The following essay investigates the artificial magic environment in two fairy tales with similar tropes and themes, to find out if the magic is necessary for the growth of the characters. The ecocritical movement constitutes the essay’s theoretical background in order to shine a light on the physical nature that has been slightly neglected when it comes to discerning the inner nature of the heroines in these stories. By employing theoretical concepts from animal studies, the essay also examines the relationship between animals and humans for the purpose of including the portrayal of animals in an expanded view on nature. The major conclusion of the essay is that magic can both help and hinder the protagonist’s journey to maturity. Furthermore, these fairy tales portray different methods of downgrading animals, but they also challenge an anthropocentric view of the world.

RÅ är ett kandidatarbete i text och skulptur som utforskar skogen Vilken känsla är det som fyller kroppen när den befinner sig omringad av träd, långt från andra människor? Vad definieras som skog och vad får inte göra det? Motsatsen till det mänskliga, motsatsen till det tama. Vilka myter om skogen tror vi på, hur påverkar det vårt agerande mot den? Var finns naturen kvar i oss människor? Finns det verkligen gränser mellan tam och vild, trygg och farlig, ordnad och kaos, inne och ute, innanför gården och utanför vägen. Mänsklig eller djurisk, förförisk, eller farlig. Det är i gränslandet det magiska föds, där skogen är vild och vacker.

This thesis investigated the representation of horses in the video games Star Stable 1: Autumn Riders and Dragon Age: Inquisition from an ecocritical lens. It applies the method of close reading to the game research field to analyse the representation of horses in video games and how that representation can be objectifying. The study finds that by framing horseback riding as the primary aspect of the horses the game design in these two games prioritises an anthropocentric view, where horses are modelled after their value to humans. This game design perspective can be seen in the lack of non-riding related behaviours, lack of non-rideable horses and in the interfaces and language use found in the games, as well as the extradiegetic horse call mechanic used in Dragon Age: Inquisition. Star Stable 1: Autumn Riders includes some game design choices that portray a greater feeling of subjectivity in horses. Some ways it does this is by modelling autonomy in horses by avoiding perfect obedience in riding mechanics or including player affordances related to the care of horses. The conclusion points to that by representing horses as subjects rather than objects game designers can encourage a game feeling of respect and cooperation in players, as well as the potential for future research of horses in games to study emotional game design. / Denna studie har undersökt representationen av hästar i spelen Star Stable 1: Autumn Riders och Dragon Age: Inquisition genom ett ekokritiskt perspektiv med hjälp av närläsning, samt hur representationen av hästar kan vara objektifierande. Genom att framställa ridning som det primära med hästar så prioriterar speldesignen en antropocentrisk vinkel där hästens värde kopplas till vad de kan göra för människan. Detta perspektiv kan ses i bristen på beteenden hos hästen som inte kan kopplas till ridning, bristen på icke ridbara hästar samt i spelens gränssnitt och språkbruk. I Dragon Age: Inquisition kan det även ses i spelets extradiegetiska “call mechanic”. Star Stable 1: Autumn Riders inkluderar viss speldesign som representerar subjektivitet i hästar, till exempel porträtterar spelets hästars autonomi genom att inte låta hästarna lyda spelaren till fullo samt att inkludera alternativ för spelaren angående hästomsorg. Studiens slutsats poängterar att genom att representera hästar som subjekt snarare än objekt så kan speldesigners skapa en spelkänsla av respekt och samarbete hos spelaren och att det finns utrymme för framtida studier av hästar i spel att forska om emotionell design.

With this essay I aim to illustrate the simultaneous tension between and entanglement of narratives of mire and modernity in Sara Lidman’s novel Hjortronlandet. Both mire and modernity are understood wide concepts; as temporal as well as spatial markers relating to nature. Through the theoretical frame of Kate Soper’s What is Nature?, Yi-Fu Tuan’s Space and Place and Doreen Massey’s Space, Place and Gender I explore how concepts of nature, time and place are conceptualized, discussed and rewritten in the novel. The analysis shows that nature, time and place are simultaneously understood through narratives and through the intimate experience of material surroundings. Narratives are thus discussed and rewritten when applied to new material surroundings, and the natural surroundings are experienced through already established narratives. Hjortronlandet explores the lives of poor settlers in northern Sweden during the first half of the 20th century in their attempt to convert their allotted wetland to farmland. Throughout the novel the propaganda narratives of the Swedish state clash with the settlers’ intimate experience of place and natural surroundings. All the while, the settler project is undertaken on behalf of the state and plays a part in the creation of a unified modern state. I argue that though an exploration of the perceived dichotomy of mire and modernity presented by the state the entanglement of the two concepts is made visible in the novel. By examining ostensibly contrasting positions I conclude that the novel exposes the untenable approach of the modern state to material surroundings.

This essay is an ecocritical analysis on William Wordsworths “I Wandered Lonely as a Cloud” and Edgar Allan Poes “Alone”. It investigates the depiction of nature, the space within nature poetry and the common theme of loneliness in the poems. The ecocritical perspective plays the main part of this essay because of the similarity between the ecocriticism and romantic poetry in the upliftment of nature, and the erasure of the dividing line between human and nature. The main material is Timothy Mortons Ecology without nature, Jane Bennetts Vibrant Matter and Scott Knickerbockers Ecopoetics. The results of the essay show how the depiction of nature contributes to the representation of the poet’s emotion and relation to nature and the past. It shows how the space, the distance between human and nature, maintains because we can’t get closer to nature than through figurations, anthropomorphisms. It also shows how the loneliness further establishes the space and is quite different between Wordsworth and Poe, whereas Wordsworth doesn’t feel as alone as Poe because of his closer relation to nature.

I Dune: Messiah (1969) sker en förändring av klimatet, en terraformning som människan initierar. Vatten introduceras i rikliga mängder på planeten Arrakis och detta påverkar planetens ekologi såväl som människans kultur. Uppsatsen granskar Frank Herberts roman genom att teoretiskt utgå ifrån ett ekokritiskt perspektiv och tematiskt ifrån vatten, dess varande och relation till människan samt planeten. Människans medvetenhet av sig själv som en art på planeten och sin kulturella koppling till både planeten och vatten är centralt i analysen. Klimatförändringen som sker när människan terraformar planeten och hur detta påverkar människan behandlas också. Även postkolonialism väger in i analysen.  I Dune: Messiah är vattnet, människan och planeten starkt kopplade till varandra. Människan utgår från sin antropocentriska världssyn och betraktar planeten som en plats vilken kan förbättras till människans fördel. Eftersom fremenfolkets kultur är djupt grundad i naturen skapar terraformningen av planeten en identitetskris. Kulturen blir kopplingen som får människan att vilja bevara planeten som den är. Vattnets värde kulturellt men även som valuta gör den till en maktskapande vara. För människan är terraformningen en strävan mot förbättring, vilket speglar de teman av stora strukturer som finns genomgående i Dune-serien. Den här långsiktiga visionen som Frank Herbert målar upp, avbildar människan med en större medvetenhet, en möjlighet att tänka stort. Jag menar (likt andra inom ekokritiken) att detta större tänkande är en väg framåt som ger mänskligheten ett större perspektiv – därmed förståelse av – ekologiska förhållanden. / In Dune: Messiah (1969) the climate changes due to terraforming caused by humans. Water is introduced on the planet Arrakis, and this affects the planet’s ecology as well as the people’s culture. This paper is an exploration of Frank Herbert’s novel, theoretically anchored in ecocriticism and thematically in water, its nature of existence, relationship to humankind and the planet. Humanity’s awareness of themselves as a species on the planet, and their cultural connection to both the planet and water is central to the analysis. The climate-change which occurs when humanity terraforms the planet and how this affects humankind is also touched upon. Post-colonialism also plays a role in the analysis. Water, people, and the planet are strongly connected to each other in Dune: Messiah. Humans see the planet as a place which can be improved to their own benefit due to their anthropocentric worldview. Because the Fremen culture is deeply rooted in nature, an identity-crisis occurs when the planet is terraformed. It is culture that enables humans to want to preserve the planet as it is. Water is a resource that creates power due to its cultural and economical value. The terraforming is humanity aiming for improvement, which mirrors the themes  of larger structures that can be found continuously in the Dune-series. This long-term vision which Herbert paints, pictures humans with a broader consciousness, a capability to think in a larger magnitude. This I (as others within ecocriticism), consider to be a path forwards which offers a broader perspective – therefore an understanding of – ecological conditions.

This essay aim to explore how human and nature is presented in Bröderna Lejonhjärta and Ronja Rövardotter, by Astrid Lindgren. It also tries to answer the question how the relationship between the two is shaped; can any hierarchic structures be exposed in the relationship, and how do these, in that case, appear? The essay also problematize words and concepts along the way, such as nature, anthropocentrism and ecocentrism. The method for this study is an ecocritical theoretical base, with thematic analyzes of the books, regarding plot, relationships between characters and their surroundings, and also linguistic narratological techniques, such as the use of metaphorical elements. The different thematic episodes are put in relation to theories about vital materialism, presented in Vibrant Matter – A Political Ecology of Things, by Jane Bennett. I also do a comparative analysis between the two books by Lindgren, with the purpose of highlighting important differences and similarities. The essay ends by discussing how the main characters can be seen as very caring in their relationship to their surroundings, and how one, by applying the theories presented by Bennett, can interpret this caring as a strive towards existing in harmony with, and equal to, nature; a sort of mode or view that Bennett describes as a horizontal position. During the discussion I describe how this strive and position is expressed, and how these are interacting with cyclical systems such as the changes of the seasons and shift between life and death. The books as literature for children, and the main characters as children, is discussed in relation to this, supported by the text “När du är bättre än vi – Jantelagen, skammen och barnlitteraturen” by Maria Jönsson, from the book Du ska inte tro att du är något – Om Jantelagens aktualitet. / Denna uppsats behandlar och syftar till att undersöka hur människa och natur skrivs fram i Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter, av Astrid Lindgren. Den försöker även att svara på hur relationen mellan dessa ser ut; huruvida man kan se hierarkiska strukturer i förhållandet, samt hur dessa i så fall ter sig. Uppsatsen gör det även till sin uppgift att längs vägen problematisera begrepp som bl.a. natur, antropocentrism, ekocentrism. Metoden för studien är en ekokritisk hållning, som går ut på olika tematiska nedslag i de båda verken, där handling, karaktärers förhållande till varandra och till sin omgivning, samt språkliga berättartekniska grepp så som användning av metaforiska inslag, lyfts och analyseras. De olika tematiska avsnitten prövas även mot Jane Bennetts vitala materialitetsteorier som presenteras i Vibrant Matter – A Political Ecology of Things. En komparativ analys görs mellan de båda verken av Lindgren, i syfte att synliggöra viktiga likheter och skillnader. Uppsatsen avslutar med att diskutera hur man kan se ett, hos huvudkaraktärerna, påtagligt vurmande för omgivningarna, samt hur man genom att applicera Bennetts teorier kan tolka detta vurmande som en slags strävan mot att existera likställt med naturen, ett slags läge som Bennett beskriver som det horisontella planet. Under diskussionen lyfter jag hur denna strävan och detta läge yttrar sig, samt hur dessa samspelar med cykliska system, så som årstidernas växlande, samt skiftet mellan liv och död. Verken som barnlitteratur och huvudkaraktärerna som barn lyfts och diskuteras i relation till detta med hjälp av Maria Jönssons ”När du är bättre än vi – Jantelagen, skammen och barnlitteraturen”, ur Du ska inte tro att du är något – Om Jantelagens aktualitet.

The paper is an ecocritical analysis of the Empire of the ants, a book written in 1991 by Bernard Werber. Through this green reading, the author seeks to better understand how climate change is created from a social point of view and why, by inherence, it is so difficult to avert. As the book is largely a juxtaposition of the human society and that of ants, the author compares the two species in order to determine which one is better equipped to tackle climate change, as well as which factors, cultural, political or biological, allow for the necessary measures to be taken. The study finds that the complexity of climate change exceeds our understanding of time and space, making it impossible for us to imagine and consequently tackle in any satisfactory manner. Though ants display features superior to ours when it comes to carrying out this task, the study further concludes that there is an accompanying moral dilemma to such actions, as the environmentally profitable not always is in the best interest of individual lives.

In the Anthropocene, a new approach towards nature in poetry is emerging. This change is closely related to ecocritical theory, which is a reevaluation of the human view on, and representation of, nature. It moves away from a more traditional anthropocentric perspective to a more critical one. This can for instance be in the spirit of Arne Naess or Timothy Morton, the two main theorists used in this essay. This essay is an ecocritical close reading of two Swedish contemporary poems on nature: “När jag går i skymningsmörkret” by Ingela Strandberg (from Att snara en fågel, 2018) and “(Strandförskjutningar)” by Gunnar D Hansson (from Tapeshavet, 2017). The focus of the reading is on the representation of wild, untouched nature. The formulated questions in the essay concern how untouched nature is represented in the poems, the human relationship towards it and how the differences and similarities between the two poems relate to and transform romantic representations of nature.  The conclusion is that these two very different poems exemplify the range of contemporary Swedish nature poetry. Strandberg’s poem is leaning towards a romantic or ecosofist representation of nature, whilst Hansson’s is more clear-cut ecocritical in line with Morton’s dark ecology.

Med utgångspunkt i en ökning av så kallad klimatångest bland barn, är denna studies syfte är att undersöka och analysera ekologiska frågeställningar inom barnlitteratur och läromedel för mellanstadieelever för att se hur försöken att skapa ekologiskt medvetna medborgare görs, hur ansvaret mellan barn och vuxna behandlas, hur det hållbara samspelet mellan natur och mänsklighet problematiseras och hur hotet om undergång skildras och hanteras. Analysen genomförs med hjälp av en kvalitativ textanalys av de skönlitterära verken Kometen kommer av Tove Jansson och Slutet av Mats Strandberg, samt av fyra läromedel i SO- och NO-ämnen ur serien Utkik.Resultatet visar att texterna tar upp hållbarhetsfrågor mestadels ur ett människocentrerat perspektiv, men där människan samtidigt skuldbeläggs för klimatkrisen och där barnen åläggs ansvaret för att lösa den. Balansgången mellan att aktivera barnen och utbilda dem i hållbarhet utan att orsaka klimatångest visar sig vara svår att hantera. Skönlitteraturen gör det via skildringar om undergång, och läromedlen genom att uttryckligen beskriva hotet. En medvetenhet om vilket material som väljs ut och varför är ett nödvändigt didaktiskt förhållningssätt. / With basis in the increase of so-called climate anxiety among children, the purpose of the study is to investigate and analyse ecological issues in children’s literature and text books meant for pupils in grades 4–6. We examine how pupils are required to become ecologically aware citizens, how the responsibility among children and adults is handled, how the interplay between nature and humanity is problematised and how the threat of destruction is depicted. The qualitative text analysis focuses on the two novels Kometen kommer (Comet in Moominland, by Tove Jansson) and Slutet (The End, by Mats Strandberg), as well as four text books of different subjects in the Utkik (Outlook) series.The result shows that the texts describe issues of sustainability from a human-centered perspective, where man is considered responsible for the climate crisis and the children are enjoined the responsibility of putting an end to it. The balance between activating the children and teaching them about sustainability, without causing even more anxiety, seems difficult to handle. The novels use apocalyptic themes, while the text books expressively focuses on describing the different factors of threat. A conscious selection of teaching material and children’s literature – what? and why? – is a necessary didactical approach.