No description available.

För att på ett enkelt sätt beskriva det trepartsförhållande som existerar mellan barn, föräldrar och socialnämnd kan sägas att föräldrar har det främsta ansvaret för att barns hälso- och sjukvårdsbehov tillgodoses och ytterst är socialnämnden ansvarig. Nuvarande rättsläge kan ur ett tillämpningsperspektiv beskrivas som en trestegsraket. Den inleds efter att en motiverad vårdnadshavare söker socialnämndens samtycke för att den andre vårdnadshavaren motsätter sig barnets vård. I ett första steg ska socialnämndens utredningsarbete bestå av att ta hänsyn till huvudregeln i föräldrabalken som stadgar att vårdnadshavare har gemensam bestämmanderätt. Socialnämnd ska i och med huvudregeln försöka få vårdnadshavarna att enas i frågan. I andra hand sker ett övervägande om undantagsregeln i 6 kap. 13 a § FB ska användas. I det här läget ska nämnden bedöma vilken förälders inställning har godast skäl för sig, i förhållande till barnets bästa. När den vårdnadshavare som samtycker har goda skäl för sin inställning och barnet har ett påtagligt och tydligt behov av vård kan nämnden istället för den motsägande föräldern samtycka. I sista hand om ingen av vårdnadshavarna samtycker till behövlig vård och förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, är det tvångslagen LVU som aktualiseras. Efter att nämnden ansökt hos förvaltningsdomstol kan barnet få vård enligt LVU. Om en av föräldrarna är att anse som lämplig vårdnadshavare kan socialnämnden även väcka talan om ändring av vårdnaden enligt 6 kap. 7 § FB. Som flera av remissinstanserna påpekat i förarbetena till 6 kap. 13 a § FB är det i många av fallen så att vårdnadshavarna har mer långtgående och djupa samarbetssvårigheter än att problemet stannar vid oenighet i en fråga rörande barnet. När förhållandena vårdnadshavarna emellan är så dåliga att det inte föreligger verkliga förutsättningar för gemensam vårdnad är åtminstone jag kritisk till vilken egentlig funktion bestämmelsen fyller. Som framgår i framställningen utgör bestämmelsen en risk för negativa effekter på möjligheterna att ensam förordnas vårdnaden i de situationer förutsättningarna är uppfyllda men domstolen väljer att se 6 kap. 13 a § FB som ett verktyg att använda vid gemensam vårdnad. Syftet bakom bestämmelsens införande är delvis att se till att barn ska slippa invänta ett vårdnadsbeslut från en domstol för att få vård och behandling men följderna för det enskilda barnet kan bli mer långgående än ett uteblivet vård- och behandlingstillfälle. Dagens utformning och tolkning av bestämmelsen medför i min mening en stor brist. Bristen grundar sig i inskränkningen av samförståndskravet. Lagstiftaren accepterar att vårdnadshavare är oeniga i vissa frågor och det sänder ut signaler om att huvudregeln om vårdnadshavares enighet nu försvagats. Regeln måste utvärderas närmare för att det ska kunna avgöras om den fyller den funktion som regeln är avsedd att ha.

I uppsatsen undersöks tolkningen och tillämpningen av undantaget från mervärdesskatt för förvaltning av särskilda investeringsfonder ur en EU-rättslig synvinkel. I svensk lagstiftning finns undantaget stadgat i 3 kap. 9 § ML. Motsvarande artikel i mervärdesskattedirektivet är art. 135.1 g). I uppsatsen undersöks hur det svenska lagrummet förhåller sig till EU-rätten. Dessutom undersöks huruvida en direktivkonform tolkning av den nationella bestämmelsen bör göras, samt om art. 135.1 g) skulle kunna åberopas med direkt effekt i en svensk domstol.

The introduction of algorithms has for companies led to new ways of marketing themselves. However, access to personal data is needed for a company to successfully use an algorithm, which means companies can trade with our personal data. Personal data is therefore no longer used solely for nonprofit purposes but has rather acquired a financial value. This has led to new challenges in terms of third country transfer of personal data, which requires legislation that can effectively protect personal data. Within the EU, the General Data Protection Legislation (GDPR) regulates how personal data can be transferred to a third country. Article 45 GDPR, which contains the first requirement for third country transfers, states that transfers are only permitted based on an adequacy decision issued by the Commission. On the basis, inter alia, of the annulment of the Safe Harbor decision, by the European Court of Justice, and the criticism that has been addressed towards the Privacy Shield decision, questions are raised if there are reason for companies to make third country transfers based on the alternative provisions in article 46 and article 49 GDPR. The aim of this thesis is to examine the possibilities of making third country transfers according to articles 45, 46 and 49 GDPR by making a comparison that has been made from an individual- and company perspective. The research questions have been focused on the content of the adequacy decisions concerning USA, Switzerland, Canada, Israel and Japan, a review of the legal basis for third country transfers stated in articles 46 and 49 GDPR, as well as benefits and drawbacks with applying the grounds set forth in articles 46 and 49 GDPR rather than applying an adequacy decision pursuant to article 45 GDPR. In conclusion, it may be noted that the adequacy decisions that have been discussed leave room for doubt in relation to the level of protection that is guaranteed in the GDPR. This gives reason for companies to consider application of article 46 and article 49 GDPR. There are several benefits and drawbacks with such considerations including the size of the company and its financial recourses affecting which appropriate safeguard in article 46 GDPR is the most suitable safeguard to use. Furthermore, the derogations in article 49 GDPR may, in theory and in practice, be very difficult to apply instead of article 45 and article 46 GDPR since the derogations focuses on specific situations and must be used restrictively. The findings in this thesis however leads to the conclusion that there are several reasons for companies to consider application of article 46 GDPR instead of article 45 GDPR.

No description available.

The European court of Justice (ECJ) has the stance that EU-law, within the confines of EU competence, has primacy over national law, regardless of its source, even if it’s the national constitutions.  Although generally the ECJ:s  stance is accepted, sometimes it is instead the EU that has had to indirectly (through inaction) accept the conclusions of the national constitutional courts. When this happens, it can however only be noticed as the EU commission’s decision to not start infringement proceedings against the member state, and as such it appears as a legal vacuum or absence of enforced law. Inside this vacuum there is lacking enforcement of EU-law, which the member states can use as a de facto exemption from EU-law to regain or uphold national sovereignty. Thus the member states can fill the vacuum by deciding cases on the basis of their own constitutional law rather than (the unenforced) EU-law. It appears to be an in EU-law unregulated transfer of sovereignty.  This paper intends to shed light on possible problems that arise in this situation due to the lack of legality and certainty that ensues from these exemptions from EU-law being upheld through the inaction of the commission rather than positive legal regulation. I will also attempt to find a coherent model for the explanation of this seemingly contradictory situation, describing it as a “sovereignty-vacuum”, an opposing but related concept to the “exemption” of Carl Schmitt.  Through use of Schmitt’s political theology, I attempt to find a solution to the problem of legality with an analogy to the concept of “mercy” and “forgiveness” in the context of constitutional law. Ultimately, I propose a solution de lege ferenda that these implicit exemptions from EU-law be written down as explicit exemptions.

I uppsatsen utreds vad försäkring är samt vad affärsrisker är och hur de försäkras inom ramen för ansvarsförsäkringen. Viktiga frågor är var, och varför, gränsen för affärsriskers försäkringsbarhet dras som den gör, samt huruvida en ny struktur och systematik kan ge upphov till en mer ändamålsenlig gränsdragning. För att kunna förstå och argumentera kring behandlingen av affärsrisker i ansvarsförsäkringen, samt för att kunna omfamna ämnessfären med ett helhetsgrepp, måste först en relation till försäkringens väsen byggas. Kunskapen om vad försäkring är och varför försäkring finns utgör oumbärliga fundament i argumentationen om affärsriskers försäkringsbara vara eller icke vara. De försäkringsrättsliga principerna och den normativa bas som bygger upp rättsområdet synliggör ramen för försäkringsavtalsparternas förhållande och rekvisiten för försäkringsbarheten. Dessa principer och normer utgör sedermera bakgrunden som affärsriskerna ses emot i analysen. Ansvarsförsäkringen täcker den försäkrades skadeståndsansvar. En uppdelning kan göras mellan hur täckning sker av kontraktuella skadestånds- och ersättningsansvar respektive utomobligatoriska skadeståndsansvar. I och med att professions- och rådgivningsansvaret behandlas annorlunda än ansvaret i andra tjänsteverksamheter finns det en principiell vinst i att belysa det separat. Affärsriskerna leder fram till ett eventuellt ansvar och hur de behandlas kan ses i de omfattnings- och undantagsvillkor som återfinns i den vanliga ansvarsförsäkringen och i GLI-försäkringen. I uppsatsen genomgås följande utvidgande och undantagande villkor: undantaget för ren förmögenhetsskada, undantaget för omhändertagen egendom, undantaget för garantier och utfästelser, undantaget för förutsebar skada, undantaget för skada på levererad egendom, tillägget för ren förmögenhetsskada, återkallelsetillägget, tillägget för ingrediens- och komponentskada, åtkomst- och återställandetillägget samt goodwilltillägget. Gränsdragningen för täckning av affärsrisker i ansvarsförsäkringen är spretig och förefaller inte utgå ifrån en bakomliggande systematik. De gemensamma nämnarna analyseras dock, vilket ger en uppfattning av de syften som försäkringsbranschen vill uppnå med avgränsningen mot vissa affärsrisker. Med erfarenheter från vad försäkringens väsen är, hur och varför gränsdragningen görs samt dess, ur ändamålssynpunkt, inte helt tillfredställande resultat, kan en ny struktur och systematik föreslås. Förhoppningsvis leder det till en mer genomtänkt och förståelig hantering av affärsrisker i ansvarsförsäkringsfrågor. / In this thesis, I examine what insurance is, together with what business risk is and how business risks are insured in the context of liability insurance. Important questions are where, and why, the boundaries of the insurability of business risks are set as they are, and also whether a new structure and systematics could give rise to a more suitable delimitation. To be able to understand and argue about how business risks are treated in the context of liability insurance, and also to be able to approach the sphere of the subject holistically, a relation to the essence of insurance must first be built. The knowledge about what insurance is and why it exists is an indispensable foundation for the argumentation around the insurability of business risks. The principles and the normative base that make up the legal area of insurance law reveal the framework of the relationship between the parties of the insurance contract and the requirements of insurability. These principles and norms subsequently form the background against which the business risks are seen in the analysis. The liability insurance covers the liability of the insured. A distinction can be made between how the insurance covers contractual liability and non-contractual liability. Since professional liability, such as the liability of advisors, is treated differently from the liability of other service businesses, there is a principal benefit in elucidating it separately. The business risks lead to a potential liability, and how they are treated can be seen in the regular and global liability insurance policies. In this thesis, the following expanding and excluding policies are covered. Exclusion of pure financial loss, property in trust, promise or guarantee, foreseeable damage and damage to delivered property. Addition of pure financial loss, recall, claims due to ingredients or components, access and restoration costs, and goodwill. The boundary of coverage of business risks in the context of liability insurance is fuzzy and does not appear to be set based upon any underlying systematics. The common denominators are, however, analyzed which gives an idea of the ends that the insurance industry wants to achieve through the delimitation against certain business risks. With knowledge of what constitutes the essence of insurance, of how and why the boundaries are set as they are and of their, from a purpose-oriented point of view, not entirely satisfactory results, a new structure and systematics can be proposed. Hopefully, it leads to a more thought-out and comprehensible treatment of business risks in matters regarding liability insurance.

Snus förbjöds inom EU år 1992, men Sverige erhöll ett undantag från förbudet vid anslutning till EU år 1995. Anledningen till snusförbudet var att vissa medlemsstater redan infört förbud mot snus i nationell lagstiftning, vilket skapade en obalans på den inre marknaden. År 2016 lanserades vitt snus, en produkt som liknar snus men saknar tobak. Tobakssnus och vitt snus har sitt ursprung i Sverige. Vitt snus har nyligen förbjudits i flera medlemsstater, som Belgien, Nederländerna och delar av Tyskland. EU har ännu inte tagit ställning till frågan om vitt snus, vilket gör framtiden för vitt snus oviss. Syftet med EU:s tobakspolitik och regleringar är att tobaksvaror inte ska vara tilltalande och attraktiva för unga. EU har som mål att vara en tobaksfri generation år 2040 enligt Europas plan mot cancer. Denna uppsats undersöker om ett nationellt förbud mot vitt snus strider mot den fria rörligheten för varor och hur en framtida reglering kan se ut.  Genom analys av tobaksvaror, tobaksdirektiv, svensk lagstiftning, ställningstagande från medlemsstater, EU:s inre marknad, fri rörlighet av varor och handelshinder har följande slutsatser framkommit. Eftersom Tobaksdirektivet är från 2014 är det möjligt att ett nytt tobaksdirektiv kommer införas inom en snar framtid. I ett nytt tobaksdirektiv borde vitt snus regleras, såvida inte ett separat direktiv skapas för tobaksfria nikotinprodukter. Tobakspolitiken tar alltmer sikte på nikotin, eftersom nikotin är den beroendeframkallande komponenten. Det är möjligt att vitt snus kategoriseras som snus och därmed omfattas av Sveriges undantag från snusförbudet. En sådan kategorisering kan utlösa diskussioner i andra medlemsstater och äventyra det svenska undantaget. Det är viktigt att identifiera varan vitt snus för att avgöra huruvida det kan regleras enligt befintliga regleringar för tobaksvaror eller om vitt snus är en egen vara som saknar regleringar. Vitt snus saknar harmoniseringsåtgärder, vilket ger medlemsstaterna utrymme att fastställa sina egna skyddsnivåer för vitt snus förutsatt att det inte strider mot den fria rörligheten av varor. Ett nationellt förbud mot vitt snus är ett handelshinder, då det begränsar vitt snus och skapar obalans på den inre marknaden. Dock kan ett sådant handelshinder motiveras av folkhälsoskäl enligt artikel 36 FEUF. Slutsatsen är att ett förbud mot vitt snus i nationell lagstiftning inte strider mot den fria rörligheten av varor, förutsatt att det är ett motiverat handelshinder som godkänns av EU. Framöver kan en reglering av vitt snus förväntas. / Snus was banned in the EU in 1992, However, Sweden was granted an exception from the ban in 1995 when Sweden joined the EU. The reason for the ban on snus was that some Member States had already banned snus in their national legislation, creating an imbalance in the internal market. Nicotine pouches, which are similar to snus, were introduced in 2016. The distinction between snus and nicotine pouches is that nicotine pouches do not contain tobacco. Both snus and nicotine pouches are Swedish products. However, nicotine pouches have recently been banned in Member States such as Belgium, the Netherlands and parts of Germany. The EU has not yet taken a position on the issue of nicotine pouches, making their future unpredictable. The aim of the EU's tobacco policy is to prevent tobacco products from being appealing and attractive to young people, with a target of achieving a tobacco-free generation by 2040. The thesis examines whether a national ban on nicotine pouches conflicts with the free movement of goods and what a future regulation might entail.  This thesis analyses the EU regulation of tobacco products and the Swedish legislation, as well as the position taken by Member States on the free movement of goods and trade barriers within the EU's internal market. It is expected that a new tobacco directive will be introduced in the near future, which will likely include regulations for nicotine pouches, unless a separate directive is created for tobacco-free nicotine products. Tobacco policy increasingly focuses on nicotine, as it is the addictive component. Nicotine pouches may be classified as snus due to their similar features, which means that nicotine pouches will be included in Sweden's exemption from the snus ban. It is possible that snus could then trigger discussions in other Member States and thus jeopardise the Swedish exemption. Classifying nicotine pouches as goods may determine whether banning them in national legislation would conflict with the free movement of goods. Nicotine pouches are not subject to harmonization measures. Therefore, Member States have the opportunity to determine their own levels of protection, as long as it does not conflict with the free movement of goods. A ban on nicotine pouches in national law is a barrier to trade under Article 34 TFEU because it restricts the product and creates an imbalance in the internal market. However, a trade barrier can be justified if it is justified on grounds of public health under Article 36 TFEU. Therefore, a national ban on nicotine pouches may be a justified trade barrier. The burden of proof for a justified trade barrier lies with the Member State, after which the EU approves it. The conclusion is that banning nicotine pouches in national legislation does not conflict with the free movement of goods, because a justified trade barrier should be approved by the EU. In the future, we may have to expect a harmonisation measure for the product nicotine pouches. / Le snus a été interdit dans l'UE en 1992. Cependant, la Suède a obtenu une exception à l'interdiction en 1995, lorsque la Suède a rejoint l'UE. La raison de l'interdiction du snus était que certains États membres l'avaient déjà interdit dans leur législation nationale, créant ainsi un déséquilibre au sein du marché intérieur. Les sachets de nicotine, similaires au snus, ont été introduits en 2016. La distinction entre le snus et les sachets de nicotine est que les sachets de nicotine ne contiennent pas de tabac. Les sachets de nicotine ont récemment été interdits dans des États membres comme la Belgique, les Pays-Bas et certaines parties de l'Allemagne. L'UE n'a pas encore pris position sur la question des sachets de nicotine, ce qui rend leur avenir imprévisible. L'objectif de la politique antitabac de l'UE est d'empêcher les produits du tabac d'être attrayants pour les jeunes, avec pour objectif d'atteindre une génération sans tabac d'ici 2040. La thèse examine si une interdiction nationale des sachets de nicotine est en conflit avec la libre circulation des marchandises et ce que pourrait impliquer une future réglementation.  Cette thèse analyse la réglementation de l'UE, la législation suédoise, la position prise par les États membres sur la libre circulation des marchandises et les barrières commerciales au sein du marché intérieur de l'UE. On s'attend à ce qu'une nouvelle directive sur le tabac soit introduite dans un avenir proche, qui comprendra probablement des réglementations sur les sachets de nicotine, à moins qu'une directive distincte ne soit créée pour les produits à base de nicotine sans tabac. La politique antitabac se concentre de plus en plus sur la nicotine, car c'est elle qui crée la dépendance. Les sachets de nicotine peuvent être classés comme snus en raison de leurs caractéristiques similaires et inclus dans l'exemption suédoise de l'interdiction du snus. Il est possible que le snus déclenche alors des discussions dans d'autres États membres et mette ainsi en péril l'exemption suédoise. Classer les sachets de nicotine comme marchandises peut déterminer si leur interdiction dans la législation nationale serait contraire à la libre circulation des marchandises. Les sachets de nicotine ne sont pas soumis aux mesures d'harmonisation au titre de l'article 114 du TFUE. Les États membres ont donc la possibilité de déterminer leurs propres niveaux de protection, pour autant que cela n'entre pas en conflit avec la libre circulation des marchandises. L'interdiction des sachets de nicotine dans la législation nationale constitue une barrière commerciale au sens de l'article 34 du TFUE, car elle restreint le produit et crée un déséquilibre sur le marché intérieur. Toutefois, une barrière commerciale peut être justifiée s’il est justifié par des raisons de santé publique au titre de l’article 36 du TFUE. Par conséquent, une interdiction nationale sur les sachets de nicotine pourrait constituer une barrière commerciale justifiée. La charge de la preuve d’une barrière commerciale justifiée incombe à l’État membre, après quoi l’UE l’approuve. La conclusion est que l'interdiction des sachets de nicotine dans la législation nationale n'est pas contraire à la libre circulation des marchandises, car une barrière commerciale justifiée devrait être approuvée par l'UE.

Upphovsrättsdirektivet, Digital Single Market-direktivet, befinner sig idag i en implementeringsprocess i EU-länderna. Implementeringen syftar till att harmonisera upphovsrätten mellan medlemsstaterna och att upprätthålla en väl fungerande inre marknad. Direktivet medför ett antal dilemman vid harmoniseringen av medlemsländernas lagstiftningar. Somliga länder är positiva till direktivet, medan andra anmärker en ordalydelse som är otydlig, abstrakt och svår att konkretisera. Frankrike var första land inom unionen att lägga fram ett lagförslag baserat på direktivet. Samtliga medlemsländer, däribland Sverige, har fortfarande tid på sig att införliva direktivet i sin lagstiftning. Syftet med uppsatsen är att utreda DSM-direktivets artikel 17 och dess implementering i fransk rätt med utgångspunkt i Frankrikes framställda lagförslag. Vidare är ändamålet att göra en konkret jämförelse mellan förevarande upphovsrättsliga normer i Sverige respektive Frankrike, för att således kunna analysera det franska lagförslagets lämplighet i svensk rättsordning. Lämpligheten ska försöka bedömas utifrån kulturella värderingar bakom nationell lagstiftning och upphovsrättspolitik. För att besvara frågeställningen huruvida det franska lagförslaget på implementering av DSM-direktivets artikel 17 kan vara en förebild för den svenska lagstiftaren, har framställningen disponerats enligt följande: vi har (1) utrett svensk upphovsrätt, (2) redogjort för DSM-direktivet och härrörande kritik, (3) uppgivit Regeringskansliets resonemang och frågeställningar gällande direktivets genomförande i svensk rätt, (4) utrett fransk upphovsrätt samt (5) översatt och tolkat förevarande lagförslag med tillhörande kritik. Utöver rättskällor, har framställningen till övervägande del grund i debattartiklar, tidskrifter samt inlägg online för att klargöra den aktuella problematiken rörande DSM-direktivet. Slutsatsen är att svensk respektive fransk upphovsrätt visserligen framstår som snarlika i stort sett. Däremot kan det franska lagförslaget på implementering av direktivet enbart framstå som en förebild i viss mån. Av artikel 17:s tre huvudområden kan vägledning av det franska lagförslaget endast ges gällande införandet av en klagomåls- och avhjälpningsmekanism. / <p>Det här är den slutgiltiga examensuppsatsen, en nedskuren version av en mer omfattande och djupgående version. För intressenter finns den första versionen tillgänglig via kontakt med författarna. </p>