare bör översättas källtroget har jag valt att försöka arbeta utifrån en adekvansinriktad (källtrogen) översättningsstrategi. Detta innebär bland annat att jag i möjligaste mån försökt överföra författarens stil och hålla mig så nära källtextens betydelse som möjligt utan att måltextens språkbruk blir onaturligt. / This essay consists of a translation from Japanese to Swedish of the short story The Magic Chalk (魔法のチョーク) by Abe Kōbō and an accompanying commentary focusing on three categories of words or expressions that might pose a problem to translators of Japanese. These categories are cultural specific concepts, onomatopoeia and western loanwords. Since Abe Kōbō is an award-winning, internationally acclaimed author and the norm when translating such authors is to be source text oriented, I have chosen to translate using a adequacy-oriented strategy. In other words, I have tried to keep the original author's style and stay true to the source text as much as possible without making the target text sound unnatural.

Den här magisteruppsatsen består av en partiell översättning från japanska till svenska av IMAMURA Natsukos bok Kvinnan i den lila kjolen samt en översättningskommentar med fokus på kulturspecifika kategorier uttryckt i det japanska språket som egocentriciteten och andra kulturspecifika element i den japanska texten, de beskrivande onomatope (onomatopoetiska och mimetiska uttryck), och de västerländska låneordens förskjutningar (shifts) i en översättning. Dessa kategorier kan upplevas som svåra att översätta mellan två språk som ligger långt ifrån varandra. De teoretiska ramarna för uppsatsen lägger tyngdpunkten på riktningsekvivalens (directional equivalence), ett begrepp myntat av Anthony Pym, med fokus på likhet (similarities) i översättningen (Chesterman 1996), tillsammans med den etiska utgångspunkten representationell rättvisa (representational justice), beskrivet av Liu Yameng (2007). De utgör basen för översättningsmetoden och blir ledljus i översättningsval för översättning mellan språk i periferin av varandra. / This essay consists of a partial translation of IMAMURA Natsuko’s book The Woman In The Purple Skirt from Japanese to Swedish, together with a translation commentary focusing on egocentricity and other culture-specific concepts in Japanese texts, the descriptive onomatope (onomatopoetic and mimetic expressions) and the shifts in loanwords from western languages when translated. These categories are prone to cause issues when translating between languages so far removed from each other. The theoretical framework in this essay concentrates on directional equivalence, an expression coined by Anthony Pym, focusing on similarities in translations (Chesterman 1996) together with the ethical starting point representational justice as described by Liu Yameng (2007). These form the base for the translation method and serve as guiding lights in the choices made when translating between languages peripheral to each other.

“Linguistic relativity” has been studied for a long time. Many empirical studies have been conducted on cross-linguistic differences to find support for the influence of language on thought. This study proposes viewpoint (defined as the point from which the conceptualizer sees and construes the event) as a cross-linguistic difference, and explores whether the linguistic constraint and preference of subjective/objective construal can affect one’s cognitive activity as viewpoint. As Japanese is a subjectivity-prominent language whereas Swedish is not, data elicited from monolingual adolescences (aged 12-16) in Japan and Sweden were compared. A set of tasks which consisted of non-verbal tasks (scene-visualisation) and verbal tasks (narrative of comic strips) was performed in order to elicit the participants’ viewpoints. The same set of tasks was assigned to simultaneous Swedish-Japanese bilingual adolescences in Sweden. The bilinguals took the set of non-verbal and verbal tasks twice, once in Swedish and once in Japanese. The results demonstrated a clear difference between the monolingual groups both in the non-verbal and verbal tasks. The Japanese monolinguals showed a higher preference for subjective viewpoint. The bilinguals’ viewpoint preference had a tendency to fall between that of monolinguals of both languages. This finding indicates that the bilinguals’ viewpoint preference may be influenced by both languages. This study demonstrates for the first time that the speaker’s viewpoint can be affected not only in verbal tasks but also in non-verbal tasks. The findings suggest that a language may influence the speaker’s way of construing events. It is also implied that the influences from different languages in bilinguals can be bidirectional. However, the influence does not seem to be all or nothing. Regardless of the language, one’s event construal is more or less the same. Nevertheless, the findings indicate that the linguistic subjectivity in a language tends to counteract the universal construal. / Språkrelativitet (Linguistic relativity) har studerats under lång tid. Många empiriska studier har studerat om och i så fall hur språk påverkar tänkandet och eventuella skillnader mellan olika språk. Denna studie föreslår perspektivpreferens för att beskriva ur vilket perspektiv en berättare återger skeenden. Studien utforskar om ett språks lingvistiska begränsningar och preferens för subjektiva/objektiva tolkningar av skeenden påverkar personers kognitiva aktivitet som val av perspektiv. Japanska är ett tydligt subjektivt framträdande språk medan svenskan inte är det. Därför jämfördes data från enspråkiga ungdomar (12-16 år gamla) i Japan och i Sverige. För att klarlägga deltagarnas perspektivpreferens genomfördes två delstudier, dels en icke-verbal studie (en scenvisualisering) och dels en verbal studie (ett återberättande av tecknade serier). Samma delstudier genomfördes också till simultant svensk-japanska tvåspråkiga ungdomar i Sverige. De tvåspråkiga deltagarna gjorde de verbala och icke-verbala delstudierna i två omgångar, en gång på svenska och en gång på japanska. Resultatet visade en klar skillnad mellan de enspråkiga grupperna, både i den icke-verbala och verbala delstudien. De japanska enspråkiga deltagarna visade högre preferens för subjektiva tolkningar. De tvåspråkiga deltagarnas perspektivpreferens hade en tendens att komma mellan de enspråkiga deltagarnas preferenser. Detta indikerar att de tvåspråkigas val av perspektiv påverkades av deras tvåspråkighet. Studien visar för första gången att berättarens val av perspektiv kan påverkas inte bara i verbala uppgifter utan också i icke-verbala uppgifter. Resultaten från studien indikerar att ett språk kan påverka en berättares sätt att tolka händelser, och att påverkan från de olika språken hos tvåspråkiga kan vara dubbelriktad. Oberoende av språk återges skeenden på ett likartat sätt. Studien indikerar emellertid att lingvistisk subjektivitet i ett språk tenderar att motverka ett universellt återgivande av perspektiv.

This is a master thesis dealing with reception-theoretical aspects of the 96 meter long photomontage called That day and that grief, created by the Swedish photographer and artist Larseric Vänerlöf. The artwork is situated in the Karlaplan metro-station in Stockholm. The text is an extension of the master thesis that I wrote in 2017-2018, entitled The Cinematic eye. This new essay aims to deepen the understanding of how the photomontage reveals it´s meaning and how it is received by the viewer in the metro context at Karlaplan. Main questions: 1/ What is it in this big photomontage, that makes the viewing travellers, wanting to stay and watch it, even though they are in a hurry towards another place, in another matter? 2/ How does this artwork speak to me and how does it want me to watch it? 3/ What does the photomontage want to tell me? 4/ What does the work represents? Since my study focuses on the imagery and communication-act of the artwork, I find semiotics and reception-theory as the obvious theoretical tools. Part of the interpretation of the image relates to the semiotics of Roland Barthes and his statement that all images are polysemic and ambiguous and that they are culturally and historically conditioned. In my conclusion I discuss and to some extent challenge the mechanism and interaction between literal, denoting information and symbolic connotation in the viewer’s reception. The reception analysis is based on Wofgang Kemps conceptual apparatus formulated in The work of Art and its Beholder (1998), and Peter Gillgrens concept of interartial references. Hans Georg Gadamers view of art as a performative game complements the essays theoretical construction. I use a deductive and systematic interpretive working method. Based on the chosen semiotic and reception theoretical formation and through my questions, I have studied the phenomenology of the photomontage, i.e. as an artistic and linguistic phenomenon. Empathy in site/location, beholder and zeitgeist form the basis of the methodological work.The conclusions of the thesis are radically different from that of my former text from 2017-18. Imagery and symbolic ambiguities and focalics that refuse to reveal the "meaning" and content of the photomontage, activate the viewer in a performative way and creates a highly communicative work, which involves the viewer in the theatrical course. Through a deeper study of the “zeitgeist”, I have also concluded that the collective and political symbols from the 1970s in the work, have lost power and content at the time of the dismantling in 1982. The character that I previously perceived as "Art as weapon" has in this essay been transformed to "Art as visuality". The art of photography appears as the real subject matter for the photomontage at Karlaplan subwaystation.