Syftet är att undersöka hur högläsning används som ett pedagogiskt redskap i årskurs F-3. Vi blev intresserade av området högläsning som ett pedagogiskt redskap under vår pågående lärarutbildning samt under våra respektive verksamhetsförlagda utbildningar, då vi där upplevde att högläsning som pedagogiskt redskap inte var en del av det vardagliga arbetet. När högläsning väl förekom uppfattade vi att det inte arbetades vidare med det lästa. Vi har utfört intervjuer på två olika skolor med såväl lärare som elever för att få syn på deras tankar och resonemang. Resultatet visar att lärare använder sig av högläsning i olika stor utsträckning men på liknande sätt, då samtliga lärare gör en medveten uppdelning av sin högläsning. Ett annat resultat är att lärarna har liknande tankar kring högläsningens effekter på elevers språkutveckling. Slutligen har vi resultatet som behandlar hur elever upplever högläsning, som visar att de upplever högläsning både som en känslofylld aktivitet men också som en lärandeaktivitet. En av våra slutsatser är att lyssaspekten tycks vara något som glöms bort såväl i skolan som i lärarutbildningen, men har stor betydelse när man fokuserar på lyssnande, som till exempel vid högläsning. En annan slutsats är att det är viktigt för vår framtida profession att vi har ett väl genomtänkt syfte med vår högläsning samt att vi tillsammans med eleverna bearbetar all läst text.

Vårt syfte är att undersöka elevers perspektiv på muntlighet i svenskämnet. Vi utgår från Skolverkets kunskapskrav för årskurs 9 angående att samtala och diskutera, eftersom vi som blivande lärare har i uppdrag att skapa förutsättningar för våra elever att uppnå detta. Våra forskningsfrågor är: Hur ser elever på muntlighet och utveckling av muntlighet i svenskämnet? Hur talar elever om muntlighet i svenskämnet? Materialet omfattar sex olika informanter från två högstadieskolor och består av två samtal i fokusgrupper samt sex efterföljande enskilda intervjuer. Resultatet av elevernas syn på muntlighet i svenskämnet kan sammanfattas i följande tre huvudkategorier: helklassamtal, smågruppssamtal och förberett tal. Till dessa talsituationer förhåller de sig olika och upplever således olika typer av utveckling av muntlighet i svenskämnet. Vi ser också att eleverna gör metareflektioner kring muntlighet i svenskämnet men att de gör det på ett ostrukturerat vis och utan ämnesspecifika metabegrepp. En viktig slutsats är alltså att elevernas strategier för samtal och diskussion behöver utvecklas för att fler av eleverna ska vara muntligt aktiva i svenskämnet och således utveckla sin muntlighet. När det gäller metaspråk om muntlighet drar vi slutsatsen att metaspråk är en strategi som skulle kunna hjälpa eleverna att precisera sina metareflektioner kring muntlighet.

Syftet är att undersöka hur verksamma lärare i svenska arbetar med, och bedömer, muntlighet i årskurs 1 på gymnasiet. Våra forskningsfrågor är: Vilken eller vilka ämneskonceptioner utgår lärare ifrån vid undervisning kring muntlighet i svenska 1? Hur arbetar lärare inför och under den muntliga delen av det nationella provet i svenska 1? Upplever lärare att det finns svårigheter kring bedömningen av den muntliga delen av det nationella provet i svenska 1, och i så fall vilka? Vilka bedömningsmetoder (utöver de som används vid nationella provet) används vid muntlig framställning inom svenska 1 och vilka kompetenser är det som bedöms genom dessa metoder? Vi har gjort en empirisk undersökning med kvalitativa intervjuer och materialet består av fyra informanter som undervisar i svenska på gymnasiet. Resultatet visar att verksamma lärare i svenska utformar sin undervisning i muntlighet utifrån flera ämneskonceptioner och ämneskonstruktioner. Resultatet visar också att lärare ofta förbereder eleverna inför det nationella provets muntliga del genom att låta dem göra likartade anföranden under höst- och vårterminen. Vidare visar vårt resultat att en del lärare upplever att det finns svårigheter kring bedömning av det nationella provets muntliga del. Genom vårt resultat har vi också kunnat konstatera att bedömningsmatriser är en vanligt förekommande metod när det kommer till bedömning av muntlighet, men att det även finns en annan typ av bedömning av muntlighet som sker hela tiden. Vår första slutsats är att den eller de ämneskonceptioner/ämneskonstruktioner lärare utgår ifrån i sin undervisning kring muntlighet i svenska 1 kan ha betydelse för elevernas möjlighet att utveckla sina muntliga kommunikativa kompetenser. Vår andra slutsats blir att eftersom muntlighet tycks likställas med det nationella provets A-del hamnar all annan form av muntlighet i skymundan och muntlighet i allmänhet tycks osynliggöras efter det nationella provets slut. Vår tredje slutsats är att vi som lärare kan spelar in elevernas muntliga anföranden så att den muntliga texten blir bestående och därmed underlättar bedömningen. Vår fjärde slutsats är att de två metoder som vanligtvis används som bedömningsverktyg vid muntlighet säger något om elevernas muntliga kommunikativa kompetenser på olika sätt.

Kommunikationen har stor betydelse inom sjukvården och det är många faktorer som kan påverka kommunikationen mellan sjuksköterska och patient. Syftet med denna litteratur-baserade studie var att ur ett patientperspektiv belysa faktorer som har betydelse för kommunikationen mellan sjuksköterskor och vuxna patienter med kontinuerlig kontakt med vården på sjukhus eller äldreboende. Metoden har varit en strukturerad litteraturba-serad studie baserad på Fribergs (2006) sju steg. Resultatet av de nio vetenskapliga artik-larna visar att patienternas upplevelser av kommunikationen påverkas av faktorer relate-rade till sjuksköterskornas personlighet, sjuksköterskornas profession, den individuella patienten samt miljö och organisation. Många patienter var över lag nöjda med kommu-nikationen till sjuksköterskorna. De patienter som inte var nöjda visade tydligt vad som var bra respektive dåligt med kommunikationen. / Communication is of great importance within health care and many factors may affect thecommunication between nurse and patient. The aim of this literature based study was toemphasize some factors that are important for the communication between nurses andadult patients that are in continuous contact with the care within hospitals or homes for the elderly. The method has been a structured literature based study based on the seven steps of Friberg (2006). The result of the nine scientific articles shows that the patients´ experiences of the communication are affected by factors related to nurses´ personality,nurses´ profession, the individual patient and the environment and organisation. Manypatients were overall satisfied with the communication with the nurses´. The patients that were not satisfied clearly showed what was good and what was not good with the communication.

Detta examensarbete är en kvalitativ studie som ämnar att undersöka och jämföra den övergripande förmågan i muntlig interaktion hos studerande på vuxenutbildningen inom svenska som invandrare och yrkesutbildning med integrerad språkundervisning som läste på nivån motsvarande sfi–kurs D. Studiens syfte är att bidra till forskningsluckorna inom SLA och teorier om samtalsturer. Studiens teoretiska utgångspunkter är sociokulturellt lärande, interaktionell kompetens i ett andraspråk samt teorier om turtagning och aktivt lyssnande. Det empiriska materialet från respektive grupp jämfördes med varandra i två huvudsakliga steg. Det första steget belyser elevernas övergripande förmågor i muntlig interaktion utifrån bedömningskriterierna i sfi–kurs D. Det andra steget visar på färdigheter i aktivt lyssnande genom att undersöka aspekter som berör samtalskonstruerande samtalsturer och uppbackning genom att undersöka talsymboler som "ja", "uh–huh", "mm" och "hm" för att signalera att de är engagerade och bekräfta det som har sagts samt återkopplingssignaler såsom att ställa specifika frågor, dela liknande erfarenheter för att visa solidaritet med talaren och uttrycka åsikter (Yngve, 1970; Pomerantz, 1984a, enligt Ishida, 2011). Utifrån Sacks, Schegloff och Jefferson (1974) generella regler för talarbyte a) talaren utser nästa talare, b) samtalsturer är självvalda, eller c) att talaren väljer att fortsätta om ingen annan väljer att ta turen. Regeln är att om varken talaren utser nästa talare a) eller om ingen självmant tar ordet b) fortsätter den nuvarande talaren c) och en ny “runda” av turerna a–c fortsätter tills att talarbyte sker. Dessa situationer förutsätter aktivt lyssnande. Resultatet från vår studie visar att yfi–gruppen visar en tendens att organisera turtagningen mer i linje med målspråket. Denna tendens manifesteras genom spontan turtagning och undvikande av tystnad i samtalen. Dessutom uppvisar yfi–gruppen aktivt lyssnande genom samkonstruerade turer, uppbackningar och överlappningar, vilket signalerar ömsesidig förståelse och engagemang. Vad gäller sfi–gruppen noterades en förändring i samtalsklimatet över diskussionens gång. Inledningsvis visade de längre turer och tydliga övergångar mellan samtalsturerna, vilka sedan blev kortare över tid. Vi drog slutsatsen att skillnaderna i programmens input och output sannolikt kan förklara variationen i samtalsturerna mellan grupperna.

Utifrån syftet att undersöka de variationer som finns i hur gymnasieelever lyssnar på musik presenterar detta arbete analyser av de beskrivningar som nio gymnasieelever gör av sina lyssningsupplevelser av qínstycket Wéi biān sān jué. Analyserna sker utifrån en syn på estetiska (icke-analytiska) lyssningsmodus som icke-dualistiska–något som lyssnare stämmer sig till och verkliggör snarare än lyssnar på. Intervjutranskriptionerna tolkas utifrån en fenomenografisk ansats; skillnaderna beskrivs inte bara utan systematiseras och kategoriseras induktivt så att den kritiska variationen mellan skillnaderna synliggörs. Utifrån dessa nio intervjuer framstår två par av grundläggande konstruktionsvarianter som uttrycks i två fenomenografiska utfallsrum: det första paret består i att fem elever verkliggjorde ett sammanhängande flöde medan fyra elever verkliggjorde musiken som osammanhängande. Det andra paret består i att fem elever verkliggjorde musiken genom ett aktivt, involverat lyssnande, medan de andra fyra verkliggjorde en slags bakgrundsmusik. Utifrån dessa grundläggande kategorier analyseras ytterligare underdelningar av skillnader och likheter i musikupplevelserna. Studien belyser inte bara variationernas logik men också hur dessa är frikopplade andra mer generella estetiska uttalanden; hur man konstruerar musikens ton-till-ton-progression och med vilken typ av närvaro man engagerar den påverkar inte variationen i estetiska omdömen, eller förmågan att göra sådana. Detta kan tolkas som att stå i motsättning mot bottom-up-modeller som Swanwicks inflytelserika musikförståelsespiral och att harmoniera med ekologiska och fenomenologiska modeller av musiklyssning.

Genom skrivandet av denna vetenskapliga essä ville jag utforska det slags utvidgade lyssnande som jag strävar efter och använder i mitt yrke som rytmiklärare.[1] Texten tar avstamp i två berättelser som rör sig kring detta lyssnande. Berättelsernas själva ordval gav mig sedan nyckelord som ledde undersökningen framåt: Tystnaden, En enad och gemensam handling, Rummet, Centrum, fokus, mitt, Blicken, Tiden, Rörelsen, Närvaron, Kroppen, Delarna och helheten samt Gesterna. Jag tar i texten hjälp av, eller spjärn emot, tankar av bland andra Don Ihde, Michael Polanyi och Marcia Sá Cavalcante Schuback. Med finns även koreografen och professorn i rytmik Susanne Jaresand, samt essäisten Ann Carson.  Arbetet har visat mig hur vår kultur, såväl som den filosofiska traditionen, sedan lång tid tycks ha kretsat kring den sedda världen framför den hörda, inlyssnade. Kanske detta är en av anledningarna till att jag i mitt yrke ofta stött på oförståelse. Nu finner jag genom skrivandet detta uppdelande av sinnena orättvist för dem båda – att det till exempel är möjligt att se på ett lyssnande sätt. Kroppen blir hemvist till detta lyssnande, som tar in tiden, rummet, rörelsen och de klanger som uppstår.  Går det att kläda detta lyssnande i ord? Jag ville försöka. Genom orden kan jag kanske nå en ny förståelse.   [1] Rytmikmetoden formulerades av Émile Jaques-Dalcroze runt sekelskiftet 1900. Se till exempel hans verk Rytm, musik och utbildning (Stockholm: KMH förlaget 1997). / By writing this scientific essay I wanted to investigate the notion of expanded listening, as I use it in my work as a Eurhythmic teacher[1]. The text begins with two experiences from my everyday work life, where this listening appears. These experiences, when written down, gave me some keywords that led the investigation forward: Silence, Common act, Space, focus, center point, Glance, Time, Movement, Presence, Body, The parts and the whole, Gestures. I found the work of, among others, Don Ihde, Michael Polanyi and Marcia Sá Cavalcante Schuback helpful, as well as something to contrast against. The choreographer and professor in Eurhythmics Susanne Jaresand is present in the text, as well as the author Ann Carson.  The essay also suggests that our culture, as well as the philosophic tradition, for a long time has had its focus on understanding the world as seen, instead of heard or listened to. Maybe that is why this expanded listening has been met with incomprehension by colleagues throughout the years. I now believe that this division of the senses is unfair, and that it is actually possible to see in a listening way – a listening that lives in the body, and incorporates time, space and movement.  Is it possible to dress this listening experience in words? I had to try. To me, this try has led to a new understanding of expanded musical listening.   [1] As formulated by Emile Jaques-Dalcroze in the beginning of the 20th century

I detta självständiga arbete utforskas och beskrivs utifrån ett designteoretiskt perspektiv, en instuderingsprocess av Rhapsodie för soloklarinett skriven av Giacomo Miluccio. Studien baseras på självobservationer som pågått under ca 6 månader och insamlad data utgörs av loggboksskrivande och videoinspelningar. Analysresultaten visar hur lärandet sker med hjälp av olika semiotiska resurser och i form av två transformationscykler där den första kännetecknas av En strävan efter mimesis, och den andra av Vägen till ett eget uttryck. Som en övergång mellan dessa två cykler förekommer ett tillfälle där representation sker i form av en Masterclass. Avslutningsvis diskuteras mitt resultat i relation till litteratur som både utgår från det designteoretiska perspektivet och från annan tidigare forskning inom området lärande. / In this independent work my rehearsal process of Rhapsody for solo clarinet written by Giacomo Miluccio is explored and described from a design theory perspective. The study is based on self-observations that lasted for about 6 months and collected data consists of logbook writing and video recordings. The result of the analysis show how the learning is done with the help of various semiotic resources, and in the form of two transformation cycles, where the first is characterized by a Desire for mimesis, and the other by The way to my own expression. As a bridge between these two cycles will be an occasion where the representation takes the form of a Masterclass. Finally, I discuss my results in relation to literature based on the design theoretical perspective and other previous research in the field of learning.

Då vi skribenter tagit del av PISA-undersökningar vilka visar att elevers läsförståelse de senaste åren sjunkit vill vidärför ta reda på hur verksamma lärare inom årskurs F-3 arbetar med högläsning. Vårt intresse för högläsning väcktes under våra verksamhetsförlagda arbetsplatsutbildningar (VFU), egna erfarenheter och upplevelser. Detta examensarbete bygger på teorier från det sociokulturella perspektivet där teorin utgår från socialt samspel samt från dialogismen som lyfter fram dialogens betydelse. Vår studie visar hur högläsning används av verksamma lärare inom årskurs F-3. Studien utgår från enkätundersökningar, fyra ostrukturerade intervjuer och fyra ostrukturerade observationer som analyseras med hjälp av den fenomenografiska analysmetoden. En femte intervju genomfördes över mail då läraren inte använde högläsning som undervisningsmetod och därför var observation ogenomförbar. Alla som har deltagit i vår studie undervisar i årskurs F-3. Resultatet av vår studie visar att majoriteten av alla som deltagit använder högläsning som undervisningsmetod samt har en positiv syn på högläsning. Antalet tillfällen i veckan samt tidsåtgång skiljer sig åt mellan de olika informanterna. Huruvida informanterna tillåter respektive inte tillåter sidoaktiviteter skiljer sig även detta åt. Alla informanter har sina egna sätt att få eleverna att aktivt lyssna, men majoriteten använder olika röstlägen och gester under högläsning. Forskning visar att högläsning stärker elevernas språkutveckling, eleverna får ett ökat ordförråd samt en ökad ordförståelse. Eleverna lär sig olika texters uppbyggnad, skillnaden på tal-och skriftspråk samt att eleverna får en förståelse för att alla individer är olika.

Bakgrund: Kommunikation innebär en relation mellan en sändare och en mottagare samt ett möte på en jämlik nivå. Att lyssna aktivt är en grundläggande kunskap inom omvårdnad och lyssnandet leder till att sedan kunna kommunicera effektivt. Vårdprofessioner kommunicerar på varierande sätt, har olika mål med kommunikationen samt att det finns flera samtalstekniker. Ett hinder i kommunikationen beskrivs som avsaknad av ett gemensamt språk eller att tolk används till hjälp. Syfte: Att belysa kommunikation, samtalet och lyssnandet i mötet mellan patient och vårdare i vårdmiljö. Metod: En beskrivande litteraturstudie. Resultat: Indelades i tre olika kategorier: Tala är silver, Tiga är guld och Att inte förstå varandra. God kommunikation ledde till trygghet och följsamhet hos patienter. Patient-centrerad kommunikation stimulerade empowerment och gav bättre hälsa. Samtal som redskap var det viktigaste redskapet och krävde träning för att utföras. Aktivt lyssnande ledde till nöjdare patienter, färre återbesök och en ökad tillfredställelse hos patienten. Att avbryta eller leda samtalet ledde till ineffektiv kommunikation. Hinder i kommunikationen kunde äventyra patientsäkerheten samt öka patientens lidande. Med tolk kunde de kulturella skillnaderna försvåras, men även att vara tre i en vårdrelation kunde leda till missförstånd. Slutsats: Kommunikation var basen i vårdmötet. Tala var silver men att tiga var guld. / Background: Communication is a relationship between a transmitter and receiver, and a meeting on an equal level. Active listening is a basic knowledge in nursing and listening leading to communicate effectively. Health care professionals communicate in different ways have different goals with communication and that there is several conversations techniques. One obstacle in communication is described as the absence of a common language or interpreter is used to help. Aim: Highlighting communication, conversation and listening in the meeting between patient and caregiver in the healthcare environment. Method: A descriptive literature-review. Result: Divided into three categories: Speech is silver, silence is golden, and Not understanding each other. Good communication led to patients felt safe and adherence. Patient-centered communication stimulated empowerment and provided better health. Conversation as a gear was the main tool and required training to be performed. Active listening led to more satisfied patients, fewer return visits and increased patient satisfaction. To interrupt or lead the conversation leads to ineffective communication. Barriers in communication could jeopardize patient safety and increase patient suffering. With an interpreter could be the cultural aspects complicate but also to be three in a health care relationship could lead to misunderstanding. Conclusion: Communication was the basis of health meeting. Speech was silver but silence was golden.