Lagen om särskilda bestämmelser av vård av unga, LVU, är den lag i svensk rättsordning vilken reglerar tvångsvård av barn och unga. Under de senaste decennierna har lagen kontinuerligt varit föremål för diskussion och omarbetning, inte sällan i syfte att låta lagen i större utsträckning genomsyras av ett barnrättsperspektiv. Betonandet av barnet som en egen rättighetsbärare har blivit särskilt relevant bland annat till följd av Sveriges åtaganden med anledning av barnkonventionen, inte minst då konventionen inkorporerades till svensk lag år 2020. Strävan mot ett starkt barnrättsperspektiv har nyligen resulterat i reformen lex lilla hjärtat, vilken trädde i kraft 1 juli 2022. Genom en ändring av 21 § LVU var reformens huvudsakliga syfte att stärka barnets bästa, trygghet och stabilitet vid upphörande av tvångsvård vilken beretts med stöd av 2 § LVU, det vill säga till följd av föräldrarnas omsorgsbrister i de s.k. miljöfallen.  I linje med den generellt uttalade viljan att stärka barnrättsperspektivet vid tvångsvårdens upphörande har ytterligare en diskussion uppdagats och fortsatt pågått. I flertalet LVU-relaterade utredningar, liksom till följd av omfattande resonemang i doktrin, har framarbetats förslag om att låta införa barnets bästa som ett självständigt rekvisit att beakta vid tvångvårdens upphörande. Ett välutvecklat förslag till sådan förändring har framför allt presenterats i den nya promemorian ”Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU”, vilken framarbetats på uppdrag av socialutskottet. Med förslaget om det självständiga rekvisitet förstås huvudsakligen en skyldighet för socialnämnden och förvaltningsdomstolen att överväga respektive pröva om det är förenligt med barnets bästa att låta tvångsvård, vilken beretts i familjehem med stöd av 2 § LVU, upphöra eller om den i stället ska fortgå på denna grund. Trots de förekommande resonemangen på området har någon därtill knuten lagändring ännu inte kommit till stånd. Syftet med att införa barnets bästa som ett självständigt rekvisit, förslagsvis i en ny 21 § LVU, har förklarats vara att möjliggöra och betona att ett barns rätt till kontinuitet ska beaktas i upphörandeskedet. Som påtalas ovan avser regleringen miljöfallen enligt 2 § LVU och när ett barn på grund därav vårdats i ett familjehem. Annorlunda uttryckt ämnar den föreslagna regleringen skapa en möjlighet liksom en skyldighet för rättstillämpare att beakta det faktum att ett barn kan ha ett intresse och behov av att kvarstanna i ett familjehem, trots att föräldrarnas omsorgsbrister inte längre föreligger. Så kan exempelvis vara fallet om barnet rotats i familjehemmet i sådan grad att barnet uppfattar det som sitt eget hem. En sådan känslomässig anknytning kan resultera i att barnet riskerar att skadas vid en separation från familjehemmet. Det självständiga rekvisitet har till stor del utvecklats och motiverats med hjälp av kritik gentemot gällande rätt. Särskilt relevant för diskussionen om rekvisitet har varit ett ifrågasättande av rådande praxis. HFD har nämligen genom ett uttalande uteslutit möjligheten att beakta ett barns kontinuitetsintresse inom ramen för upphörandeprövningen enligt nuvarande 21 § LVU. I stället är barnets intresse och behov av kontinuitet i dagsläget ämnat att säkerställas genom rättsordningens alternativa institut, det vill säga flyttningsförbud och vårdnadsöverflyttning. Även denna rättsliga konstruktion har varit föremål för omfattande kritik. Det ska understrykas att det givetvis finns motstående uppfattningar till den framhållna kritiken liksom det presenterade förslaget. Inom ramen för denna uppsats utreds förhållandet mellan förespråkare respektive motståndare till förslaget om barnets bästa som ett självständigt rekvisit. Därigenom beaktas såväl för- som motargument avseende om förslaget dels kan genomföras, dels om så lämpligen bör ske. Analysen och därtill knutna slutsatser grundas i detta avseende på ett barnrättsperspektiv och hur sådant kan stärkas. Vidare följer av förklarliga skäl att tvångsvård utgör en mycket rättighetsinskränkande åtgärd gentemot den vilken berörs, just eftersom det är fråga om tvång. På tvångsvårdsregleringens område är det därför av särskild vikt att befintliga krav på rättssäkerhet efterlevs. Med anledning därav, och i syfte att visa på ämnets komplexitet, omfattar denna uppsats också en rättssäkerhetsbaserad analys av förslaget om barnets bästa som ett självständigt rekvisit. Framför allt grundar sig denna på förslagets relation till kraven på tydlighet, förutsebarhet och objektivitet. Även i sådant sammanhang beaktas för- respektive motargument vad avser förslagets kapacitet att korrespondera med rättssäkerhetskraven. Argumenten ur ett rättssäkerhetsperspektiv kan dessutom i förlängningen läggas till grund för en vidareutveckling av spörsmålet om förslaget bör införas eller inte. Avslutningsvis kan framföras att diskussionen om det självständiga rekvisitet varken är entydig eller färdigutvecklad. Efter en noga avvägd bedömning av spörsmålet är min slutgiltiga uppfattning att barnets bästa såväl kan som bör införas som ett självständig rekvisit, förslagsvis i en uppdaterad 21 § LVU. En sådan författningsändring är varken förhindrad eller icke önskvärd i förhållande till gällande rätt, utan är snarare påkallad som ett led i att öka garantin för ett barns åtnjutande av sina rättigheter och att barnrättsperspektivet i LVU därigenom stärks.

No description available.

Denna uppsats hade som syfte att undersöka religionsfriheten som lag och rättighet baserat på hur den framställts i artikeln ”Avskaffa lagen om religionsfrihet”. Undersökningen utgick ifrån tre frågeställningar. Den första handlade om huruvida religionsfrihet medför att religiöst troende har större friheter än icketroende. Det visades på att religionsfriheten erbjuder samma frihet för alla och envar, individens frihet att ha den relation till religion som eftersträvas av densamme. Lagen om religionsfrihet visades syfta till att i möjligaste mån tillgodose denna frihet. Att det skulle medföra större friheter för religiöst troende visade sig vara en feltolkning av begreppets innebörd och struktur. Den andra frågeställningen behandlade huruvida lagen om religionsfrihet är logiskt inkonsekvent. Undersökningen visade att så inte är fallet, utan religionsfrihetens logiska konsekvens ansågs inte vara tillräckligt verklighetsförankrad för att kunna ge ett tydligt svar på hur frågan bör ses. Tre modeller för hur man kan förstå religionsfrihet i samspelet barn-föräldrar presenterades. En variant av livstolkningsmodellen underströks och argument för att huvudansvaret måste ligga hos föräldrarna lades fram. Den tredje och avslutande frågeställningen behandlade huruvida begreppet religionsfrihet bidrar med någon mänsklig rättighet som inte redan är skyddad av övriga rättigheter, i artikeln utgjorda av tanke-, mötes- och föreningsfriheten. Undersökningen visade att religionsfrihet inte kunde reduceras till summan av några av dess komponenter. Efter en genomgång av olika perspektiv på frågan konstaterades att även om religionsfrihetens tillämpning kan vara svår att precisera, så utgör den en form av helhetsbegrepp som inte är reducerbart till tankefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet.

There has, for the past few decades, been an increasing tendency from states to hold social media and other information intermediaries liable for the illicit or undesirable speech of their users. Much less debated, however, has been the question of intermediary responsibility for the freedom of speech and information of internet users. In the EU, as well as the US, there are no clear legal safeguards for protecting freedom of speech on privately owned networking platforms – albeit the exponential growth of these platforms as spheres for public expression and discourse. This thesis argues that the content moderation practices and policies of some of the largest social media platforms, in several respects, correspond poorly to Swedish and European freedom of speech standards, as established in human rights law. Considering the rationale behind speech rights, as well as the increasing significance of social media for public discourse, the thesis suggests alternative legal measures to establish corporate responsibility and ensuring online freedom of speech.

Fair trials’ rights under Swedish law of public administration (FL) are regulated by Article 7 of the Statute. Similarly, fair trials’ right under the European Convention of Human Rights (EU Convention) is regulated by Article 6.1. The essay conducts a comparative study of the two legislations and seeks to determine whether Article 7 of the Swedish law of public administration is consistent and compliance with Article 6.1 of the EU Convention. The essay identifies and examines ten cases that have been handled in different courts in Sweden on a comparative basis with samples of other cases handled by Justitieombudsmannen. The objective is to compare and determine whether fair trial process as provided for under Swedish legislation are consistent, or in compliance, with the EU Convention. In the determination of the fairness or otherwise of the procedural process, including the time-line it takes to dispose of a given case and whether the Swedish Court’s procedure is consistent with speedy trials’ requirements stipulated in the EU Convention, the essay examines the modalities adopted in interpretation of the different laws, rules and regulations by the different courts in Sweden. Where errors are identified, the essay will examine what corrective measures, if any, may be taken to redress these possible mistakes that may have resulted in violations of the rights of an applicant as a result of incompetence, failure or mistake of an employee in the public administration.  The analysis is focused on cases that have been poorly handled in the sense that the process was slow or ineffective and did not meet the threshold of fair trial and good governance. The essay examines situation where, in event of a violation of the applicable law by a public administrator, there are no sanctions provided, or corrective measures in the statute that may be available to an aggrieved party. The essay considers whether, as a result of a violation, there needs to be a provision in the law for compensating that aggrieved party. In conclusion, the essay suggests possible remedies, including compensation or a re-hearing of the application before a different panel of judges. These proposals may be considered if deemed useful or relevant in amending the Swedish law to provide corrective measures to an aggrieved party. / Sveriges domstolar och myndigheter har genom åren fått kritik från domstolsverket och Justitieombudsmannen, (JO), angående långa handläggningstider. Under åren 1999-2008 har Sverige varit part i 25 domar hos Europadomstolen, där enskilda inte fått sin rätt till rättvis rättegång inom skälig tid enligt EKMR, artikel 6.1. uppfylld. Förvaltningslagen, (FL), som gäller för handläggning av ärenden inom förvaltningsmyndigheter och domstol, har under åren ändrats väldigt mycket. Just frågan om förvaltningsförfarandet, snabb, billig och effektiv handläggning, har på olika sätt blivit behandlats i propositioner och motioner. Syftet med lagen är att garantera enskildas rättsäkerhet, som är grunderna för en “god” förvaltning. Hur denna tidsaspekt och tidsfrist inom snabb, enkel och billig handläggning har tolkats, kommer vi med hjälp av olika lagar, förordningar, praxis m.m., behandla i denna uppsats.

This thesis focuses on chapter 3 articles 8 and 12 of the Ordinance Act, whichdeal with local ordinances issued by the municipalities. It was Vellinge municipality's local ordinances on the prohibition of begging that triggered an extensivedebate about preconditions for local ordinances and the relationship between themunicipal self-government and the normative power. In addition, it raises thequestions of whether local regulations on the prohibition of begging restrict freedom of expression and whether they are discriminatory. Vellinge's local ordinances were submitted to the Supreme Administrative Court (HFD) to decidethe case as the highest instance.HFD states in the case 2018 ref. 75 that local ordinances issued by the municipalities take into account the principle of municipal self-government. This statement has been criticized on the ground that local ordinances should not be considered as a municipal activity. The principle of municipal self-government therefore should not be actualized in local ordinances. But HFDs statement is compatible with the bill to the law, which states that with regard to municipal selfgovernment, the authority to issue local ordinances are given to the municipalitiesand not to the county administrative board. However the county administrativeboard should be able to review all the prerequisites for adopting local regulations.Furthermore, HFD has not dealt with this issue whether local ordinances onthe prohibition of begging conflict with regulations of a higher value or apply toissues that must be regulated by law. HFD has thus not dealt with whether theban on begging restricts freedom of expression and whether it is discriminatory. Begging can be considered as an expression in the Form of Government (RF)and is protected by freedom of expression. The ban on begging therefore violatesfreedom of speech and it must, however, be regulated by law and not by localregulations.Furthermore, given that the ECHR is considered a law in Sweden and theEuropean Court of Human Rights refers to the US judicial precedent on freedomof expression, the American law on freedom of speech and begging has also beenstudied in this thesis in the comparative method.According to the widespread case law in the United States, begging is protected by freedom of expression and regulations prohibiting begging violate beggar’s freedom of expression. There is also no legitimate ground to ban beggingon the streets. The ban on begging can also be considered discriminatory, as it is the peoplefrom Romania and Bulgaria who make up the majority of the beggars in Swedenand it is them who are disadvantaged by these rules.

No description available.

No description available.

Equality before the law and equal access to justice are fundamental rights in a modern state governed by the rule of law. Access to justice refers to the essential notion that all people have the right to legal protection and a jucidial remedy and that no practical, legal or other obstacles should prevent individuals from exercising their rights. The main facets that constitute the essence of access to justice is the right to access to court, involving a right to effective access to a fair and public hearing for everyone. Applied to criminal proceedings, this includes the right to equality of arms and practical and effective legal representation, if it is needed in order to ensure effective access to court.  Access to justice as a fundamental right covers several European legal principles, the right to a fair trial in article 6 of the European Convention on Human Rights and Fundamental Freedoms being the main focus. The provision aims particularly on the person being suspected of a crime. However, the overall principle of the right to a fair trial and access to justice also includes the victim of a crime. This means that the rights deriving from access to justice also must be respected in regards of the injured party.  In order for the injured party to be able to exercice his or her rights under access to justice, the rights for the victim under Swedish law must provide him or her with sufficient conditions for doing so. The injured party may, inter alia, institute a private claim for compensation in criminal proceedings as well as under certain conditions file an action in accordance with the rules on private prosecution. The police and public prosecutor have an obligation to inform the injured party on his or her rights. The victim of a serious crime may have the right to be represented by a counsel. The right to counsel for the injured party does not correspond to the suspect’s right do defense counsel, which can result in failure to ensure equality of arms between the victim and the suspect. A procedural imbalance that favors one of the parties at the expense of the other may cause that his or her right to access to justice is denied. In general, being represented by a counsel for the injured party increases the victim's chances of defending his or her rights in accordance with access to justice.

Human rights are presumed to be universal given the universal declaration on human rights by the United Nations in 1948. Half a century has passed, and private human rights such as group rights are discriminated against worldwide. This thesis studies the presumed tension between universal human rights and private human rights, and how the specific rights are discriminated against. External monitoring is part of duties assigned to civil society organisations, and organisations monitor this issue and uses various methods to create circumstances in which private rights are respected. This thesis studies the European context through the European Court of Justice and the European Convention on Human Rights, and how civil society organisations in Europe use strategic litigation for Roma human rights. The purpose of this thesis is to establish how the European Court of Justice balances the tension between universal human rights and private human rights when civil society invokes discrimination against human rights. A sub-purpose is to identify whether there is a long-term consequence of strategic litigation for Roma human rights in Europe. The thesis has dealt with two ideas of human rights: universalism and discrimination. The chosen method for the study has been descriptive analysis of ideas to show the existence of ideas in texts, and thus be able to ascertain a shift in expression. The material is obtained by the civil society organisation European Roma Rights Centre, which are rulings from the European Court of Justice. The result of the study is that the European Court of Justice has previously considered that human rights should be universal and held that discrimination is difficult to prove. In recent cases however, the European Court of Justice has ruled that discrimination is constitutional for the Roma. Lastly, it is stated that strategic litigation can be viewed as effective in reducing the tension between universal human rights and private human rights in Europe.