Syftet med studien är att bidra med ökad kunskap om lärares arbete med faktatexter i flerspråkiga klassrumskontexter. I studien undersöks därför hur två lärare strukturerar textarbetet i momentet ekonomi i samhällskunskap, vilka olika sätt att förhålla sig till en text som möjliggörs för eleverna genom de två lärarnas sätt att ställa frågor och tala om texten i undervisningen, samt hur lärarna i undervisningen stöttar elevers användning och förståelse av ämnesspecifika ord och begrepp. I studien antas ett receptionsteoretiskt perspektiv på läsande, där det i interaktionen mellan läsare och text anses ske meningsskapande möten. Vidare antas i studien ett sociosemiotiskt perspektiv, som ger språkvetenskapliga verktyg för att beskriva hur lärarna skapar struktur och använder texters ämnesbegrepp i undervisningen. I diskussionen av hur lärare rör sig diskursivt mellan ett ämnesspecifikt språk och ett vardagsspråk är Vygotskijs (2001) teorier om elevers begreppsutveckling relevanta i studien. Materialet i studien består av videofilmade lektioner från två olika klasser i år 5, när klasserna arbetade med temat familjens ekonomi inom ämnet samhällskunskap. I videofilmerna fokuseras läraren i respektive klass. Materialet har transkriberats och analyserats med utgångspunkt i makrogenrer operationaliserat som läsförlopp, textrörlighetsmodellen samt idéerna om diskursiv rörlighet. Resultatet visar att lärarna, som arbetade med samma tema, hade olika sätt att strukturera sina arbeten med texten. Trots olika arbetssätt framträder dock en varierad textrörlighet i båda lärarnas undervisning. Resultatet visar också att de filmade lärarna bygger broar mellan en ämnesspecifik språkdiskurs och en vardaglig språkdiskurs genom att använda sig av olika språkliga sambandsmarkörer. Sammanfattningsvis visar resultatet att i den lektion som består av flertalet av läsförloppets sekvenser visas variation i fler typer och dimensioner av textrörlighet och dessutom används fler sambandsmarkörer, jämfört med i den lektion som består av ett färre antal av läsförloppets sekvenser.

This thesis identifies and describes the diversity aspects of police discourse based on the accounts of police trainees in their final year. Specifically, the focus is on culture, religion and ethnicity, and four main questions are addressed: What is said about diversity? How is it articulated? What subject positions are offered and assumed? In what ways are discourses of diversity sustained and challenged? The analysis of discourse in use is based on field studies conducted at the Swedish National Police Academy and focus group interviews with police trainees in the educational setting and during their trainee placement period. The analytical concepts of interpretative repertoire, ideological dilemmas, subject positions and discursive devices are employed to identify how different meanings are ascribed to diversity. Three central discourses of diversity are presented: diversity as inescapable difference (a hegemonic practice), diversity as political goal (recognition of diversity) and diversity as potential likeness (regulation of diversity). These are competing discourses on how police officers should be and how their role is understood in relation to a pluralistic society. The study shows that the contradictory diversity discourses reflect a struggle of different ‘us’, which regulates the conception of the ideal police officer, professional conduct and the performance of policing. In addition, five dilemmas originating in the tension between the discourses are outlined. Diversity is found to involve ideological dilemmas regarding how policing should be conducted in relation to profiling and social categories, how humour and jargon are viewed and handled, and how lack of knowledge may mean attributing subject positions to others with discriminatory implications. The thesis contributes to showing how diversity discourses reproduce the social order by affirming the social categories that the representatives of diversity are assumed to embody. It closes with a discussion of some practical and theoretical implications of its findings. / Ordningsmakter inom ordningsmakten visar hur mångfald, med fokus på kultur, religion och etnicitet, ges skilda betydelser i blivande polisers samtal och att det pågår en kamp om hur samhällets mångfald ska förstås i relation till polisens sammansättning och arbete. Kampen mellan diskurser är vare sig en ny kamp eller exklusiv för polisen. Däremot kan striden om hur mångfald ska förstås ses som en modern företeelse, som ställs på sin spets inom polisen vars uppdrag är att skydda demokratiska värden och lagar om människors rättigheter. I denna avhandling beskrivs hur kampen tar sig uttryck inom ordningsmakten. Hur kan vi förstå det paradoxala i att polisen har som uppgift att arbeta mot fördomar, samtidigt som vissa arbetsuppgifter motiveras av fördomar? Vad innebär ett behov av ökad kunskap om olika grupper, som samtidigt sätter dessa grupper i en diskriminerande utgångspunkt? Varför förekommer en diskriminerande humoristisk jargong i ett yrke som har i uppdrag att främja rättvisa och motverka diskriminering? Detta är några av de frågor och dilemman som mångfald aktualiserar i en polisiär kontext. Avhandlingen synliggör hur mångfaldsdiskurser återskapar social över- och underordning och att kampen mellan diskurser är en kamp om olika ’vi’.

Children who migrate to Sweden are usually introduced to the Swedish school through some kind of introduction programme in their new community. This study examines the experiences of newly arrived children participating in school introduction in the early school years, as well as the experiences of the teachers and principals working with the programme. In the community in which this study is situated, newly arrived children participate in a special school unit where the goal is to map their experiences and skills from former education, and where the teaching of Swedish as a second language is seen as an important part of the introduction. Forty-two interviews (40 individual and 2 pairs) were conducted with principals, teachers and newly arrived children (ages appropriate for Years 2, 3, 4 and 5 in elementary school). Employing a social constructivist perspective, together with inspiration from Critical Discourse Analysis, the study aimed at outlining the discourses the participants draw on when speaking about the school introduction and how these discourses affect the participants’ positioning of themselves and other participants in the school practice. Fairclough’s theory of discourse (1992, 2001) provides an understanding of how participants experience being part of the school introduction as well as their own and other participants’ positions in the school practice due to ambient discourses. The results indicate that four discourses dominate the practice and affect the participants’ view of each other and themselves as well as their possibilities to impact the practice and their own situation as being a part of it. The four discourses that were identified are described as 1) the Swedish language as a key to success in school, 2) the adjustment of behaviour as a key to success in school, 3) the substantial immigration as a challenge, and 4) heed.

This thesis identifies and describes the diversity aspects of police discourse based on the accounts of police trainees in their final year. Specifically, the focus is on culture, religion and ethnicity, and four main questions are addressed: What is said about diversity? How is it articulated? What subject positions are offered and assumed? In what ways are discourses of diversity sustained and challenged? The analysis of discourse in use is based on field studies conducted at the Swedish National Police Academy and focus group interviews with police trainees in the educational setting and during their trainee placement period. The analytical concepts of interpretative repertoire, ideological dilemmas, subject positions and discursive devices are employed to identify how different meanings are ascribed to diversity. Three central discourses of diversity are presented: diversity as inescapable difference (a hegemonic practice), diversity as political goal (recognition of diversity) and diversity as potential likeness (regulation of diversity). These are competing discourses on how police officers should be and how their role is understood in relation to a pluralistic society. The study shows that the contradictory diversity discourses reflect a struggle of different ‘us’, which regulates the conception of the ideal police officer, professional conduct and the performance of policing. In addition, five dilemmas originating in the tension between the discourses are outlined. Diversity is found to involve ideological dilemmas regarding how policing should be conducted in relation to profiling and social categories, how humour and jargon are viewed and handled, and how lack of knowledge may mean attributing subject positions to others with discriminatory implications. The thesis contributes to showing how diversity discourses reproduce the social order by affirming the social categories that the representatives of diversity are assumed to embody. It closes with a discussion of some practical and theoretical implications of its findings. / Baksidestext Ordningsmakter inom ordningsmakten visar hur mångfald, med fokus på kultur, religion och etnicitet, ges skilda betydelser i blivande polisers samtal och att det pågår en kamp om hur samhällets mångfald ska förstås i relation till polisens sammansättning och arbete. Kampen mellan diskurser är vare sig en ny kamp eller exklusiv för polisen. Däremot kan striden om hur mångfald ska förstås ses som en modern företeelse, som ställs på sin spets inom polisen vars uppdrag är att skydda demokratiska värden och lagar om människors rättigheter. I denna avhandling beskrivs hur kampen tar sig uttryck inom ordningsmakten. Hur kan vi förstå det paradoxala i att polisen har som uppgift att arbeta mot fördomar, samtidigt som vissa arbetsuppgifter motiveras av fördomar? Vad innebär ett behov av ökad kunskap om olika grupper, som samtidigt sätter dessa grupper i en diskriminerande utgångspunkt? Varför förekommer en diskriminerande humoristisk jargong i ett yrke som har i uppdrag att främja rättvisa och motverka diskriminering? Detta är några av de frågor och dilemman som mångfald aktualiserar i en polisiär kontext. Avhandlingen synliggör hur mångfaldsdiskurser återskapar social över- och underordning och att kampen mellan diskurser är en kamp om olika ’vi’.

Interest in comics as Swedish school material has risen in the last few years and the publication of comics for children and adolescents has also increased. Meanwhile, although research around new literacies has taken an interest in combinations of image and text, there is still little research on comics as a literacy material, especially as part of school practices. With comics’ rise in popularity, and their quality as examples of new literacies, this points to the relevance of exploring how meaning making with comics is done in schools. The purpose of this study is to contribute knowledge on how locally situated literacy practices are done, practices in which pupils and teachers make meaning with comics. The study combines literacy, comics and discursive psychology to investigate aspects of literacy not as individual, inner workings, but as part of participants’ social constructions, in line with New Literacy Studies. With this perspective, it is possible to investigate literary concepts such as narrative, and participants’ construction of story elements, through the way in which these aspects are utilized by participants to construct social action – what participants do with their utterances. To study this, video recordings have been made in one primary and one secondary school, in two different Swedish cities. The results of the study show constructions of a comics literacy, where participants engage with both visual and textual aspects of the material and negotiate focalization of narrative perspective and construction of narrative structure as well as narrative devices such as speech and thought bubbles. Furthermore, meaning making of comics literacy also includes the construction of discourses around comics as a specific type of story telling, either for material or literary reasons. The thesis discusses how participants construct classroom literature, and provides insight into how interaction around comics enables participants to construct and negotiate discourses around what comics literacy is and what it enables, as well as how to talk about, create, and read comics. / Intresset för serier som svenskt skolmaterial har stigit de senaste åren och publiceringen av serier för barn och ungdomar har också ökat. Även om forskning om new literacies har intresserat sig för kombinationer av bild och text så finns det fortfarande lite forskning på serier som literacymaterial, speciellt som en del av skolpraktik. Med det stigande intresset för serier och deras kvaliteter som exempel på new literacies, så pekar detta mot att det finns en relevans i att utforska hur meningsskapande med serier görs i skolan. Syftet med denna studie är att bidra med kunskap om hur lokalt situerad literacypraktik görs där elever och lärare skapar mening med serier. Studien kombinerar forskning om literacy, serier och diskursiv psykologi för att, i linje med New Literacy Studies, undersöka aspekter av literacy som en del av deltagarnas sociala konstruktioner – inte som ett individuellt, mentalt fenomen. Med detta perspektiv är det möjligt att undersöka litterära koncept som narrativ och deltagares konstruktion av berättelseinslag, genom det sätt på vilka dessa aspekter används av deltagare för att interagera – vad deltagare gör när de säger något. För att studera detta har videoobservationer använts i en lågstadieskola och en högstadieskola i två olika svenska städer. Resultaten från studien demonstrerar konstruktioner av serie-literacy där deltagarna engagerar sig i både text och bild i materialet, diskuterar berättandeperspektiv och konstruktioner av narrativ struktur, såväl som berättarverktyg, t.ex. prat- och tankebubblor. Därutöver inkluderar serie-literacy också deltagarnas skapande av seriediskurser där serier görs till en specifik typ av berättande, antingen på materiell eller litterär basis. Avhandlingen diskuterar hur deltagare konstruerar klassrumslitteratur, och studien erbjuder en insikt i hur interaktion runt serier möjliggör för deltagare att konstruera och förhandla diskurser om vad serieliteracy är och vad det erbjuder för möjligheter, såväl som hur deltagare kan prata om, skapa och läsa serier.

I den här vetenskapliga essän undersöker jag relationerna mellan olika former av materia, både mänsklig och icke mänsklig, i ett utbildningsrum. Syftet är en ökad förståelse för hur mening och tillblivelse möjliggörs och begränsas utifrån mitt agerande inom ramen för den materiellt-diskursiva praktik som utbildning utgör. Utgångspunkten är en gestaltande berättelse utifrån olika möten mellan mig, en matta och några kursdeltagare i ett utbildningsrum under en ledarskapsutbildning. Essäns teoretiska ramverk består av tankar från filosofen Martin Bubers dialogfilosofi och den posthumanistiska kvantfysikern, Karen Barads, agentiella realism. Utifrån den posthumanistiska analysmetoden, diffraktion, samläses teorier och insikter genom varandra för att söka fram emot ett tydligare artikulerande kring vad det innebär att agera utifrån mitt yrke och vad som är min praktiska kunskap. / In this scientific essay, I explore the relationships between different forms of matter, both human and non-human, in a training room. The purpose is to increase the understanding of how meaning and becoming are made possible and limited based on my actions within the material-discursive practice that education entails. The starting point is a narrative story based on different meetings between me, a carpet and some participants in a training room during a leadership training. The theoretical framework of the essay consists of thoughts from philosopher Martin Buber's philosophy of dialogue and the posthumanist quantum physicist Karen Barad’s, agential realism. Based on the posthumanist method of analysis, diffraction, theories and insights are read through one another to seek a clearer articulation of what it means to act on the basis of my profession and what is my practical knowledge.

Denna studie kan ses som en del av barndomsforskningen, där barn betraktas som kompetenta aktörer vars rösterförtjänar att lyftas fram. Syftet var att undersöka hur barn i olika familjeformer pratar om tillblivelse. Intervjuer har genomförts med sammanlagt 22 barn varav elva kom från familjer med en sammanboende mamma och pappa som har fått barn genom samlag (relationsbarn) och de andra elva kom från familjer med en ensamstående mamma som har fåttbarn på egen hand med hjälp av assisterad befruktning (femmisbarn). Barnens ålder varierade från tre år och tio månader till nio år och nio månader. En semistrukturerad intervjuguide låg till grund för intervjuerna där barnen ombads prata om tillblivelse, den egna tillblivelsen, tidigare kunskap om tillblivelse, känslor och åsikter inför ämnet samt kunskapskällor kring tillblivelse. Barnens berättelser har analyserats utifrån kritisk diskursiv psykologi.Resultatet visar att både femmisbarnen och relationsbarnen pratar om befruktning i olika former. De flesta pratar om en eller flera förutsättningar att bli till på, vilka alla var bundna till familjeform. Majoriteten av relationsbarnen och en del av femmisbarnen pratar utifrån en heteronormativ tvåsamhet. Många femmisbarn pratar även utifrån sitt eget tillblivelsesätt, assisterad befruktning, och talar dels utifrån att detta sätt är ett fullgott förstahandsalternativ och dels utifrån att det är ett andrahandsalternativ till att få barn genom den heteronormativa tvåsamheten. Flera av både femmisbarnen och relationsbarnen pratade kring att få barn på ett sätt som att det är en självklarhet för vuxna.De flesta av barnen pratade om förlossning och nämnde då vården som något centralt, vilken beskrivs antingen som en fixare eller en hjälpare. För femmisbarnen var vården självklar både vid befruktningen och vid förlossningen, medan vården är självklar för relationsbarnen vid förlossningen. De barn som pratar om pappors roll vid förlossningen gör det utifrån att pappor antingen är sekundära och passiva eller att de är hjälpare. Resultatet visar även att det inte finns någon skillnad kring var barnen från de olika familjeformerna har fått sin kunskap om tillblivelse ifrån samt var de skulle ta reda på mer kunskap. Barnen nämner sina mammor, men även skola, kompisar och olika former av media är kunskapskällor för barnen. Många barn pratar utifrån att kunskapen tillhör vuxenvärlden och att barn inte behöver ha kunskap om tillblivelse. Det är ungefär lika förekommande att barnen oavsett familjeformger uttryck för att tillblivelse och tillhörande ämnen på olika sätt är svårt att prata om, som att det är lätt att prata.Utifrån dessa resultat dras slutsatsen att eftersom den heteronormativa tvåsamheten framställs som det självklara, får det till följd att andra tillblivelsesätt betraktas som mindre eftersträvansvärda. I kontakt med barn blir det därför viktigt att förhålla sig till detta och sträva mot att inkludera fler likvärdiga tillblivelsesätt i sitt prat. Mammor beskrivs av barnen från de båda familjeformerna som de primära kunskapsbärarna, medan pappor nästintill helt saknas. Detta tyder på att femmisbarn, i de undersökta åldrarna, har samma tillgång till kunskap om tillblivelse som relationsbarn har. Slutligen konstateras att sexualitet till viss del fortfarande är tabubelagt i samhället, då flera av barnen på olika sätt uttrycker att det finns aspekter av tillblivelse som var svåra att prata om. Denna syn, som också återfinns i samhället, håller troligtvis på att förändras då ungefär lika många barn gav uttryck för att tillblivelse var lätt att prata om.