Neurodevelopmental disorders (NDD) is a collective name for diagnoses such as ADHD, ASD/Autism, Tourette’s syndrome and language disorders. A child with these diagnoses has different deficits that can be divided into the following problem areas; Social interaction, Learning difficulties, Memory and motor skills, and Concentration difficulties. In order for these children to cope with their everyday lives, they need support in the form of assistive aid products or human care. This investigative work has been done in collaboration with Komikapp AB and focused on developing a product within the assistive technology industry. The goal was to design an assistive aid for children with NDD diagnoses that offers increased school performance. The work was planned through the design processes Double Diamond process and Design Thinking process and is placed within the framework of Eco Design. The project was initiated with literature studies on the different diagnoses together with what products were available on the current market. From the background research, conclusions could be drawn that the products were often considered to be large and bulky, stationary, non-discreet and had a childish appearance. It could also be stated that appreciated products were fidget toys that stimulate the user through tactile senses, such as stress balls. In addition, the product aid market for older children, those in their adolescence, was small. The decision was made to narrow down the target group for children in the higher stages of Swedish comprehensive school and that the problem area for the work should be focused on Concentration difficulties. The investigation was followed by a questionnaire sent to people who work or have worked within the teaching profession. Moreover, in-depth interviews were conducted with a principal at an NDD-adapted higher-stage school, an occupational therapist at Stockholm’s ADHD centre and five teaching assistants. After all the information was gathered, brainstorming methods were used to break down the chosen problem area, Concentration difficulties. A smaller subgroup to the problem area was observed and assumed to benefit the work from a course goal perspective. The new niche problem area was Time perception. Based on this choice, further market research was carried out on aids in the category of time perception. This was followed by ideation, which produced five concepts. Three of these were taken for further development after an evaluation. Common to all concepts was that the product would help the user perceive time by showing time, date and day as well as having features to set alarms and timers with a visual explanation of the remaining time. After workshops with three people in professions that deal with NDD diagnoses on a daily basis, and two design engineering students, the Flexitime concept was chosen. This concept was the watch that offered a discreet design and an option to also include a fidget function. The detailed design of the Flexitime watch began and further market research was done on today’s range of smartwatches. A survey was also sent out to young people between the ages of 12-16 to gain an understanding of what kind of design attracts the target group. The survey received 39 respondents and a 50/50 gender split which laid the foundation for the design methods used to achieve the exterior design. The watch’s inner design and user scenarios were designed for a final design proposal. The fidget feature and the navigation to set timers or to turn on/off the sound of the watch were determined. The final design proposal for the assistive product Flexitime was a discreet, user-friendly, simple watch designed for teenagers to use into adulthood. The watch had not only features to help the user understand and perceive time, but a fidget feature to tame restless fingers. The dial for navigating the watch’s menu also offered the ability to rotate freely and generate tactile stimulation through its structure. This investigative work and the final design proposal for Flexitime form a basis for further work. / Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) är ett samlingsnamn för diagnoser som ADHD, AST/Autism, Tourettes syndrom och språksvårigheter. Ett barn med dessa diagnoser har olika svårigheter som kan delas in efter följande problemområden; Social interaktion, Inlärningssvårigheter, Minne och motorik samt Koncentrationssvårigheter. För att dessa barn ska klara av sin vardag behöver de stöd i form av hjälpmedelsprodukter eller mänsklig vård. Detta utredningsarbete har gjorts i samarbete med Komikapp AB och fokuserats på framtagning av en produkt inom hjälpmedelsbranschen. Målet var att designa ett hjälpmedel för barn med NPF diagnoser som erbjuder en ökad prestation i skolan. Arbetet projekterades genom designprocesserna Double Diamond processen samt Design Thinking processen och placerar sig inom ramen för Eco Design. Projektet inleddes med litteraturundersökningar för de olika diagnoserna samt vilka produkter som finns för dessa på marknaden idag. Från bakgrundsinsamlingen kunde slutsatser dras om att produkterna ansågs ofta vara stora och klumpiga, stationära, ha ett barnsligt utseende och icke-diskreta. Det kunde också konstateras att produkter som uppskattades var pillerillprodukter som stimulerar användaren genom taktila sinnen som exempelvis stressbollar. Dessutom var utbudet för äldre barn, tonåringar, litet. Beslutet togs att målgruppen skulle avsmalnas till barn i högstadieåldern och att problemområdet för arbetet ska fokuseras på Koncentrationssvårigheter. Utredningen fortsatte genom utskick av frågeformulär till personer som jobbar eller tidigare har jobbat inom läraryrket samt djupa intervjuer med en rektor på en NPF anpassad högstadieskola, en terapeut på Stockholms ADHD-center och 5 lärarassistenter. Efter all informationsinsamling användes brainstorm metoder för att bryta ner det valda problemområdet, Koncentrationssvårigheter. En mindre subgrupp under problemområdet observerades och antogs gynna arbetet utifrån ett kursmål-perspektiv. Det nya nischade problemområdet var Tidsuppfattning. Utifrån detta val gjordes ytterligare marknadsundersökningar på hjälpmedel i kategorin tidsuppfattning. Därefter följde en idegenerering som frambringade fem koncept. Tre av dessa togs till vidareutveckling efter en utvärdering. Gemensamt för alla koncept var att produkten skulle hjälpa användaren uppfatta tiden genom att ange tid, datum och dag samt ha funktionerna att ställa alarm och timers med bildlig förklaring av kvarstående tid. Efter workshops med tre personer inom yrken som dagligen handskas med NPF diagnoser, och två designingenjörs-studenter valdes konceptet Flexitime. Detta koncept var armbandsuret som erbjöd en diskret design och möjlighet till att även inkludera en pillerillfunktion. Den detaljerade designen av klockan Flexitime påbörjades och ytterligare marknadsundersökningar gjordes på dagens utbud av smartwatches. Även en enkät skickades ut ungdommar mellan 12-16 år för att få en förståelse av vad för design som attraherar målgruppen. Enkäten fick 39 respondenter och en 50/50 könsfördelninng vilket la grunden för de designmetoder som användes för att nå den utvändiga designen. Klockans inre funktioner och användarscenarion designades för ett slutgiltigt designförslag. Pillerillfunktionen samt navigeringen, för att stänga av/sätta på klockans ljud och ställa timers, bestämdes. Det slutgiltiga designförslaget på hjälpmedelsprodukten Flexitime var en diskret, användarvänlig, simpel klocka designad för tonåringar att använda upp till vuxenåldern. Klockan hade inte bara funktioner för att hjälpa användaren förstå och uppfatta tiden, utan även en pillerillfunktion för att tämja rastlösa fingrar. Ratten för att navigera i klockans meny erbjöd även möjligheten att rotera fritt och generera taktil stimulering genom dess struktur. Detta utredningsarbete och det slutgiltiga designförslaget på Flexitime utgör en god grund till fortsatt arbete.

No description available.

Satsningar på en-till-en, det vill säga en dator eller pekplatta per elev, blir allt vanligare i svensk skola, men det finns begränsad forskning om hur detta påverkar elever med funktionsnedsättning och/eller i behov av stöd. I en inkluderande skola behöver tekniken vara tillgänglig för alla och användas i ett meningsfullt sammanhang. Studiens syfte var att undersöka hur en-till-en-satsningar kan påverka elevers möjligheter i skolan,alla elever oavsett funktionsförmåga inräknade. I detta ingick att identifiera såväl positiva som negativa aspekter av att ha ständig tillgång till en dator per elev i undervisningssituationen och hur detta förhåller sig till den inkluderande skolan. Metoder som användes i insamlingen var fallstudien som metod, deltagande semistrukturerade observationer på två skolor samt semistrukturerade elevintervjuer på en av dessa skolor. Som stöd för analysen av materialet användes en modell för undervisning och lärandeprocesser som bygger på ett didaktiskt designperspektiv. Resultatet visar att en-till-en, om tekniken används inom ramen för en medveten pedagogisk tanke hos läraren, ger många möjligheter i form av anpassningar utifrån varje elevs behov. Eleverna är ofta positiva till datorn och kan komma runt sina svårigheter utan att sticka ut i klassrummet. Dessutom ökar möjligheten för läraren att kommunicera enskilt och i grupp med eleverna, vilket ger rikliga tillfällen till formativ bedömning och ytterligare individanpassning. Samtidigt identifieras stora svårigheter med IKT i klassrummet, bland annat att vissa elever får väldigt lite skolarbete gjort på grund av att de inte kan motstå sociala medier, spel och annat som en Internetuppkopplad dator ständigt erbjuder. Med andra ord finns en risk för att lärmiljön blir otillgänglig och exkluderande, särskilt för elever med koncentrationssvårigheter. Allt detta behöver pedagoger vara medvetna om för att genom kollegialt lärande kunna utveckla fungerande strategier som gynnar alla elevers lärande. / Investing in one-to-one computing (1:1), i.e. a computer or tablet per student, is increasingly common in Swedish schools, but there is limited research on how this affects students with disabilities or with special educational needs. The purpose of the study was to investigate how 1:1 may affect students with disabilities or special educational needs. The purpose included identification of positive and negative aspects related to the constant access to personal devices in the classroom, as well as an analysis of how that relates to the concept of inclusive education. The methods used in the case study were semi-structured observations in two schools and semi-structured interviews with students at one of these schools. The analysis of the research material was made with the support of a model for teaching and learning processes based on a didactic design perspective. The results show that 1:1 can provide many possibilities in the form of adjustments based on each student’s needs, providing the technology is used in accordance with the teacher’s intentions with her or his teaching. Many students enjoy their computers and can overcome personal difficulties without showing it to their classmates. The use of personal devices also leaves more time for teachers to communicate individually or in small groups with their students, i.e. opportunities for formative assessment and further individualization. However, the study also identifies major difficulties with ICT in the classroom. Some students perform poorly as they cannot resist the social media, computer games and other issues that Internet connected devices can offer. In other words, there is a risk that the learning environment becomes inaccessible and excluding, especially for pupils with special needs. Teachers need to be aware of these possibilities as well as limitations with one-to-one computing in order to find strategies that benefit all pupils.

Förmåga att använda informations- och kommunikationsteknik framhålls numeraofta som en förutsättning för delaktighet på lika villkor i samhällslivet. Näraförknippat med detta är de insatser som görs för att överbrygga digitala klyftor isamhället. IKT har gjort deltagandet i samhällslivet mer möjligt för personer medsynnedsättning. Tillgång till teknik innebär dock inte alltid att den kan användas ivardagen. I denna avhandling analyseras den förmedlingsprocess som sker när barnmed grav synnedsättning, genom förskrivning på syncentraler, får tillgång tilldatortekniska hjälpmedel, samt hur barnen därefter tillägnar sig tekniken genom att,med olika stödpersoners hjälp, använda den i skolan och hemmet. Åtta barn (mellan7-18 år) från två syncentralers upptagningsområden deltog i studien, tillika medderas föräldrar, stödpersoner i skolan samt personal (datortekniker och anpassningslärare)från syncentralerna. Undersökningsmaterialet har samlats in genom intervjuer,samtal och observationer. Barnen har skrivit aktivitetsrelaterade dagböcker. Förmedlingsprocessen involverar många personer från flera organisationer och ärutsträckt i tid och rum. Olika rationaliteter ställs mot varandra när professionelltverksamma från syncentral och skola, tillsammans med föräldrar ska möjliggöra förbarnen att ta tekniken i bruk. Med utgångspunkt från datorn som hjälpmedel diskuterastre projekt vars mål är viktiga för barnet att nå: att lära sig, att bli socialtdelaktig och att bli självständig. Dessa projekt står ofta i konflikt med varandra, tillexempel barnens önskan att träna på datorn samtidigt som de vill leka med sinakamrater. Med en tidsgeografisk ansats analyseras situationer där konflikter uppstår,samt vilka avvägningar och försök till samordning som görs av de inblandadeparterna. Skolan utgör ett område där den övergripande samhälleliga ambitionen omett liv på lika villkor ska konkretiseras. Analysen pekar på att uppmärksamhet börriktas såväl mot den individcentrerade kompensatoriska användningen av tekniskahjälpmedel, som mot skolans uppläggning av undervisningen (strukturell förändring förtillgänglighet). Ett helhetsperspektiv på förmedlingsprocessen möjliggör långsiktigplanering där tidsrumsliga dimensioner betraktas och dess fragmentering minskas. / The ability to use information and communication technology is regarded today as acondition for participation in society. Closely associated with this are measurestaken to reduce the digital divide in society. Computer technology is accepted asmaking it possible for people with disabilities to manage most things on their ownthat previously required some help of others. However, access to technology doesnot necessarily equal usability. This thesis explores and analyses the mediationprocess that occurs when children with visual impairment, access assistive computertechnologies, and how these, by the help of support persons, are used in home and atschool. Eight children (between seven and eighteen years of age) were included inthe study, as well as their parents, support persons in school and professionals fromthe Low Vision Clinics. Research data have been collected through interviews,conversations, observations and activity oriented diaries. The mediation processinvolves a number of persons and organisations and is both organisationally complexand extended in time and space. Different rationalities are set against eachother, when professionally active persons from the Low Vision Clinics and schools,together with parents make it possible for the children to use the assistive devices.From the standpoint of the computer as an aid, three projects are discussed whosegoals are important for the child to achieve to be able to, in the short and long run,live life to the full. These projects are ‘learning’, ‘becoming socially involved’ and‘becoming independent’. The projects can often be in conflict with each other; forexample the children’s desire to practice on the computer against their wanting toplay with their friends at the same time. With a time-geographic approach,situations in which conflicts and trade-offs arise, as well as the coordination effortsmade by those involved, are analysed. The school constitutes an area in which theoverreaching societal ambition of a life on equal terms is realised. This studydiscusses how compensation for the individual as well as structural change foraccessibility manifests itself in organisation, structures and supportive efforts.

Aim Develop an IT artifact that provides formative feedback for students based on their programming assignments. Background One of the best methods to learn programming is by practice. Providing feedback to students is an important and a valuable factor for improving learning, which plays a vital part in the student’s possibility to enhance and improve its solutions. Software development courses have several assignments and each course instructs about 100 students. To assess and provide feedback for all the students and each assignment demands considerable resources. In a survey conducted by TCO (2013) half of the respondents’ state that feedback is rarely or never given in reasonable time. Method Action Design Research (ADR) was used to intervene an organizational problem in parallel with building and evaluating an IT artifact. Conclusion The results from the study were four generated design principles and a proposed solution on how to use existing static code analysis tools for provide formative feedback to students.

The world health organization has predicted that by 2030, depression will cause more early deaths and disability than cancer, stroke, or accidents. The number of burnouts has been increasing during the past years since we are so focused on our materialistic needs, educating ourselves in managing our devices. Meanwhile, we have not learned how to manage our own emotions. In our Swedish society today, we have people from different backgrounds and linguistic skills that find it difficult to talk about their emotional states and ask for help. At the same time, most of the methods used in therapy are done verbally or in writing that can be hard, even for those who speak the same language. In my project, I have interviewed psychotherapists and individuals who have attended therapy sessions. Speaking to a therapist, I realized the lack of physical objects in this field where almost everything is communicated verbally or on paper. During my process, I have learned about the importance of three-dimensional objects for a patient and how these objects can be used as aids to help one open up and express emotions. In this area, I have explored the following question: Whether or not emotions would abstract into forms? Can we describe our mixed emotions by using shapes, objects, and colors? What can I, as a designer, contribute to the two-dimensional world of therapy and mental health? Based on the results from several workshops and studying Robert Putchik’s theory of emotions, I created a set of tools. These aiding tools help the patient to open up about mixed feelings and break them down into primary emotions. These tools aim to help the patient to address and categorize emotions and easily communicate with the therapist. / Världshälsoorganisationen har förutspått att vid 2030 kommer depression att orsaka mer tidiga död och funktionshinder än cancer, stroke eller olyckor. Antalet utbrändhet har ökat under de senaste åren eftersom vi är så fokuserade på våra materialistiska behov, lär oss att hantera tekniken men vi har inte lärt oss hur vi ska hantera våra egna känslor.   Detta är aktuell idag i det svenska samhället där folk med olika bakgrund som har språksvårigheter lyckas inte uttrycka deras känslomässiga tillstånd för att få det hjälp det behöver. Samtidigt, de flesta metoderna som används i terapi sker muntligt eller skriftligt, vilket kan vara svårt även för dem som pratar samma språk.   I mitt projekt har intervjuat psykoterapeuter och individer som har varit på terapisessioner. Under processens gång har jag insett betydelsen som ett tredimensionellt objekt kan ha för patienten och hur detta kan användas som hjälpmedel och stöd. Inom detta område har jag bearbetat följande frågor: Huruvida skulle känslor abstraheras i former? Kan vi beskriva våra blandade känslor med hjälp av objekt? Vad kan jag som designer bidra till den tvådimensionella världen av terapi och psykisk hälsa?

I detta examensarbete utforskar jag hur en kan arbeta med en designprocess i möbler för en skolmiljö med ett bredare fokus än vad möblerna på marknaden är idag. Genom att utgå från barn i klassrummet med varierande behov, hoppas jag på att designa skolmöbler som passar fler individer. Med det har jag utgått i designprocessen med perspektivet och arbetsmetoden – Design for all och tagit fram en möbel som kan placeras in en skolmiljö i dagens klassrum. Min förhoppning är att kunna formge skolmöbler som inkluderar hjälpmedel som stimulerar och hjälper till i elevens arbete. Syftet med att fördjupa mig i ämnet skolmöbler är att jag vill fördjupa mig i skolans värld och lära känna miljöerna som möblerna sätts in i. Detta med en önskan att sedan i arbetslivet arbeta med att ta fram anpassade möbler. Arbetet inleds med en teoretisk undersökning där jag gör platsbesök på skolor, har samtal med pedagoger och med en fysioterapeut vid namn Ulrika Myhr som jag har samarbetat med samt dialog med handledare. Med ett valt fokus på mellanstadiet arbetar jag utifrån ett befintligt klassrum tillhörande en fyra bestående av två mentorer och 34 elever. Där har jag en dialog med eleverna och pedagogerna om hur de ser på och arbetar i sin miljö. Därefter gör jag egna analyser från de resultaten och gör ett förslag på möbler tänkta för det klassrum jag arbetat med. Därpå går jag över till en praktisk undersökning där jag har en kontinuerlig dialog om ergonomi med Ulrika Myhr samt jag testar hur ergonomi och design möts tillsammans i en form som till slut blir min design. Min slutsats visar på att det är svårt att få in alla funktioner i en möbel och tillgodose alla elever även ifall om man designar utifrån perspektivet design for all. Men däremot går det att designa för fler och för fler än vad det görs nu. Jag drar också slutsatsen att ha involverat eleverna själva i designprocessen har visat på att de har tydligt själva vet vad de vill ha och deras åsikter har gjort att mitt arbete har gett ett så gott resultat. / In this degree project, I explore how one can work with design processes in furniture for a school environment with a broader focus than the furniture on the market today. By focusing on children in a classroom, all with a broad spectrum of different needs, I hope to design school furniture that suits more individuals. I have started this particular design process with the perspective, and working method, of "design for all"; and produced a piece of furniture that can be placed in a school environment in today's classroom. My hope is to be able to design school furniture that includes features which can stimulate and assist the student's work. The further purpose of this project is that I want to immerse myself in the world of today's pupils, getting to know the environments that the furniture they use is placed in. My hope is that this will aid me in my further desire to then work on creating customized furniture in my professional working life. My working process begins with a theoretical investigation where I make on-site visits to schools, have conversations with educators and with a physiotherapist named Ulrika Myhr, with whom I have also collaborated, as well as dialogue with supervisors. With a chosen focus on the ages of 9-12, which constitutes the Swedish school system's later primary school years, I work on-site with access to a fourth-grade class and classroom, consisting of two mentors and 34 students. There, I have a dialogue with the students and teachers about how they view and use their working environment. I then make my own analyzes from those results which leads to a proposal for new furniture intended for the classroom I worked with. I then move on to a practical investigation where I have an on-going dialogue about ergonomics with Ulrika Myhr, and I test how ergonomics and design meet in the form that ultimately becomes my design. My conclusion shows that it is difficult to include all necessary functions in a piece of furniture while still satisfying the needs of all students, even if you design it from the perspective of "design for all". But on the other hand, it is possible to design for more people than is currently being done. I also conclude that having involved the students themselves in the design process has shown that they clearly know what they want, and their opinions have given the results of my work a greater legitimacy in its relevance.

This paper investigates the potential of augmented reality (AR) as a navigational aid for individuals with Alzheimer’s disease (AD), offering innovative solutions to the evolving challenges of AD care. As the disease progresses, patients often require more assistance and may transition to care centers, resulting in reduced independence. Prior to this, home-based care aims to stimulate cognitive functions and preserve autonomy. To enhance their freedom and mobility, it is proposed to leverage AR technology to create a first-person navigational aid addressing the unique needs of AD patients. The research confronts two primary challenges: firstly, exploring the design of AR navigational aids customized for individuals with Alzheimer’s disease adapted to outdoor use. Then, it aims to develop an outdoor localization system for the HoloLens 2 and evaluate its performance. Despite limitations induced by the approximate positioning, various types of aids compatible with the technical constraints faced have been envisioned. A set of features was implemented using the optical see-through AR headset HoloLens 2. These features included two distinct types of holograms (Arrow and Wind) and the ability to catch user attention prior to turns, allowing us to explore the effectiveness of these design choices. They were evaluated through a user study involving 15 healthy participants. Usability and task load were measured with Nasa-TLX and SUS questionnaires. An approximate positioning for outdoor use of the HoloLens 2 was elaborated using a smartphone as a GPS receiver, and a Kalman filter for filtering and fusion with IMU data. This enables to reach positioning accuracy at the meter level. This research demonstrates the promising utility of AR in assisting navigation in outdoor environments. Despite few significant results, the Arrow hologram appears to be a better fit for usability and users’ personal preferences. Further research is needed to get significant results on the impact of adaptive aids. The outdoor use of AR navigational aids is still limited by the poor visibility of holograms outdoors and low positioning accuracy. / Denna artikel utforskar potentialen hos förstärkt verklighet (AR) som navigationshjälpmedel för personer med Alzheimers sjukdom (AD) och erbjuder innovativa lösningar inom AD-vård. När sjukdomen fortskrider behöver patienterna mer hjälp och kan övergå till vårdcentraler, vilket minskar deras självständighet. Hemvård strävar efter att stimulera kognitiva funktioner och bevara autonomi. Vi föreslår utnyttja AR-teknologi för en skräddarsydd navigeringshjälp i första person för AD-patienters behov. Forskningen möter två utmaningar: att utforska AR-navigeringshjälpmedel för personer med Alzheimers sjukdom och anpassade för utomhusanvändning. Vi strävar efter att utveckla utomhuslokaliseringssystem för HoloLens 2 och utvärdera prestanda. Trots begränsningar på grund av ungefärlig positionering kan vi föreställa oss hjälpmedel som är kompatibla med tekniska begränsningar. Vi använde HoloLens 2 med funktioner som två hologramtyper och användaruppmärksamhetsfångst före svängar, utvärderat med 15 deltagare. Vi skapade ungefärlig positionering för HoloLens 2 utomhus med en smartphone som GPS-mottagare, med Kalman-filtrering och IMU-fusion för meter-noggrannhet. Forskningen visar AR:s lovande nytta i utomhusnavigering. Trots få signifikanta resultat verkar pilhologrammet passa användbarhet och preferenser bättre. Mer forskning behövs för att bedöma adaptiva hjälpmedels effekter. Användningen av AR-navigeringshjälpmedel utomhus begränsas av dålig synlighet och låg positionsnoggrannhet. / Cet article explore le potentiel de la réalité augmentée (RA) comme aide à la navigation pour les personnes atteintes de la maladie d’Alzheimer (MA), offrant une solution novatrice aux défis en constante évolution des soins liés à la MA. À mesure que la maladie progresse, les patients ont souvent besoin d’une assistance accrue et sont transférés dans des centres de soins, ce qui diminue leur indépendance. Avant cela, les soins à domicile visent à stimuler leurs fonctions cognitives et à préserver leur autonomie. Dans cette optique, nous proposons d’utiliser la RA pour créer une aide à la navigation à la première personne adaptée aux besoins spécifiques des patients atteints de la MA. La recherche aborde deux défis principaux : la conception d’aides à la navigation en RA pour les personnes atteintes de la MA, adaptées à une utilisation en extérieur, et le développement d’un système de localisation en extérieur pour HoloLens 2, suivi de son évaluation. Malgré les limitations liées au positionnement approximatif, nous avons envisagé différents types d’aides compatibles avec ces contraintes techniques. Nous avons mis en place un ensemble de fonctionnalités en utilisant le casque de RA HoloLens 2. Ces fonctionnalités incluent deux types d’hologrammes (Flèche et Vent) et la capacité à attirer l’attention de l’utilisateur avant les virages, nous permettant d’explorer l’efficacité de ces choix de conception. Ils ont été évalués lors d’une étude avec 15 participants en bonne santé. Nous avons élaboré une méthode de positionnement approximatif pour une utilisation en extérieur de l’HoloLens 2 en utilisant un smartphone comme récepteur GPS, avec un filtre de Kalman pour le filtrage et la fusion avec des données inertielles, permettant d’atteindre une précision de positionnement au mètre. Cette recherche démontre l’utilité prometteuse de la RA dans l’assistance à la navigation en extérieur, bien que des recherches supplémentaires soient nécessaires pour obtenir des résultats significatifs sur l’impact des aides adaptatives. L’utilisation des aides à la navigation en RA en extérieur est encore limitée par la visibilité réduite des hologrammes en extérieur et la faible précision du positionnement.

Lower-limb exoskeletons are an emerging technology to provide walking assistance to people who have a spinal cord injury (SCI). Until now, exoskeletons have primarily been used in a clinical setting for a range of applications in rehabilitation, and there is potential for exoskeletons to be used by people with SCI at home. Daily walking with an exoskeleton contributes significantly to physical and mental health of the user, but previous work has concluded that further development is required before exoskeletons are broadly adopted for this purpose. ABLE Human Motion is currently working to create a lightweight and intuitive exoskeleton for home use. To understand how this exoskeleton must be designed differently from clinical rehabilitation exoskeletons, it is necessary to understand the user requirements of the device in depth. This thesis explored: 1) what methodology is appropriate for evaluating home use exoskeletons, 2) what users want to use a personal exoskeleton for, and 3) what design changes distinguish an exoskeleton for home use instead of rehabilitation. This was done using a combination of literature review, hazard analysis, user observations (n=7), user interviews (n=7), and physiotherapist interviews (n=3) to derive a detailed set of user requirements and product specifications for a personal exoskeleton for home use. Interviews were conducted face-to-face and analyzed using thematic analysis. Results of the study show that users primarily want to use a personal exoskeleton for daily exercise and wellness activities, in outdoor environments, and around the theme of “like-everyone-else”. Therapists added an additional theme of user trust in the device. These insights have been translated into a set of prioritized user requirements and product specifications for a lower-limb exoskeleton for walking assistance after SCI, which can be used in the future design and development of such a device. Future work will be to develop testing setups to further explore the product specifications, and to conduct observation studies of the exoskeleton being used in a home-like environment. / Exoskelett för de nedre extremiteterna är en framväxande teknik för att ge gångassistans till personer som har en ryggmärgsskada. Hittills har exoskelett främst använts i en klinisk miljö för en rad tillämpningar inom rehabilitering, men det finns potential för exoskelett att användas av personer med ryggmärgsskada för personligt bruk i hemmet. För att förstå hur personliga exoskelett måste utformas annorlunda än kliniska exoskelett är det nödvändigt att på djupet förstå användarens krav på enheten. Detta projekt använde en kombination av litteraturgranskning, riskanalys, användarobservationer, användarintervjuer och fysioterapeutintervjuer för att härleda en detaljerad uppsättning användarkrav och produktspecifikationer för ett personligt exoskelett för hemmabruk. Intervjuer analyserades med hjälp av tematisk analys. Resultaten av studien visar att användarna i första hand vill använda ett personligt exoskelett för dagliga tränings- och hälsoaktiviteter, i utomhusmiljöer och på temat ”som alla andra”. Andra viktiga teman för framtida utveckling var kring användarnas förtroende för enheten och bibehållande av motivation för daglig träning. Dessa teman har översatts till en uppsättning prioriterade användarkrav och produktspecifikationer för ett nedre extremitetsskelett för gångassistans efter en ryggmärgsskada som kan användas i framtida design och utveckling av en sådan enhet.

Personer med afasi lider ofta av sina språkliga svårigheter och upplever dem som ett allvarligt problem. När förmågan till effektiv kommunikation genom talat språk inte räcker till kan ett Alternativt och Kompletterande Kommunikationssätt (AKK) behövas. Det möjliggör att personen, förutom med tal, kommunicerar med till exempel bilder, gester eller tecken. Proceduren att välja ett passande AKK är komplicerad och det händer att ett hjälpmedel som inte passar individens behov sätts in av logoped, eller att ett hjälpmedel inte sätts in alls. För att utveckla och förbättra möjligheten att avgöra om och i så fall vilket hjälpmedel som bör användas har Lasker och Garrett utvecklat bedömningsverktyget The Multimodal Communication Screening Test for persons with Aphasia (MCST-A). Denna studies huvudsyfte var att översätta MCST-A till svenska. Studien delades upp i tre delar; 1) översättning och anpassning av MCST-A till svenska, 2) prövning av översättningen på personer utan afasi samt 3) en första testning på personer med måttlig till grav kronisk afasi där deras resultat på MCST-A jämfördes med en skattning av deras förmåga att kommunicera med AKK i vardagen. Översättningen och anpassningen ledde till en fungerande version på svenska. Resultatet från testningen på personer med afasi går i linje med tidigare forskning, där resultatet på MCST-A speglar personers skattade förmåga att kommunicera med AKK i vardagen. MCST-A kan således vara ett användbart instrument för att avgöra om och på vilken nivå ett hjälpmedel kan användas av en person med afasi. Det är dock inte möjligt att dra en generaliserbar slutsats utifrån denna studies resultat då urvalet var begränsat. / Individuals with aphasia often suffer from their language difficulties and experience them as a serious problem. When the ability to communicate effectively through spoken language is insufficient, an Augmentative and Alternative Communication (AAC) may be required. This allows the person, in addition to speech, to communicate with for example pictures, gestures or body language. The procedure for choosing a suitable AAC is complicated, sometimes an aid that doesn’t suit the needs of the individual is provided by speech-language pathologists and sometimes an aid isn’t provided at all. In order to develop and improve the ability to determine if and what aids should be used, Garrett and Lasker developed the assessment tool The Multimodal Communication Screening Test for Individuals with Aphasia (MCST-A). The main purpose of this study was to translate MCST-A into Swedish. The study was divided into three parts; 1) translation and adaptation of MCST-A to Swedish, 2) testing the translation on persons without aphasia, and 3) a first test on persons with moderate to severe chronic aphasia, where their results on MCST-A were compared with an estimate of their ability to communicate with AAC in daily life. The translation and adaptation led to a working version in Swedish. The results from the persons with aphasia is in line with previous research, where the results on MCST-A reflects the estimated ability to communicate with AAC in their daily lives. Thus, MCST-A can be a useful tool to determine whether if and on what level aids can be used by a person with aphasia. However, it’s not possible to draw a generalizable conclusion based on the results of this study as the sample was small.