HolBA is a binary analysis library that can be used to formally verify binary programs using contracts. It is developed in the interactive theorem prover HOL4 to achieve a high degree of trust in verification, the result of verification is a machine-checked proof demonstrating its correctness. This thesis presents two proof-producing procedures. The first resolve indirect jumps in BIR, the binary intermediate language used in HolBA, given their possible targets. The second transfers contracts proved on resolved BIR programs without indirect jumps to the original ones containing indirect jumps. This allows the existing weakest precondition generator to automatically prove contracts on loop-free BIR fragments containing indirect jumps. The implemented proof-producing procedures were evaluated on a small binary program and generated synthetic BIR programs. It was found that the first proof-producing procedure is not very efficient, which could pose a problem when verifying large binary programs. Future work could include improving the efficiency of the first proof-producing procedure and integrate it with an external tool that automatically finds possible targets of indirect jumps. / HolBA är ett bibliotek för binär analys som kan användas för att formellt verifiera binära program med kontrakt. Det är utvecklat i den interaktiva teorembevisaren HOL4 för att åstadkomma en hög grad av tillit till verifiering, resultatet av verifiering är ett maskin-kontrollerat bevis som demonstrerar dess korrekthet. Detta arbete presenterar två bevis-producerande procedurer. Den första bestämmer indirekta hopp i BIR, den binära mellanliggande representationen som används i HolBA, givet deras möjliga mål. Den andra överför kontrakt bevisade för bestämda BIR program utan indirekta hopp till originalen med indirekta hopp. Detta möjliggör den existerande svagaste förutsättning generatorn att automatiskt bevisa kontrakt för sling-fria BIR fragment som innehåller indirekta hopp. De implementerade bevis-producerande procedurerna utvärderades med ett litet binärt program och med genererade syntetiska BIR program. Det visades att den första bevis-producerande proceduren inte är särskilt effektiv, vilket skulle kunna vara ett problem vid verifiering av stora binära program. Framtida arbete skulle kunna inkludera att förbättra effektiviteten för den första bevis-producerande proceduren och att integrera den med ett externt verktyg som automatiskt kan hitta de möjliga målen för indirekta hopp.

The aim of this study is to study how the themes of loss, hope and place attachment is presented in relation to the concept of ecoglobalist affects in the contemporary nature writing of Swedish author Kerstin Ekman and American author Terry Tempest Williams. I have performed a comparative close reading of three works per author and discussed them in relation to the definitions of nature writing and ecoglobalist affects by Lawrence Buell and the definition of place attachment as a psychological process by Leila Scannell and Robert Gifford. I have found that all of the texts are clear cases of environmentally oriented literature, that the depictions of loss, hope and place attachment are very similar and that while Ekman focuses on the lack of general public knowledge and mostly refrains from dissolving boundaries between the self and the environment, Williams focuses more on the latter. I also found that while examples of ecoglobalist affects could be read in works by both authors in different ways, they were not present in all of the texts. / Syftet med denna studie är att studera hur förlust, hopp och platsbundenhet presenteras som teman i relation till begreppet ecoglobalist affects i Kerstin Ekmans och Terry Tempest Williams naturessäer. Jag har genomfört en komparativ närläsning av tre verk per författare och diskuterat dem i relation till Lawrence Buells definition av nature writing och ecoglobalist affects, samt Leila Scannells och Robert Giffords definition av platsbundenhet som psykologisk process. Studien fann att samtliga av texterna är klara exempel på miljöorienterad litteratur, att skildringarna av förlust, hopp och platsbundenhet har många likheter samt att Ekmans essäer fokuserar på allmän kunskapsbrist och mestadels avstår från att upplösa gränser mellan jaget och den icke-mänskliga naturen, medan Williams fokuserar mer på det sistnämnda. Jag fann även att ecoglobalist affects kunde läsas i verk av båda författarna, men inte i samtliga av de undersökta texterna.

This thesis is about cultural aspects of advanced medical technology for treating end-stage heart failure. New medical technologies like mechanical help-hearts save lives, but they also bring new uncertainties, risks, and challenges. Based on nine months of ethnographic field work in a Swedish academic hospital, this study examines the ways of managing uncertainties of end-stage heart failure and of high-tech treatment, and also how these practices tie into the shared understandings of life-threatening chronic illness, the body, and medical technology’s role. This study draws on anthropological discussions of healing rituals as an analytical tool to make sense of social and cultural dimensions of mechanical help-heart implantation treatment. Viewed as a ritual, this treatment creates and maintains hope as a virtue through which possibilities of new medical technology are justified as culturally approved ways of handling the uncertainties of severe heart failure and mechanical help-heart treatment. Ultimately, even when treatment is regarded as successful, the patients may be saved but are never really ‘cured’ and remain, thus, permanently tied to the world of medicine. This new mode of existence is characterized by paradoxical permanent transit between uncertainty and hope. / Avhandlingen fokuserar på de kulturella aspekterna av den medicinska teknologin som används vid behandling av svår hjärtsvikt. Samtidigt som ny medicinsk teknologi som mekaniska hjälphjärtan räddar liv för den även med sig ovisshet och nya utmaningar som ofta är svåra att förutse. Baserat på nio månaders etnografiskt fältarbete vid ett universitetssjukhus i Sverige undersöks hur denna ovisshet och dessa utmaningar hanteras av medicinskt personal och patienter. I avhandlingen behandlas också sambanden mellan medicinska praktiker och de lokalt delade uppfattningarna om livshotande kroniska sjukdomar, den mänskliga kroppen och teknologins roll. Utifrån diskussioner inom antropologin om ’helande ritualer’ analyseras i avhandlingen de sociala och kulturella aspekterna av behandling med mekaniskt hjälphjärta. Studien visar att genom de rituella aspekterna av denna behandling, genereras och upprätthålls hoppet som en dygd. Den nya medicinska teknologins möjligheter rättfärdigas på så sätt som ett kulturellt accepterat sätt att hantera ovissheten vid svår hjärtsvikt och behandling med mekaniskt hjälphjärta. Även vid lyckade behandlingar, då patienternas liv räddas, blir de trots allt inte riktigt ’botade’ utan förblir bundna till den medicinska världen. Detta nya levnadssätt karakteriseras av en paradoxal och livslång balansgång mellan ovisshet och hopp.

Background The definition of self-harm used in this project is repeated, impulsive behaviour causing tissue damage, yet not intended as a suicide attempt. Instead of wishing to die, the person who self-harms wishes to be relieved from anxiety. The thesis comprises four studies and the overall aim was to describe experiences of care among people who self-harm, professional caregivers, and close relatives (parents), and to explore interpretative repertoires that jointly construct the interaction between people who self-harm and their professional caregivers. Methods The participants were nine women who self-harmed (I), six nurses, three of each sex (II), five mothers and one stepfather (III), and six women who self-harmed in two psychiatric inpatient wards and their caregivers (IV). Data were collected through narrative interviews (I, II, III), participant observations (IV), and informal interviews (IV). The interviews lasted between 40 and 50 minutes (I), between 40 and 65 minutes (II), and between 30 and 85 minutes (III). The observations including informal interviews in study IV comprised 150 hours of descriptive observations and 40 hours of focused observations. The data were analysed using qualitative content analysis (I, II), phenomenological hermeneutics (III), and discursive psychology (IV). Results People who self-harmed experienced care as inferior, not satisfying their needs. The findings presented a paradox; on the one hand, the women realised that society considered self-harm an inappropriate way to alleviate mental suffering, and on the other hand, they experienced self-harm as the only way to survive and to foster hope in themselves (I). Caregivers felt powerless and burdened when unable to identify and satisfy the women’s needs. Feelings of fear, frustration, and abandonment created a significant burden for caregivers (II). Parents’ lived experience of the professional care and caregivers of their self-harming adult children could be described as a hostage drama. As in a hostage situation, parents felt held to emotional ransom by deficient care and sometimes hostile caregivers (III). The interpretative repertoires that jointly constructed the interaction between those who self-harmed and their professional caregivers, were for the caregivers a fostering and a supportive repertoire, and for the women who self-harmed a victim and an expert repertoire. The interactions between a fostering caregiver and a woman as expert or as victim, and between a supportive caregiver and a woman as victim, were complicated and promoted feelings of hopelessness among the participants. Interactions between a supportive caregiver and a woman as expert were more satisfying and raised hope among the participants (IV). Synthesis of findings Hope and hopelessness ran together as a thread of meaning throughout the studies. All participants experienced and expressed hope and hopelessness in various ways. The self-harming women hovered between hope and hopelessness, hoping for help and support, but led back to hopelessness by their experiences in care. The women used self-harm as a way to cope and to maintain hope in themselves. The parents initially had confidence in healthcare and hoped for help. However, their experiences of meeting deficient care often made them feel hopeless. Parents paid an emotional ransom when they accepted deficient care for their daughters. The caregivers felt frustrated, angry, and powerless, and their view of self-harm as an endless behaviour led to hopelessness. However, they struggled to see the women’s abilities, not only their difficulties, and described how they had to try to see self-harm in another way. Caregivers who were convinced that it was possible to stop self-harming and leave it behind were able to bring hope to themselves, to parents, and to the women who self-harmed. The present studies suggest that there is a difference between self-harm and suicide attempts or suicide. Other researchers echo these findings. Conclusions Paradoxically, self-harm usually seems to be a life sustaining act, a way of raising hope in oneself. The importance of caregivers who listen and try to understand people who self-harm, as well as their close family members, is evident. By asking open-ended questions and being non-judgemental, listening, and showing a genuine interest in the person’s lived experience; caregivers can inspire hope in people who self-harm. / Bakgrund Självskadebeteende definieras i denna avhandling som ett upprepat, impulsivt beteende där hudskada uppstår. Avsikten med handlingen är inte att begå självmord, stället har personen en önskan att lindra ångest. Avhandlingen består av fyra delstudier och det övergripande syftet var att beskriva erfarenheter av vård bland personer med självskadebeteende, professionella vårdare och närstående (föräldrar), samt att belysa tolkningsrepertoarer som konstruerar interaktionen mellan personer med självskadebeteende och deras professionella vårdare. Metod Deltagarna var nio kvinnor med självskadebeteende (I), sex sjuksköterskor, tre av vardera kön (II), fem mammor och en styvpappa (III) samt sex kvinnor med självskadebeteende som vårdades vid två psykiatriska slutenvårdsavdelningar och deras professionella vårdare (IV). Datainsamlingsmetoder var narrativa intervjuer (I, II, III), deltagande observationer samt informella intervjuer (IV). De narrativa intervjuerna varade mellan 40 och 50 minuter (I), mellan 40 och 65 minuter (II) samt mellan 30 och 85 minuter (III). Beskrivande deltagande observationer genomfördes, totalt 150 timmar, varav ca 40 timmar var fokuserade deltagande observationer. Data analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys (I, II), fenomenologisk hermeneutik (III) samt diskurspsykologi (IV). Resultat Personerna med självskadebeteende upplevde att vården var undermålig och att den inte tillfredställde deras behov. Resultaten visar en paradox, å ena sidan insåg kvinnorna att samhället i stort anser att självskadebeteende är ett oacceptabelt sätt att hantera psykiskt lidande, å andra sidan, upplevde kvinnorna att självskadandet var det som gjorde det möjligt att överleva och att inge sig själv hopp (I). Professionella vårdare kände sig maktlösa och tyngda när de inte kunde identifiera och tillfredsställa kvinnornas behov av vård. Vårdarnas rädsla, frustration och känsla av övergivenhet, vilka medförde en känsla av att vara belastad, framkom (II). Den levda erfarenheten av professionell vård och vårdare bland föräldrar till vuxna barn med självskadebeteende beskrevs som ett gisslandrama. Föräldrar till en dotter i en gisslansituation betalade en känslomässig lösensumma när de mötte en undermålig och ibland fientlig vård (III). De dominerande tolkningsrepertoarerna som tillsammans konstruerade interaktionen för vårdarna var en fostrande och en stödjande repertoar. För kvinnorna med självskadebeteende dominerade en offer och en expertrepertoar. Interaktionen mellan en fostrande vårdare och kvinna som expert eller offer, samt en stödjande vårdare och en kvinna som offer, var mer komplicerad och ingav hopplöshet bland deltagarna. Interaktionen mellan en stödjande vårdare och en kvinna som expert var mer tillfredsställande och främjade hopp bland deltagarna. Syntes av resultat Hopp och hopplöshet visade sig vara ”en röd tråd” genom delstudierna. Alla deltagare upplevde och uttryckte hopp och hopplöshet på olika sätt. Kvinnorna svävade mellan känslor av hopp och hopplöshet, med önskningar om hjälp och stöd men deras erfarenheter av vård ingav hopplöshet. Kvinnorna använde självskada som en hanteringsstrategi och som ett sätt att inge sig själv hopp. Föräldrarna hade initialt ett förtroende för vården och hade förhoppningar om hjälp, men deras erfarenheter av att möta en undermålig vård ingav istället en känsla av hopplöshet. Föräldrarna betalade en känslomässig lösensumma när de accepterade en dålig vård för sin dotter. Vårdarna kände sig frustrerade, arga och maktlösa och deras syn på självskadebeteende som något ändlöst ingav hopplöshet. Vårdarna kämpade för att se kvinnornas förmågor, inte bara deras svårigheter och försökte förstå självskadebeteende. Vårdare som var övertygade om att det var möjligt att sluta skada sig och lämna det bakom sig lyckades inge sig själv, föräldrarna och kvinnorna med självskadebeteende hopp. Resultaten från föreliggande studier tyder på en skillnad mellan självskadebeteende och självmordsförsök eller självmord, vilket även stöds av andra forskare. Slutsatser Paradoxalt nog verkar självskadebeteende vara ett livsuppehållande beteende, ett sätt att inge sig själv hopp. Betydelsen av vårdare som lyssnar och försöker förstå personen som skadar sig och närstående är tydlig. Genom att ställa öppna frågor och tala på ett icke dömande sätt, samt genom att lyssna och visa ett genuint intresse för personens upplevelser, kan vårdare förmedla hopp.

Infertilitet är ett relativt vanligt hälsoproblem i dagens samhälle. Infertilitet kan uppstå som resultat av en sjukdom där en störning av reproduktiva kroppsfunktioner hindrar uppkomsten av en graviditet och födsel av ett barn. Flertalet kvinnor som senarelägger starten på barnafödandet löper en större risk att drabbas av primär och sekundär infertilitet. Barnlöshet går inte alltid att förebygga och alla kvinnor som önskar att få barn kan inte alltid få barn. Syftet med det här arbetet var att belysa kvinnors upplevelse av ofrivillig barnlöshet efter misslyckade försök att bli mamma. Litteraturöversikt är den metod som har valts för att besvara syftet med det här arbetet. Integrerad analys är den dataanalysmetod som har används. Resultatet visar att isolering från omgivningen är vanlig förekommande bland kvinnor som är ofrivilligt barnlösa. Ofrivilligt barnlösa kvinnor kunde uppleva sin kropp som ett hinder för konception, vilket gav dem känslan av att vara ofullständiga i jämförelse med andra kvinnor. Sorgen över barnlösheten var ständigt närvarande hos kvinnorna. När kvinnorna accepterar sin situation som barnlös sker en personlig mognad och de börjar lägga fokus på sig själva och mål som är uppnåbara. Slutsatsen som framkommer i det här arbetet är att kvinnorna i den här litteraturöversikten oavsett kulturell bakgrund har liknande upplevelser i sin längtan efter ett barn. Att vara ofrivillig barnlös är en stor påfrestning för den som är drabbad. Det är av stor vikt att ofrivilligt barnlösa kvinnor erbjuds emotionellt stöd under sorgeprocessen som följer barnlösheten samt att stötta dem att identifiera strategier för att hantera sorgen.

The present study investigated the relationship between hope, stress, and social support provision from teachers during the COVID-19 pandemic. The participants were 80 students (i.e., 34 males; 46 females) ranging in age from 16 to 22 from multiple gymnasiums across Sweden. The cross-sectional research design collected data using an online survey. Statistical analyses revealed that there was a negative correlation between perceived stress and hope. Social support from teachers was also found to be positively correlated with hope. The subcategories identifying the nature of the social support provision indicated that levels of stress were negatively correlated with appraisal, informational, and instrumental support. Students’ levels of reported hope were found to correlate with appraisal, informational, instrumental, and emotional support. Gender was also found to be associated with stress, where women reported more perceived stress than men. Taken collectively, the study found that students who feel more hope are less stressed perceive more social support provision from teachers. Implications for teachers and limitations of the present study are discussed. / Denna studie undersökte förhållandet mellan hopp, stress och socialt stöd från lärare under COVID-19 pandemin. Deltagarna var 80 studenter (34 män; 46 kvinnor) i åldrarna 16 till 22 år från gymnasieskolor över hela Sverige. Datan samlades in med hjälp av en onlineundersökning. De statistiska analyserna visade att det fanns ett negativt samband mellan upplevd stress och hopp. Socialt stöd från lärare visade sig också vara positivt korrelerat med hopp. Underkategorierna som identifierade de olika karaktärerna av socialt stöd indikerade att stressnivåerna var negativt korrelerade med bedömning, information och instrumentellt stöd. Studenternas nivåer av rapporterat hopp visade sig korrelera med bedömning, informativt, instrumentellt och emotionellt stöd. Kön visade sig också förknippas med stress, där kvinnor rapporterade mer upplevd stress än män. Sammantaget fann studien att studenter som känner mer hopp är mindre stressade och upplever mer socialt stöd från lärare. Konsekvenser för lärare och begränsningar av denna studie diskuteras.

Den här uppsatsen handlar om döva flyktingar och har tre huvudteman: dövhet och asylprocessen för döva flyktingar, och för att förstå det i en svensk kontext är det tredje temat dövhet historiskt i Sverige och internationellt. Fältarbetet är gjort under en månads tid i början av 2018 på en folkhögskola i Sverige och metoder som tillämpats är deltagande observation och intervjuer. Folkhögskolan har i samarbete med Migrationsverket sedan 2009 i uppgift att utbilda döva asylsökande i svenskt teckenspråk, som i många fall blir det första språket, för att de ska kunna uppge skäl för asyl. Frågeställningen berör hur dessa personer upplever sin identitet och hur den förändras och produceras. Det är två av folkhögskolans grupper, en grupp med och en grupp utan uppehållstillstånd, som jämförs och ligger till grund för denna uppsats. / This essay is about deaf refugees and has three main themes: deafness and the asylum process for deaf refugees, and to understand it in a Swedish context, the third theme is deafness historically in Sweden and internationally. The fieldwork has been done for a month at the beginning of 2018 at a school in Sweden and methods used are participant observations and interviews. The school has since 2009, in cooperation with the Swedish Migration Board, been responsible for training deaf asylum seekers in Swedish sign language, which in many cases becomes the first language in order to give reasons for asylum. The question concerns how these people perceive their identity and how it is changed and produced. The study is mainly based on two groups. One group with and one group without a residence permit are being compared and form the basis for this essay.

I denna uppsats undersöker vi hur kapitalistisk realism, så som formulerat av Mark Fisher, uttrycks i två samtida romaner: The Road (2006) av Cormac McCarthy och Another Now (2021) av Gianis Varoufakis. Vi undersöker även romanernas relation till hopp och använder Ernst Blochs idéer i ämnet. I McCarthys skildring av människan, samhället och tiden, bekräftas kapitalistisk realism genom glorifiering av bland annat irrationalitet, brutal individualism och det "eviga nuet". Hoppet i romanen är av religiös natur. I Another Now, å andra sidan, ifrågasätts kapitalistisk realism, och alternativa synsätt och sociala arrangemang föreslås. Hoppet sammanfaller här med Blochs idé om det begripliga hoppet. / In this paper we examine how capitalist realism, as formulated by Mark Fisher, is expressed in two contemporary novels: The Road (2006) by Cormac McCarthy and Another Now (2021) by Yanis Varoufakis. We also examine how the novels relate to hope, and use Ernst Blochs ideas on the subject. In McCarthy's depiction of humanity, society, and time, capitalist realism is validated through, among other things, the glorification of irrationality, brutal individualism, and the "eternal present". Hope in the novel is of a religious character. In Another Now, however, the same ideology is questioned, and alternative views as well as concrete post-capitalist social arrangements are proposed. Here, hope aligns with Bloch's idea of comprehended hope.

Denna uppsats börjar i tänkandet hos Augustinus, som förutom med hans egen definition av tänkandet som ett samlande också ser tänkandet som ett välvande [volvere] och ett fusionerande [fusio]. Tänkandet som ett välvande sker genom att ord revolverar [revolvere]. Detta leder till upptäckten av att vara involverad [involvere] i världen. Eftersom man är involverad vill man försöka evolvera [evolvere] det i vilket man är involverad: strukturen är volvere–revolvere–involvere–evolvere. Detta hänger samman med varats utgjutning [diffusio] som ingjuts [infusio] i människorna, varför människan ur förskingring vill fusionera [fusio] sin verklighet. Ur detta uppstår confusio. Hos Augustinus bestäms människan av ett tredelat confusio: kosmologiskt som upphov, biologiskt som skam och kognitivt som förvirring. / The following thesis takes as its point of departure the implicit Augustinian view of thinking. Besides his own definition of thinking as a ”collecting” in the Confessions (and his view of thinking in On the Trinity), Augustine also suggests thinking as volving [volvere]. This kind of thinking is structured by words revolving [revolvere] in the mind. This, is suggested, by necessity leads to an involvement [involvere] in the world. The fact of being involved in the world also means striving to evolve [evolvere] that in which you are involved: the structure is volvere–revolvere–involvere–evolvere. This, in turn, is due to ”being” being diffused [diffusio], which then is infused [infusio] into human beings. As a result, the human being tries by thinking to fuse [fusio] reality from dispersion into unity. From this, confusion [confusio] emerges. Here, the structure is diffusio–infusio–fusio–confusio. The aim of this thesis is to envelope and place what for Augustine is predominantly a negative notion of confusio in the right manner as a generative and dynamic notion, structured in a threefold manner: cosmologically as origin, biologically as shame, cognitively as confusion. These being three aspects defining the ego.

<p>The purpose of this thesis was to examine the relationship between feelings and visualizations of climate change. A case study was done on visualizations of climate change from a web page concerning climate change published by the Swedish newspaper <em>Expressen </em>and from the American photographer Gary Braasch’s web page “World view of global warming”. The thesis is based on the article ”Emotional anchoring and objectification in the media reporting on climate change” by Birgitta Höijer. I have been aiming to understand the feelings of fear, hope, guilt, compassion and nostalgia through semiotic theories of icon, index and symbol.</p><p>Previous research has proven the difficulties in bringing the issue of climate change up on the public agenda – which is connected to the difficulties of visualizing climate change. The nature of climate change being slow and hard to spot on an individual level has been highlighted as a cause of both of these difficulties. Pictures and photos have in this thesis been seen as the “interface” between science and the public – and hence <em>decoders</em> of the science of climate change. Höijer’s article about feelings has been used to understand this process of decoding.</p><p>The results show that the analyzed material could be linked to and described by the semiotic theories of icon, index and symbol. The emotional anchoring found in the material and the semiotic application have been shown to work complementarily with each other, leading to a broader understanding of the material’s relationship to social cognitions. The results further demonstrated that context is essential in some of the analyzed visualizations of climate change. Generic pictures found in the material could have been regarded as icon, index or symbol of other messages – but is through its contexts anchored with feelings, and becomes visualizations of climate change. The analysis also suggests that if icons of nature could be connected with feelings – so could nature itself. The consequences are speculated to lead to objectification of nature and ecophobia. By objectifying nature and using generic pictures, the material’s relationship to the concepts of “truth” and “myth” is questioned.</p><p>In conclusion, understanding of the analyzed material is advantageously achieved through complementary use of Höijers emotional categories and the semiotic theories of icon, index and symbol.</p>