This study is written in the light of the ongoing debate in Sweden about the school's purpose, and the political will to enhance the schools focus on factual and subject knowledge. This study aims to explain how this purpose can be read in today's syllabus for the civics subject for school years 4-6. It also intends to explain how this purpose has developed since 1980. This is done by using an ideal type analysis together with professor Gert Biestas theoretical framework, where he distinguishes three functions of education; qualification, socialisation, and subjectification. Qualification refers to the educational purpose to mediate knowledge in preparation for a future working life, socialisation to integrate the pupils into existing cultural-, social- or political orders and subjectification about promoting the pupils autonomy. The results show that today's syllabus for the civics subject is primarily focussed on the qualification function, while the socialisation- and subjectification functions are less apparent. Further, it shows that the syllabuses for the civics subject have developed since 1980. From a syllabus mediating qualification and socialisation equally, to today's focus on qualification. The analysis also shows that in some cases there are conflicts between the functions. These conflicts have however decreased in the syllabuses since 1980.

The invisible struggle for the purpose of leisure time pedagogy  - a study of discourses about leisure time pedagogy The aim of the study is to examine and highlight the discursive struggle about the main purpose of leisure time pedagogy in school in a democratic society. Thereby my aim is to deepen the discussion about what leisure time pedagogy is and should be. The examination of different purposes is based on Gert J.J. Biestas different educational concepts qualification, socialization and subjectification. The study is based on a webb survey answered by 71 leisure time pedagogues, and interviews answered by 6 leisure time pedagogues. Findings from the webb survey suggests that most of the respondents believe their administration think the most important duty of leisure time pedagogy is different from their own. Most of the respondents indicated socialisation or subjectification of students as their most important duty, while most of them think their administration designate the students qualification as most important. The interviews where recorded, transcribed, and later analysed in line with Ernesto Laclau ́s and Chantal Mouffe ́s discourse theory. From the interviews I was able to map out 3 different discourses about the main purpose of leisure time pedagogy according to leisure time pedagogues: the socially oriented discourse, the knowledge oriented discourse and the identity oriented discourse. I was also able to map out one discourse based on leisure time pedagogues views on how they think their administrations anticipation on leisure time pedagogy differ from their own beliefs. In conclusion most leisure time pedagogues believes their main purpose is to help students develop social skills and personal identity, while they believe their endeavor to do so, is interfered either by their administrations designated purpose with leisure time pedagogy or their anticipation on leisure time pedagogues to help teachers and to support pupils development of subject knowledge, rather than to plan and elaborate with leisure time pedagogy. The study suggests that the different discourses, while not properly articulated, may lead to misunderstandings and a false feeling of agreement when there is none. This is why there seems to be a need to really discuss and clarify different comprehensions of the meaning of the main concepts of leisure time pedagogy in order to articulate the discursive struggle. / Syftet med föreliggande studie är att undersöka och lyfta den diskursiva kampen om fritidspedagogikens roll och syfte inom skolan i ett demokratiskt samhälle. Genom detta är min förhoppning att studien kan bidra till att fördjupa diskussionen om vad fritidspedagogiken är och bör vara. Fritidspedagogikens syfte undersöks utifrån Biestas utbildningsfunktionskategorier kvalificering, socialisation och subjektifiering. Studien baseras på en webbenkät som besvarats av 71 fritidspedagoger och intervjuer med 6 fritidspedagoger. Resultatet från webbenkäten visar att de flesta av fritidspedagogerna tror att skolledningens uppfattning om fritidspedagogikens viktigaste uppdrag skiljer sig från deras egen. De flesta menade att elevernas socialisation eller subjektifiering var fritidspedagogikens viktigaste uppdrag, men att de trodde att skolledningen menade att fritidspedagogikens viktigaste uppdrag var elevernas kvalificering. Intervjuerna spelades in med ljudupptagningsapparat, transkriberades och analyserades därefter med hjälp av Ernesto Laclaus och Chantal Mouffes diskursteori. Utifrån intervjuerna kunde tre diskurser om fritidspedagogers egen uppfattning om fritidspedagogikens viktigaste syften kartläggas: en socialt orienterad diskurs, en kunskapsorienterad diskurs och en identitetsorienterad diskurs. Utöver dessa tre diskurser kartlades en diskurs baserad på fritidspedagogers uttalanden om hur skolledningens förväntningar på fritidspedagogikens syfte skiljer sig från deras egen uppfattning. Sammanfattningsvis anser de flesta fritidspedagogerna att deras viktigaste uppdrag är att stötta elever i deras utveckling av sociala förmågor och personliga identitet, men att deras strävan mot detta hindras antingen av att skolledningen menar att fritidspedagogiken har ett annat syfte, eller att de förväntar sig att fritidspedagoger främst skall arbeta för att stötta klassläraren och elevernas kunskapsutveckling, snarare än att planera och utveckla fritidspedagogiken. Studien tyder på att de olika diskurserna om fritidspedagogikens syfte kan leda till missförstånd och en falsk känsla av samstämmighet när så inte är fallet. Detta pekar på behovet av att diskutera och tydliggöra olika uppfattningar och tolkningar av fritidspedagogikens centrala begrepp samverkan, kompletterande uppdrag och värdegrundsarbete för att tydligare artikulera den diskursiva kampen.

The Swedish school’s fostering assignment is a well-researched field within social science, but there is a lack of research regarding the assignment related to dance. Therefore, the purpose of this study is to contribute to an understanding of the fostering assignment in relation to dance. This is a qualitative study aiming to give an insight to how dance teachers in upper-secondary schools interpret and include the fostering assignment in their work. The study also aims to address how different dance traditions affect how fostering is practiced in upper-secondary schools. The method used for collecting data is semi-structured interviews and the analysis is hermeneutic. The result shows a lack of an overall picture of what fostering in upper-secondary schools actually means and the fostering assignment’s changing and contextual character in relation to the shifting ideals of society. Dance as a practice and subject can contribute to students developing abilities relating to democracy, empathy, entrepreneurship, and also strengthen students’ identities and subjectification. In conclusion, the study stresses the importance of specifying the implementation of the fostering assignment on different levels (macro, meso, micro) within organisations. Otherwise, there is a risk that the fostering happening counteracts the content written in the curriculum.

Abstrakt  I Läroplan för förskolan: Lpfö18 (2018) beskrivs det att barn ska få möjlighet att utveckla adekvat digital kompetens vilket likaså skildras i andra policydokument som berör förskolan. Genom texten och dess innebörd påverkas dock människor på skilda vis och är därför relevanta att utsättas för ifrågasättande för att möjliggöra perspektiv och kunskap kring området (Bergström & Borèus, 2018). Därför syftar denna studie till att undersöka vad adekvat digital kompetens i förskolans policydokument genererar för problemrepresentationer. Studien utgår ifrån ett poststrukturellt perspektiv där en diskursanalys gjorts med hjälp av ”What´s the Problem Represented to be?” (WPR) approach som grundats av Carol Bacchi (2012). Genom att göra en diskursanalys av dessa policydokument kan politikens makt och styrning ifrågasättas och därmed generera andra perspektiv på vad adekvat digital kompetens kan innebära. I studien undersöks tre frågeställningar vilka inriktar sig på problemrepresentation, föreställningar och antaganden samt effekter av adekvat digital kompetens i relation till förskolan. Tre olika policydokument som alla gemensamt berör adekvat digital kompetens i förskolan har analyserats vilka är Utbildningsdepartementets nationella digitaliseringsstrategi (2017), den svenska läroplanen Lpfö18 (2018) och ett stödmaterial som går under rubriken ”Digital kompetens och digitala verktyg i förskolan” vilket publicerats på Skolverket (2022a). Resultatet visar sex kategoriserade problemområden som alla gemensamt inbegriper problemrepresentationer av policydokumentens existens. Dessa är kunskap, förståelse och utveckling, subjektifiering, nutid och framtid, digitalt material, bäst i världen på ”rätt sätt” och likvärdighet och demokrati.

Uppsatsen bygger på en kvalitativ studie genomförd med fokusgruppsintervjuer och klassrumsobservationer för att undersöka hur högstadieelever formulerar feedback på det pedagogiska ledarskapet i undervisning. Studiens utgångspunkt är socialkonstruktionistisk och undersöker elever och lärares konstruerande av det pedagogiska ledarskapet och feedback, med fokus på dialogen, utifrån ett aktör-och strukturperspektiv. Studien har en delvis kritisk analys då den beaktar maktperspektivet i skolkontexten. Syftet med studien är att synliggöra högstadieelevers formulering av feedback på det pedagogiska ledarskapet, samt hur i anspråkstagande av elever kan utgöra incitament för subjektifiering i skolkontexten. Resultatet av studien visar att högstadieelever på de undersökta skolorna både reflekterar över det pedagogiska ledarskapet och formulerar feedback i syfte att medverka i utveckling av detsamma. En slutsats som studien kommer fram till är att möjligheten för elever att medverka i det pedagogiska ledarskapet till stor del är beroende av lärares och övrig skollednings strategier och attityd gentemot elevers uttryck för feedback. / The essay is based on a qualitative study conducted with focus group interviews and classroom observations to examine how junior high school students formulate feedback on pedagogical leadership in teaching. The study is based on social constructionist principles and examines the construction of pedagogical leadership and feedback by students and teachers, with a focus on dialogue, from an actor-structure perspective. The study has a partially critical analysis as it considers the power perspective in the school context. The purpose of the study is to make visible junior high school students formulation of feedback on pedagogical leadership, as well as how students involvement can serve as an incentive for subjectification in the school context. The results of the study show that junior high school students in the surveyed schools both reflect on pedagogical leadership and formulate feedback with the aim of contributing to its development. One conclusion the study arrives at is that the possibility for students to participate in pedagogical leadership is largely dependent on teachers and other school leaders strategies and attitudes towards students expression of feedback. / <p>PE207G. Exainationsdatum: 2023-06-08.</p>

I ett förslag till ny ämnesplan föreslår Skolverket att det historiska perspektivet i samhällskunskapen ska tonas ner, bland annat tas bort ur betygskriterierna. Mot bakgrund av detta formuleras föreliggande studies syfte, att bidra med kunskap om hur historien används som resurs i samhällsämnet. Detta undersöks genom intervjuer med fem gymnasielärare som undervisar i samhällskunskap i gymnasiet. Frågorna studien rör sig kring är vad det historiska har för funktion i ämnet, samt vilken betydelse det historiska har för elevernas medborgarbildning. Uppsatsens teoretiska utgångspunkter utgörs av Johan Sandahls förslag till första och andra ordningens kunskaper i samhällskunskap samt Gert Biestas reflektioner kring utbildningens medborgarbildande dimensioner utifrån begreppen kvalificering, socialisation och subjektifiering. För lärarna i studien har det historiska bland annat funktionen att hjälpa eleverna att förstå innehållet genom att gå tillbaka i tiden och dess ursprung eller bakgrund. Det historiska används i både normativa och objektiva syften för att möjliggöra en viss förståelse men också på ett sätt att få eleverna att förstå samhället på ett djupare plan och att använda det som hänt då i analysen av fenomen relevanta för idag. Det är framförallt genom kvalificering som medborgarbildningen sker, där eleven tillägnar sig kunskaper om samhället samt som socialisation, där värden i samhället lyfts fram genom det historiska. Frågan om subjektifiering handlar mer om hur lärarnas didaktiska val och användning av det historiska potentiellt kan bidra till att väcka elevens egna tankar i relation till samhället och en vilja att delta eller i alla fall se sin egen roll i det.

As Sweden approached its 2006 national election, issues on order and discipline in educational environments came to the forefront of educational interest, debate, and reform. This thesis aims at a critical discussion of the discourses in question, making use of educational, post-structural as well as political philosophy. In a series of articles, disciplinary policies are contextualized within current understandings of major trends in global educational politics; empirically investigated with a focus on resistance and political subjectivation; but also theoretically/ philosophically examined with the intention of bringing alternative conceptualizations of discipline to light. As a result, it is concluded that the political platform supporting contemporary school discipline is highly ambiguous, especially in terms of the different subjectification ideals that it embodies. In consequence, substantial possibilities for resistance, political influence and creative subjectification emerge in the breaks and ruptures between neoliberal and neoconservative territory. As for the disciplinary policies themselves, this thesis highlights the possibility that they amount to little more than a powerful simulation; a mode of perceptual management rather than a hands-on engagement with the real demands of contemporary education. An alternative route, the thesis suggests, would be to radically re-conceptualize the meaning and relevance of discipline – using, for instance, philosophers like Gilles Deleuze, Félix Guattari and Jacques Rancière – but also while taking notice of relevant discussions in the fields of complexity and chaos theory. Such a re-conceptualization would allow for an immanent form of discipline, one that affords a circular segmentation to emerge; contextualized and sensitized to the particular demands of each learning situation rather than pre-stratified, pre-territorialized according to the ideals of classical discipline. / Syftet med den här avhandlingen är, att inom ett pedagogiskt-filosofiskt ramverk föra en kritisk diskussion av 2000-talets skolpolitiska diskurser om disciplin och ”ordning &amp; reda”. Med hjälp av filosofer som Deleuze &amp; Guattari, Foucault, Baudrillard och Rancière diskuteras den moderna disciplinens utmaning: att svara an på sin egen samtids behov av ordning och reda.   I sömmarna mellan de politiska krafter som den nya disciplinen hämtar sin kraft ur – neoliberalism och neokonservatism – identifierar avhandlingen också möjligheter till motstånd. Genom att påvisa de skillnader och komplexiteter som finns under ytan av politisk konsensus, utgör dessa former av motstånd nya potentialer till politiskt inflytande – samt nya möjligheter till kreativa subjektblivanden.   Slutligen hävdar studien, att vägen till en gräsrotsförankrad skoldisciplin för 2000-talet knappast kan ligga i återuppväckandet av forna tiders maktutövning, utan i en radikal omtolkning av disciplinbegreppet – en som tillvaratar den moderna människans förutsättningar till självdisciplin och självorganisering. En förutsättning är att vi, som en kontrast till neoliberalismens självtillräckliga subjektivitetsideal, börjar utforska subjektivitetens kollektiva och territoriella karaktärer.

Syftet med studien är att undersöka hur kollegial obligatorisk fortbildning erfars av erfarna och verksamma lärare i grundskolan. Genom den valda ansatsen livsvärldsfenomenologi problematiseras innebörder av hur lärarnas upplevelser och erfarenheter kan förstås inom ramen för deras kontext. Den vetenskapliga pedagogiska teorin är: god utbildning enligt Biesta (2005, 2009, 2011a, 2011b, 2015). Studiens metodansats är induktiv och kvalitativ. Undersökningen har empiriskt material med skildringar i självrapporter och intervjuer från sex deltagare. Resultatet visar att fortbildningarna, i lärarnas livsvärld, inte förankras genom att lärare saknar tillfälle att vara delaktiga, i någon del av fortbildningsprocessen. Försteläraren har en roll som utförare och kontrollör och har små möjligheter att påverka fortbildningar. Fortbildningar har svårt att implementeras, nya fortbildningar avlöser varandra. Lärare har obligatorisk kollegial fortbildning som är påbjuden i ett makt- och beslutsystem där ekonomi kan vara en faktor en annan är en normorganisation som tränger ut möjligheter för lärare att arbeta enskilt och kollegialt med god utbildning då arbetstiden inte räcker till. Detta inverkar på lärares möjligheter för en kultur med meningsskapande processer, subjektifiering, utveckling av professionen och därmed god undervisning.

In my essay, I will explore how, as a primary teacher in a leisure home, I may try to communicate the value base we are to convey equal to the central content. It is in the sign of measurability that the school is now in the approach we applied to the students, that they have also begun to apply to themselves and their fellow human beings. They place their intrinsic value outside themselves and on results and other measurable things. I want to be able to work for them to attribute to them a self-worth and a good self-esteem, regardless of their study results or other measurable things. They live and breathe and it should suffice to acknowledge their existence and worth as fellow human beings. The questions that underlie this essay arose because I felt that we lack a dimension in discussions about the school that can highlight how we as teachers work with motivation or self-esteem. After all, trying to get students to approach new things they can't yet and trust in their own and the common life is, after all, perhaps the most important thing we can work on. I used two dilemmas where the students in their everyday situations at school express their despair and frustration at not really feeling that they are worth living as they are. I will then, through my questions, try to find out if there is any way to find a better way to equip them for life and its challenges. I start from a hermeneutic perspective to emphasize the importance of self-reflection as an important part of being able to meet and deal with myself, subject and object at the same time. I have chosen to use Gert Biesta's thoughts on what functions are at play when we talk about education. He wants us to focus on what these functions do for us so that we can discuss what is desirable based on it and not by simply looking at "what works" and what can be measured. Together with Biesta, Hannah Arendt's thoughts on the active life helps me in my search for an educational look at education that values people as complex beings and not just certain measurable parts of us. / I min essä kommer jag utforska hur jag som grundlärare inom fritidshem kan försöka kommunicera värdegrunden vi ska förmedla likställt med det centrala innehållet. Det är i mätbarhetens tecken som skolan nu befinner sig, och det mätbara synsätt vi applicerar på eleverna har de även börjat tillämpa på sig själva och sina medmänniskor. De lägger sitt egenvärde utanför sig själva, på resultat och andra mätbara saker. Jag vill kunna jobba för att eleverna ska tillskriva sig själva ett egenvärde och en god självkänsla oavsett studieresultat eller annat mätbart. De lever och andas, det borde räcka för att bekräfta deras existens och värde som medmänniskor. De frågor som ligger till grund för denna uppsats uppstod genom att jag ansåg att vi saknar en dimension i diskussioner om skolan som kan lyfta fram hur vi som lärare jobbar med motivation eller självkänsla.  Att försöka få eleverna att ge sig på nya saker de ännu inte kan och ha tillit till det egna och det gemensamma livet är trots allt kanske det viktigaste vi kan arbeta med. Jag har utgått från två dilemman där eleverna i deras vardagssituationer i skolan uttrycker sin förtvivlan och frustration över att inte riktigt känna att de duger som de är. Jag kommer sedan genom mina frågeställningar försöka undersöka om det finns något sätt att bättre rusta dem inför livet och dess utmaningar. Jag utgår från ett hermeneutiskt perspektiv för att poängtera vikten av självreflektion som en viktig del i att kunna möta och bemöta mig själv som subjekt och objekt samtidigt. Jag har valt att ta hjälp av Gert Biestas tankar om vilka funktioner som är i spel då vi pratar om utbildning. Han vill att vi ska fokusera på vad dessa funktioner gör för oss för att på så sätt kunna diskutera vad som är önskvärt och inte genom att enkom titta på ”vad som fungerar” och vad som kan mätas. Tillsammans med Biesta hjälper mig Hannah Arendts tankar om det aktiva livet mig i sökandet efter en pedagogisk blick på utbildning som värdesätter människor som komplexa varelser och inte bara vissa mätbara delar av oss.