Studiens syfte är att undersöka hur förskollärare närmar sig barns perspektiv i utomhusmiljö. För att fånga upp hur förskollärare resonerar kring hur de närmar sig barns perspektiv i utomhusmiljö så har intervjuer genomförts. Studiens teoretiska perspektiv utgår från det utvecklingspedagogiska perspektivet. Resultatet av undersökningen visar att förskollärare närmar sig barns perspektiv genom ett medvetet förhållningssätt där de närmar sig barnen fysiskt och försöker förstå omgivningen genom barnens glasögon. Förskollärarna använder även flera metoder som att planera för att kunna närma sig barns perspektiv, aktiviteter där de agerar för att underlätta för barnen att få utrymme att utrycka sina perspektiv samt dokumentation för att både synliggöra barnens perspektiv samt fånga upp barnens perspektiv för att kunna använda det i verksamheten. Resultatet visar även att ett antal förskollärare upplever möjligheter i utomhusmiljön vilket kan främja utomhusundervisning samt att ett antal förskollärare upplever utmaningar med utomhusmiljön vilket kan utmana utomhusundervisningen.

Syftet med den här uppsats är att undersöka varför människor med barndomstrauma kan finna mytologiska symboliska berättelser i existentiell kultur läkande. De frågor som ställs är: På vilket sätt kan berättelser om superhjältar ge ökad förståelse om barndomstrauma, både för de som själva upplevt det, samt de som inte upplevt det? Hur kan berättelser om superhjältar verka psykiskt läkande vid barndomstrauma? Vilken betydelse har känslor i läkandeprocessen av barndomstrauma? Material som använts är TV-serien Moon Knight och kommentarer från YouTube. Teoretiska perspektiv som används är positiva psykologiska teorier, John P. Wilsons avgrundupplevelse och Viktor Frankls viljan till mening samt analytiska teorier om filmtolkning och hur det digitala samhället kan ge en existentiell kontext, med Jung, Tilander och Duppils forskning. Metoden som använts är grundad teori (GT). Tidigare forskning har visat ett samband mellan meningsskapande och populärkultur, främst berättelser om superhjältar, likaså de psykiskt läkande effekter film och TV-serier kan ha. Barndomstrauma har visat både negativa risker och positiva aspekter och har stor psykisk inverkan även i vuxen ålder. Den här uppsatsen visar ett samband mellan barndomstrauma och en ökad förmåga, förståelse, begär och upplevelse av existentiellt meningsskapande från mytologiska symboliska budskap från populärkultur, i uppsatsen benämns det existentiell kultur som även förklaras närmre. Det ger psykiskt läkande effekter och bidrar till välbefinnande och själslig helhet som kan jämföras med det som kan upplevas i religiösa sammanhang. Dessa resultat är viktiga eftersom barndomstrauma och meningsskapande i populärkultur är relativt outforskade områden men som kan komma till hjälp för barn och vuxna som upplevt barndomstrauma. Det blir ett sätt att både förstå och hjälpa dessa, likaså ett sätt för dem att enklare förstå sig själva för att sedan kunna läka och finna välbefinnande. / The aim of this paper is to investigate why people with childhood trauma can find mythological symbolic stories in existential culture healing. Questions asked: In what way can stories about superheroes provide increased understanding about childhood trauma, both for those who have experienced it themselves, as well as those who have not? How can stories about superheroes have a psychological healing effect following childhood trauma? What is the importance of emotions in the healing process of childhood trauma? Materials used are the TV series Moon Knight and comments from YouTube. Theoretical perspectives used are positive psychological theories, John P. Wilson's the abyss experience and Viktor Frankl's will to meaning as well as analytical theories about film interpretation and how the digital society can provide an existential context with Jung, Tilander, and Duppils’ research. The method used is grounded theory (GT). Previous research has shown a connection between meaning-making and popular culture, mainly stories about superheroes, as well as the psychological healing effects from films and TV series. Childhood trauma has shown both negative risks and positive aspects and has a large psychological impact even in adulthood. This paper shows a connection between childhood trauma and an increase in ability, understanding, desire and experience of existential meaning-making from mythological symbolic messages from popular culture, called existential culture in this paper, a term that will be explained. It provides psychological healing effects and contributes to well-being and a spiritual wholeness that can be compared to some religious experiences. These findings are important because childhood trauma and meaning-making in popular culture are relatively unexplored areas but can be helpful for children and adults who have experienced childhood trauma. It becomes a way to both understand and help these, as well as a way for them to understand themselves more easily, to heal and find an inner peace.

Trots att musik främst är ämnat för örat verkar dagens liveframträdanden mer visuellt stimulerande än någonsin. Livekonserten har utvecklats till en show för publiken att se på likväl som lyssna till, vilket ställer höga krav på visuell framställning. För att undersöka vilken roll seendet spelar för uppfattning av livemusik fick en publik uppleva det omvända, en konsert bakom ögonbindel. Om det visuella tas bort; hur uppfattas liveframträdandet då?Den här studien använder kvalitativa intervjustudier med både artist och publik. Resultaten visar på hur ögonen tenderar att fungera som medium inte bara för att uppfatta musiken, utan också för att förstå sig själv och sin roll i den sociala institution som bildas under en konsert. När visuell uppfattning inte är möjlig tvingas deltagarna omförhandla hur de ser på sig själva som individer och som en del av ett kollektiv. / Although music is primarily intended for the ear, today's live performances seem more visually stimulating than ever. Live performance has evolved into a show for the audience to watch as well as listen to, increasing the demands on visual representation. To further todays understaning of the role vision plays in perception of live music, an audience got to experience the opposite; a live concert behind the blindfold. If visual perception is removed; what does the audience make of the performance? By conducting qualitative interviews with both performer and audience it is possible to distinguish tendencies that show how the eyes act as medium not only to perceive the live performance, but also to aid audience perception of self during the social activity that consitutes a live concert. When visual perception is not possible, the participants are forced to renegotiate how they see themselves as individuals and as part of a collective.

The purpose of this study is to investigate meaning-making in pupils' multimodal narratives that have emerged in aesthetic learning processes. To, with the support of ethnographic methods and theories of narrative and multimodality, study the resources and strategies used by the pupils. The study also examines how teachers and educators make use of aesthetic learning processes and multimodal narrative in practice-based reality. The empirical material is based on four cultural and narrator projects that have been conducted in a collaboration between nine-year compulsory schools and Kulturskolan (School of Culture) in a municipality in northern Sweden. The projects included pupils from the preschool level up to and including 5th grade in the compulsory school level. These projects were monitored for a total of three semesters. The pervading goal in all projects was to stimulate language development and language use with the help of imagination and creativity, where the pupils' own creation was the key focus. The empirical material consists of observations, log book entries and interviews with teachers, educators and pupils, as well as the pupils' own pictures and texts. The results show that the pupils exemplify from the fictional world. Although they do not directly say that they draw inspiration from computer, television and film media, this is made visible in and embodies their narratives. The pupils' multimodal narratives show that they create meaning by mixing fiction with a world recognisable to them, where fictional characters live a life that they can identify with. The meaning-making strategies that emerge in the pupils' narratives are: identification, gender stereotypes, humour, structures from the horror and fairy-tale genres and remediation. In the interviews with the teachers it is noted that the use of narrative has declined in teaching. Reasons cited include a lack of time and the stress of everyday life, as well as the individualisation which has led to a reduction in the collaboration between pupils and thus the use of narrative. The teachers, however, expressed great enthusiasm for providing pupils with the tools to develop different narrative forms, a way to create meaningful contexts for the pupils. / Syftet med studien är att undersöka meningsskapande i elevers multimodala berättelser som har tillkommit i estetiska lärprocesser. Att med stöd av etnografiska metoder och teorier om berättande och multimodalitet studera vilka resurser och strategier eleverna använder. I studien undersöks också hur lärare och pedagoger använder sig av estetiska lärprocesser och multimodalt berättande i den praxisnära verkligheten. Det empiriska materialet bygger på fyra kultur- och berättarprojekt som bedrivits i samarbete mellan grundskolor och Kulturskolan i en kommun i norra Sverige. I projekten deltog elever från förskoleklass till och med årskurs 5 i grundskolan. Projekten följdes under sammanlagt tre terminer. Genomgående mål i samtliga projekt var att stimulera till språkutveckling och språkanvändning med hjälp av fantasi och kreativitet, där elevernas eget skapande stod i centrum. Det empiriska materialet består av observationer, loggboksanteckningar och intervjuer med lärare, pedagoger och elever samt elevernas egna bilder och texter. Resultaten visar att eleverna exemplifierar från fiktionens värld. Även om de inte direkt uttrycker att de hämtar inspiration från dator, tv och filmmediet, synliggörs och konkretiseras det i deras berättelser. Elevernas multimodala berättelser visar att de skapar mening genom att blanda fiktion med en för dem igenkännbar värld, där de fiktiva karaktärerna lever ett liv som de kan identifiera sig med. De meningsskapande strategier som framträder i elevernas berättelser är: identifikation, stereotypa könsmönster, humor, strukturer från skräck- och sagogenren samt remediering. I intervjuerna med lärarna framkommer att berättandet har minskat i undervisningen. Orsaker som lyfts fram är tidsbrist och stress i vardagen, och individualiseringen som medfört att samarbetet mellan eleverna har minskat och därmed också berättandet. Lärarna kände dock en stor entusiasm för att ge eleverna verktyg att utveckla olika berättarformer, ett sätt att skapa meningsfulla sammanhang för eleverna. / Godkänd; 2014; 20141015 (mart); Nedanstående person kommer att disputera för avläggande av filosofie doktorsexamen, Namn: Märtha Andersson Ämne: Svenska med didaktisk inriktning / Swedish and Education Avhandling: Berättandets möjligheter Multimodala berättelser och estetiska lärprocesser Opponent: Professor emerita Lena Kåreland, Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet Ordförande: Professor Anders Öhman, Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet Tid: Fredag den 12 december 2014, kl. 13.00 Plats: D770, Luleå tekniska universitet

Brandmän arbetar i situationer av stark osäkerhet och risk. Ett fungerande lagarbete är en förutsättning för att de ska kunna hantera de faror som förekommer vid olyckor, samordna sin verksamhet, rädda byggnader och fordon, ta hand om drabbade människor och även undvika att själva bli skadade. Blivande brandmän måste alltså lära sig arbetssätt som inbegriper både samordning, interaktion och individuella insatser i en mycket speciell och krävande arbetsmiljö. Denna studie bygger på deltagande observationer och intervjuer inom den tvååriga yrkesutbildningen Skydd Mot Olyckor. I fokus står hur studenterna i komplexa insatsövningar lär sig en praktisk förståelse av lagarbetet i sitt kommande yrke. Studien analyserar hur övningarna organiseras som en samtidig rekonstruktion och simulering av operativa arbetsuppgifter. Skolans övningsverksamhet ses alltså som en del av ett bredare lärandefält och med nära relationer till räddningstjänstens operativa verksamhet. I studien ges en detaljerad bild av hur övningarna genomförs samt av hur studenterna lär sig skapa kontroll. Det gäller såväl över arbetets materiella villkor och tekniska utrustning som över sociala interaktioner i arbetslaget och emotionella reaktioner på osäkerhet och risk. Studien bygger på ett sociokulturellt lärandeperspektiv med emfas på praktik och lärande av praktisk förståelse. I studien kombineras perspektiv från sociologi och från Science-and-Technology-Studies (STS) för att fånga praktikens sociomateriella dimensioner av teknik, social koordinering och emotioner. / Firefighters work in situations of strong uncertainty and risk. A functional teamwork is a precondition in order for them to handle dangers occurring at accidents, coordinate their activity, saving buildings and vehicles, take care of victims and avoid being hurt themselves. Potential firefighters must learn working methods that involve bringing together efforts, interaction and individual achievements in a very special and demanding work environment. The study investigates how students, through their participation in complex reallife simulations of operational work, learn a practical understanding of firefighting practice. The study draws on participant observations and interviews within the two-year firefighter’s vocational training program, Skydd mot olyckor. The study analyzes how exercises are organized simultaneously as reconstruction and simulation of operational tasks. The training program is seen as part of a larger learning field with close ties to firefighting practice. The study gives a detailed account of how exercises are conducted and of how students learn to achieve control in and through work. That includes material conditions and equipment as well as social interaction within the team and emotional reactions on uncertainty and risk. The study uses a socio-cultural learning perspective with an emphasis on practice and practical understanding. Perspectives from sociology and Science-and-Technology-Studies (STS) are combined to capture the socio-material dimensions of the specific practice studied, including technology, social coordination and emotions.

<p>This essay aims at understanding the experience of the use of <strong>ayahuasca</strong>, and similarities and differences between interview protocols and socio-cultural identities. The work is based on field studies conducted in the Peruvian Andes, in the village of Pisac September to November 2009. What has emerged is that the experience does not seem to be dependent on cultural manifestations as much as it is dependent on general human cognition. Theories have been applied on an empirical phenomenological descriptive study. Various brain activities, along with mental mechanisms contribute to a deeper understanding of the findings in the descriptive analysis.</p><p>It seems that the cultural differences, which I have classed as typological in the phenomenological study, mostly are expressions of meaning for the informants. Furthermore, I have argued that the typical mystical experience, or if you like religious experience, is an essentially biological phenomenon related to episodic memory dealing with experiences. The typological characteristics are products of the semantic memory and these characteristics are primarily linguistic and cultural phenomena. The socio-cultural identities express the basic experience of Ayahuasca and altered states of consciousness in fundamentally similar ways, because both groups share the same human cognition. Regarding these cognitive mechanisms, I have also argued that there are mechanisms such as ”Theory of mind” and ”Active detection device” which have been active in the experiences of ayahuasca.</p>

The main purpose of the dissertation is to understand meaning-making practices used by people suffering from acquired brain damage with severe physical and communicative disabilities, in order to create and sustain their identity and personhood in relation to other people. The study emanates from the idea that identity and personhood, also in relation to disability, are created/sustained in ongoing interaction between people in everyday situations, and that the ability to narrate is central to such a creation of identity. Therefore, it is of particular interest to try to understand what communicative and storytelling abilities/possibilities people with severe acquired brain damage have in presenting their identity. The study is ethnographic and based upon a year-long field study of participant observations at a day centre for people with acquired brain damage. Gathered data consist of written field notes, informal interviews conducted with both participants and personnel and approximately 70 hours of video data. The study shows how an identity as ‘severely disabled’ is created in the co-created storytelling between participants and personnel and that this identity seems to mean that one is dependent upon others to get along in everyday life at least if one listens only to spoken stories. Yet the study also shows that there exist different opinions about what this identity as ‘severely disabled’ could mean that there is a wish among the participants to be able to present a desirable identity as “normal”, and that such an identity comes to mean to be independent and self-determined. Normality, however, must be understood in relation to surrounding society (and the grand cultural narratives that surround us). Thus the study shows that normality in relation to severe disabilities is almost impossible to achieve because normality in relation to illness/disease/body contains the hope of a cure or an improvement. The participants in this study, however, have all been labelled as incurable – there is no hope of such a cure or improvement. That, on the other hand, does not mean that the participants do not try to tell such stories anyway in their quest to achieve this desirable identity. However, in order to hear this story we need to listen to stories that usually remain untold. A palpable hierarchy between different modes of language use was identified, where verbal/spoken language is supreme, resulting in the disabled participants not being perceived as competent interactors/communicators due to their difficulties in using verbal communication. Hence their ways of creating/telling stories, through embodiment and enactment, are not recognised as valid ways to create/tell stories; this is discussed in relation to both practical implications for health care settings as well as for further narrative research. / Avhandlingens huvudsyfte är att förstå meningsskapande praktiker som personer som drabbats av förvärvad hjärnskada med grava såväl fysiska som kommunikativa funktionshinder använder för att skapa och upprätthålla sin identitet och sitt personskap i relation till andra människor. Studien utgår ifrån att identitet och personskap, också i relation till funktionshinder, är något som skapas och upprätthålls i det pågående samspelet mellan människor i vardagliga situationer och att förmågan att berätta är central för detta identitetsskapande. Därför är det av särskilt intresse att försöka förstå vilka möjligheter personer med grava förvärvade hjärnskador har när det gäller att kommunicera och använda berättandet som ett sätt att presentera sin identitet. Studien är etnografisk och baseras på ett årslångt fältarbete bestående av deltagande observationer på ett dagcenter för människor med förvärvade hjärnskador. Insamlade data består av fältanteckningar, informella intervjuer med både deltagare och personal och ca 70 timmar videomaterial. Studien visar hur en identitet som ’gravt funktionshindrad’ skapas i det gemensamma berättandet mellan deltagare och personal och att denna identitet verkar innebära att man är beroende av andra för att klara sitt vardagliga liv, åtminstone om man enbart lyssnar till talade berättelser. Likväl visar studien även att det kan råda delade meningar om vad denna identitet som ’gravt funktionshindrad’ kan innebära och att det bland deltagarna finns en strävan att kunna presentera en önskvärd identitet som ”normal” och att en sådan identitet innebär att vara oberoende och självbestämmande. Normalitet måste dock förstås i relation till omgivande samhälle (och de stora, kulturella berättelser som omger oss) och studien visar att normalitet i samband med grava funktionshinder är i det närmaste omöjligt att uppnå då normalitet i relation till sjukdom/kropp innefattar ett hopp om att bli frisk, eller åtminstone bättre. Deltagarna i denna studie har emellertid diagnostiserats som obotliga – det finns inget hopp om förbättring. Detta innebär inte desto mindre att deltagarna ändå försöker berätta sådana berättelser i strävan efter att uppnå en önskvärd identitet. Dock; för att höra denna berättelse krävs ett lyssnande på berättelser som vanligtvis förblir oberättade. En tydlig hierarki mellan olika former av språkanvändning identifieras, där det talade ordet och den talade berättelsen ses som överlägsen. Detta får till konsekvens att de funktionshindrade inte ses som kompetenta aktörer/kommunikatörer pga. av sina svårigheter att kommunicera verbalt och att deras sätt att skapa berättelser, genom förkroppsligande framställningar, inte erkänns som legitima sätt att berätta. Detta diskuteras både i relation till olika praktiska implikationer för vårdinstitutioner och för vidare narrativ forskning.

This essay aims at understanding the experience of the use of ayahuasca, and similarities and differences between interview protocols and socio-cultural identities. The work is based on field studies conducted in the Peruvian Andes, in the village of Pisac September to November 2009. What has emerged is that the experience does not seem to be dependent on cultural manifestations as much as it is dependent on general human cognition. Theories have been applied on an empirical phenomenological descriptive study. Various brain activities, along with mental mechanisms contribute to a deeper understanding of the findings in the descriptive analysis. It seems that the cultural differences, which I have classed as typological in the phenomenological study, mostly are expressions of meaning for the informants. Furthermore, I have argued that the typical mystical experience, or if you like religious experience, is an essentially biological phenomenon related to episodic memory dealing with experiences. The typological characteristics are products of the semantic memory and these characteristics are primarily linguistic and cultural phenomena. The socio-cultural identities express the basic experience of Ayahuasca and altered states of consciousness in fundamentally similar ways, because both groups share the same human cognition. Regarding these cognitive mechanisms, I have also argued that there are mechanisms such as ”Theory of mind” and ”Active detection device” which have been active in the experiences of ayahuasca.

Disputats, Örebro universitet, 2006. / Findes også på internet (PDF-format): http://www.diva-portal.org/diva/getDocument?urn_nbn_se_oru_diva-463-2__fulltext.pdf. Med litteraturhenvisninger.

In this thesis the focus is on upper secondary school students’ meaning-making in sustainability in science civic education. The aim is to study how meaning is created, if/how natural science is used and how democratic participation is constructed in students’ group discussions. The thesis also aims to create an awareness of the role science has in both the creation of meaning and the construction of democratic participation. The study is based on audio-recorded group discussions arising from two different sustainability tasks. Discursive psychology is used as an analytical framework, through the concepts of interpretative repertoires, ideological dilemmas and subject positions. The students use different interpretative repertoires that draw on different conceptions of the “world” (discourses) in their meaning-making. These different conceptions create ideological dilemmas that recur several times during the discussions and are therefore negotiated in different ways. The students then use strategies where these dilemmas are solved in a relatively simple manner. They construct the sustainability issue they discuss so that their ways to live and act/not act are portrayed as acceptable in the current situation. The students use their knowledge in and about science in their meaning-making. Science is used to make the "world" more understandable and raise questions; to evaluate, decide and act; to give authority to arguments; and to solve societal problems. The students’ science-making process contains various kinds of use of scientific knowledge, for example, clarify the conditions, identify consequences, scrutinize information, compare, assess, evaluate and use scientific methods. The discussions increase the students’ experience of using scientific knowledge and which functions scientific knowledge can have. The students construct democratic participation in various ways: trust in science and technology are expressed and awareness of what is considered as actions that are “good” for the environment; different perspectives are expressed and ideological dilemmas discussed; students use their scientific knowledge in socioscientific reasoning to create a deeper understanding of the issues discussed; scientific knowledge is also used for evaluating actions in relation to sustainability issues. However, the students see themselves having a major responsibility to act “good”, but without power to influence the development of society as a whole. The students have two projects going on during their discussions: to discuss and learn about the sustainability issue and make their own existence acceptable.