Denna essä syftar till att ur filosofiska och idéhistoriska perspektiv belysa utmaningar och möjligheter med artificiell intelligens (AI) och digitalisering inom hälso- och sjukvården, med fokus på läkekonst, kropp, hälsa och ovisshet. Essän undersöker hur automatisering och digitala vårdformer omformar läkekonstens grund, nämligen mötet mellan patienten och läkaren. Genom en fenomenologisk kritik av AI och teknikens väsen, belyses skillnaden mellan människan och maskinen och hur den levda erfarenheten är situerad, förkroppsligad, fylld av mening och delad med andra. Essän utforskar hur situationsunik kunskap som praktisk klokhet, fronesis, samt ett reflekterande förnuft, intellectus,kan hantera den ovisshet som är inbäddad i det allmänmedicinska mötet. Essän belyser även hur digitalisering och AI passar väl med pågående marknadsanpassning av sjukvården, där homo economicus och homo digitalis båda omformar kropp och hälsa till mätbara resurser och data. Avslutningsvis lyfts etiska dilemman kring AI och digitalisering, samt vikten av praktisk och existentiell kunskap som förutsättningar för utvecklandet och designen av en teknik som syftar främja det mänskligt goda. / This essay aims to illuminate challenges and opportunities with artificial intelligence (AI) and digitalization in health care, focusing on the art of medicine, body, health and uncertainty. The theoretical framework is mainly within the fields of phenomenology and philosophical hermeneutics. The essay explores how automatization and digital health care are transforming the essence of medicine: the patient – physician encounter. By a phenomenological critique of AI and the essence of technology, the essay highlights the difference between machines and humans and how lived experience is situated, embodied, filled with meaning and shared with others. The essay explores how situational knowledge such as practical wisdom, phronesis, and reflective understanding, intellectus, can deal with the uncertainty that is embedded in the medical encounter in primary health care. The essay also highlights how digitalization and AI fit well with current market adaptation of health care, where homo economicus and homo digitalis both transform body and health into measurable resources and data. Finally, ethical dilemmas of AI and digitalization are highlighted, as well as the importance of practical and existential knowledge as preconditions for the development and design of a technology that aims to promote the human good.

Den här essän avser att ur ett praktisk-filosofiskt perspektiv utforska hur delad närvaro, en unik kvalité hos muntligt berättande, är kopplad till en slags oförställdhet som en god berättare uppvisar. Utifrån egna berättarerfarenheter och Alasdair Macintyres begrepp ’praxis’ analyserar jag ett material från en internationell berättarkonferens ägnad att etablera professionellt muntligt berättande som en egen konstform. Jag jämför berättarens praxis med författarens och skådespelarens, utifrån Peter Goldies teori om narrativt tänkande samt begreppet ’ram’ hämtat från Gregory Batesons teori om lek. Medan en författare är fri att utforma sitt narrativ ur vilket perspektiv som helst, måste en god berättare hålla fast vid sin egen personliga synvinkel – berätta som sig själv – vilket kräver en specifik berättarkompetens: en slags simultankapacitet. Blir narrativet på så vis inramat på rätt sätt och berättandet dessutom är oförställt, kan berättaren dela sin närvaro i berättarrummet och berättelsens värld med åhörarna. Kanske denna delade närvaro kan upplevas som en slags resonans. / This essay explores from a philosophical point of view a connection between ‘shared presence’, a unique value that oral storytelling can attain, and a certain unfeigned quality exhibited by a good storyteller – a form of authenticity as pictured by Alessandro Ferrara. By applying Alasdair Macintyre’s concept of ‘practice’ to a material presented at an international storytelling conference, intended to establish oral storytelling as an art of its own, I compare the practices of a storyteller with those of an author and those of an actor. In so doing I refer to cases from my own experience as a teller. These comparisons are also based on Peter Goldie’s theory on narrative thinking and on Gregory Bateson’s theory of play. Whereas an author is free to construct his narrative from any perspective whatever, I find that a good storyteller must stick to his own self. This calls for a specific competence required for entering into play mode with the listeners. If the narrative is well framed in this sense, and the telling is unfeigned, the teller can simultaneously share his presence in the taleworld and the storyrealm with the listeners. This could be experienced by the participants as a form of resonance.

”Varje människa bär på en samling utav kunskap. Tänk om man kunde skapa en miljö där alla människor kunde få slå upp dörrarna till sitt lilla magasin. En miljö där man ser varje människa som en möjlighet. En möjlighet till att lära sig mer. En resurs i Kunskapsfabriken.” Kunskapsfabriken slår upp dörrarna i kvarteret Kronan och välkomnar stadens människor. Som en del utav Sundbyberg centrum bidrar byggnaden med ett center för det icke-formella lärandet där kreativitet, skapande och gemenskap är i fokus. Kunskapsutbytet, praktisk kunskap och tron på att alla människor är en möjlighet till att lära sig mer genomsyrar projektet. Kunskapsfabriken arbetar aktivt med integration och ger plats åt SFI-utbildning i programmet. Den traditionella språkundervisningen kan på så sätt kombineras med ett program för det praktiska lärandet där språket inte är en nödvändighet. Där kroppen och framförallt händerna blir det viktigaste verktyget för lärande. / ”Every individual carries a collection of knowledge. What if you could create a space where everyone could open the doors to their own little depository? A space where every individual is seen as an opportunity. An opportunity to learn more. A resource in the Factory of Knowledge.” The Factory of Knowledge opens its doors and welcomes the people of the city. As a part of central Sundbyberg it acts as a center for non-formal education where creativity, creation and community are the focal points. The sharing of knowledge, practical knowledge and the belief in every individual as an opportunity to learn more permeates the project. The Factory of Knowledge actively strives towards integration and makes space for ”Swedish for Immigrants”-education. The traditional language pedagogy can therefore becombined with a program for practical learning where language is not a necessity. Where our body and above all our hands become the most important tool for learning.

Syftet med undersökningen har varit att tydliggöra kunskapskvaliteter i yrkeskunnandet som har betydelse vid bedömning av karaktärsämnen för både lärare och elever. Undersökningsmetoderna har bestått av intervjuer med lärare och elever, elevenkäter och gymnasieskolans styrdokument. Det övergripande perspektivet har varit kulturhistoriskt med vars hjälp kunskapskvaliteter i yrkeskunnandet relateras till begrepp som yrkeskultur, yrkespraxis och yrkeskunskap. Resultatet kategoriseras till åtta nyckelkvalifikationer och specifika yrkeskunskaper. Nyckelkvalifikationerna som lärarna anger vara viktiga vid bedömning är: självständighet, samarbete, kommunikation, problemlösnings-förmåga,analysförmåga, planeringsförmåga, kundkontakt och utveckling. Huvudresultatet visar att det är dessa nyckelkvalifikationer som ger mervärde för eleven i form av ett högre betyg. Det är framförallt den rådande yrkeskulturen, där självständighet och samarbetsförmåga ingår, som lyfts fram som betydelsefull vid bedömningen. Vidare spelar yrkeskunskapen, där elevens problemlösningsförmåga ingår, en avgörande roll i lärarens bedömning. Elevernas beskrivning av vad de själva tror har betydelse vid bedömning i karaktärsämnen visar att de inte har uppfattat att t.ex. analys- och problemlösningsförmåga är av vikt. Slutsatsen som kan dras är att eleverna och lärarna behöver föra en dialog om grunderna i bedömningen av karaktärsämnen. Bedömning av prestationer i skolan förutsätter en dialog mellan lärare och elever om bedömningsgrunderna. Yrkesspecifika kunskaper, de grundläggande kunskaperna som behövs för ett godkänt betyg, tydliggörs väl av lärarna i studien och beskrivs med hjälp av dess egenskaper i studien.

I den här vetenskapliga essän undersöker jag relationerna mellan olika former av materia, både mänsklig och icke mänsklig, i ett utbildningsrum. Syftet är en ökad förståelse för hur mening och tillblivelse möjliggörs och begränsas utifrån mitt agerande inom ramen för den materiellt-diskursiva praktik som utbildning utgör. Utgångspunkten är en gestaltande berättelse utifrån olika möten mellan mig, en matta och några kursdeltagare i ett utbildningsrum under en ledarskapsutbildning. Essäns teoretiska ramverk består av tankar från filosofen Martin Bubers dialogfilosofi och den posthumanistiska kvantfysikern, Karen Barads, agentiella realism. Utifrån den posthumanistiska analysmetoden, diffraktion, samläses teorier och insikter genom varandra för att söka fram emot ett tydligare artikulerande kring vad det innebär att agera utifrån mitt yrke och vad som är min praktiska kunskap. / In this scientific essay, I explore the relationships between different forms of matter, both human and non-human, in a training room. The purpose is to increase the understanding of how meaning and becoming are made possible and limited based on my actions within the material-discursive practice that education entails. The starting point is a narrative story based on different meetings between me, a carpet and some participants in a training room during a leadership training. The theoretical framework of the essay consists of thoughts from philosopher Martin Buber's philosophy of dialogue and the posthumanist quantum physicist Karen Barad’s, agential realism. Based on the posthumanist method of analysis, diffraction, theories and insights are read through one another to seek a clearer articulation of what it means to act on the basis of my profession and what is my practical knowledge.

Den här uppsatsen handlar om utveckling och utvecklingsarbete på förskolan. Utveckling är ett välanvänt begrepp på förskolor runt om i Sverige. Det är begrepp  som ofta används utan större eftertanke. Vad innebär egentligen utveckling och hur utvecklas något eller någon?  I min uppsats undersöker jag faktorer som upplevs påverka utvecklingsarbetet i förskolans utbildning. Syftet med uppsatsen är att upptäcka små och stora aspekter som gör skillnad, för individen och för helheten i förskolans utvecklingsarbete. Mina forskningsfrågor är följande: – Vad innebär fenomenet utvecklingsarbete i förskolans utbildning?  – Vilka möjligheter/svårigheter ser erfarna förskollärare i ett utvecklingsarbete? – Vilka faktorer påverkar utvecklingsprocessen? – Vilka former av praktisk och teoretisk kunskap krävs för att ett utvecklingsarbete ska ske? Empirin består av berättelser från min egen vardag, om upplevelser och tankar som genom åren kommit och gått. För att få perspektiv på det jag tror mig veta möter jag erfarna förskollärare, jag sitter med i olika samtalsforum samt träffar en fokusgrupp. Genom mina samtal och genom läsning av vetenskapliga och litterära texter uppmärksammar jag olika aspekter på utveckling och utvecklingsarbete i förskolan.  Min undersökning visar att utvecklingsarbete är ett komplext fenomen. Små faktorer kan påverka om utveckling sker eller inte. Det finns faktorer som kan hjälpa till i ett utvecklingsarbete, men även faktorer som kan stjälpa ett utvecklingsarbete. Det finns ingen snabb lösning för att utveckling ska ske, det är en lång process som kräver ett engagemang från alla. Genom att uppmärksamma dessa aspekter kan vi förändra och utveckla vår förskolas utbildning mycket lättare. Att arbeta tillsammans kan vara en utmaning, men är även förskolans styrka. Vi behöver ta hjälp av varandra och arbeta tillsammans för att utveckling ska ske. Utveckling sker till stor del i vårt handlande, men det är inte vårt handlande som vi uppmärksammar och fokuserar på. Uppsatsen är indelad i fyra kapitel som visar på utvecklingsarbetets komplexitet: kultur, administrationsarbete, tillit och praktisk kunskap. / This essay is about development and developmental work within preschools. Development is a well-acclaimed term within preschools in Sweden. A term usually used without much thought. What does development really mean and how does something or someone develop? In this essay I will investigate factors which are considered to have an influence on developmental work within the preschool’s educational system. The purpose of this essay is to discover small and large aspects that makes a difference for, both the individual and for the preschools, education in a developmental work. My research questions are as follows: -          What does the phenomenon of development work mean for the preschool’s education? -          What opportunities/difficulties does experienced preschool teachers see within a developmental work? -          What factors influences the development process?  -          Which forms of practical and theoretical knowledge is demanded for a development work to proceed?  This empiricism consists of stories from my own daily life, about experiences and thoughts that through the years have come and gone. To gain a perspective on my experiences, I  participate in a couple of different discussion forums and I also see a focus group. Throughout my conversations and through reading scientific and literary texts, I draw attention to various aspects on development and development work within preschools. My research shows that development work is a complex phenomenon. Small factors can affect whether development takes place or not. There are factors that can help in a development work, but also factors that can overturn it. There is no quick fix for development to take place, it is a long process that requires commitment from everyone. By paying attention to these aspects, we can change and develop our preschool education much more easily. Working together can be a challenge, but it is also the strength of preschools. We need to support each other and work together for development to take place. Development takes place largely in our present actions rather than in the administrative work. The essay is divided into four chapters that show the complexity of the development work: culture, administration work, trust and practical knowledge.

I den här uppsatsen, vilken är skriven som en vetenskaplig essä, undersöker jag konstnärens praktiska kunskap med utgångspunkt i en situation där jag målar. Vad jag intresserar mig för är hur tänkandet påverkar den kroppsliga handlingen. Henri Bergson, Erich Fromm och japansk zenbuddhism är perspektiv jag använt mig av för att titta närmare på temat. Fromm har synliggjort att kärlek är en attityd som innebär att jag är koncentrerad i mötet med andra. Att kunna vara koncentrerad och att kunna älska ändamålsenligt är liktydigt. För att undvika plagiera mina tidigare arbeten behöver jag älska att arbeta. Bergson har visat att intuition och intellekt är två medvetandeformer jag kan agera utifrån och erfara verkligheten på. Två former av kunskap. Om jag planerar vad jag ska måla utgår jag från intellektet och hämmar mitt arbete. Utgår jag istället från intuition låter jag nuet tillföra arbetet något nytt. Vad zen påvisat och betonat, är att mitt beteende indikerar huruvida jag är närvarande eller inte. Att praktiskt öva på att vara närvarande i nuet möjliggör att du kan reagera spontant på verkligheten istället för att planera ditt agerande. De teoretiska perspektiven enas kring vikten av närvaro i nuet. Men också att det viktiga inte är att välja det ena eller andra. Vad som är väsentligt är både och. Mötet mellan mig och andra. Intuition och intellekt. Samt ett beteende som reagerar spontant och planerar. Vad som framkommit genom essän är att det råder en obalans mellan kunskapsformerna intellekt och intuition i en västerländsk kontext. En summerande fråga essän ställer är: vad innebär det för människan som biologisk varelse om ett naturligt sätt att erfara verkligheten på, inte bejakas? / In this essay, which is written as a scientific essay, I examine the artist's practical knowledge based on a situation where I paint. What I am interested in is how thinking affects bodily action. Henri Bergson, Erich Fromm and Japanese Zen Buddhism are perspectives I use to survey the theme. Fromm has made clear, that love is an attitude that means I am concentrated in the meeting with others. Being able to concentrate and the ability to make love an end in itself, is synonymous. To avoid plagiarizing previous work, I need to love working. Bergson has shown that intuition and intellect are two forms of consciousness and fundamental in the experience of reality. Two forms of knowledge. If I plan what I am going to paint, my point of departure is the intellect which inhibit the work. If I instead start from intuition, I let the present time add something new to the work. What Zen has shown and emphasized, is that my behavior indicate whether I am present or not. Practically practicing being present enables you to react spontaneously on reality instead of planning your actions. The theoretical perspectives agree on the importance of being present. And also, what is important is not to choose one or the other. What is essential is both. The meeting between me and others. Intuition and intellect. As well as a behavior that reacts spontaneously and plans. What the essay has shown is that there is an imbalance between the two forms of knowledge, intellect and intuition, in a Western context. A summary question the essay asks is: what impact does it have on man as a biological being if a natural way of experiencing life, is not affirmed?

I denna uppsats ställer jag mig frågan vilken praktisk kunskap jag har, i min yrkesroll som professionell facilitator.  En professionell facilitator är en för gruppen neutral mötesledare vars huvudsakliga syfte är att planera, förbereda och genomföra arbetsmöten och workshops som bygger på dialog, engagemang och delaktighet. Inte sällan med inriktning på erfarenhetsutbyte och kunskapsutveckling. Men, vad är det jag gör när jag skapar delaktighet och engagemang i en grupp, när jag får deltagarna att se sakfrågan i ett större sammanhang och genom olika metodval ger dem förutsättningar till konstruktiva dialoger? När jag underlättar för deltagare att inte bara närvara fysiskt under ett möte utan säkerställer att alla i gruppen aktivt deltar och bidrar till ett konkret resultat. Uppsatsen har skrivits inom ramen för magisterprogrammet i yrkeskunnande och professionsutveckling vid Linnéuniversitetet i Växjö under våren 2013. Empirin utgörs av de reflekterande texter som jag har skrivit inom ramen för kurserna mellan åren 2011-2013, baserade på 18 års erfarenhet av att leda och facilitera arbetsmöten och workshops. Mina erfarenheter har jag kopplat ihop med de olika teorierna inom ämnesområdet yrkeskunnande och professionsutveckling. Resultatet av uppsatsen vittnar om att mina erfarenheter och min praktiska kunskap har jag fått genom att öva och utveckla en känsla för olika människors och gruppers beteenden. Jag har också utvecklat en förtrogenhetskunskap beträffande vilka metoder och tekniker som fungerar i olika situationer och för olika sakfrågor. Varje möte som jag leder är direktsändning och det finns aldrig någon möjlighet att generalrepetera några repliker. I realtid reflekterar och analyserar jag vad som händer i gruppen. Jag använder olika metoder och tekniker. Planerat eller improviserat. Jag kallar det ibland för planerad improvisation. Jag kommer nämligen alltid väl förberedd och med en skräddarsydd mötesplan i handen, för att i själva mötessituationen kunna improvisera. Det är något jag vet av erfarenhet alltid blir fallet. Vad som kommer att hända under ett möte går aldrig att förutse. För att lyckas med denna konst behöver facilitatorn tro på varje individs lika värde, bortse från förutfattade meningar, lyssna och höra, både vad som sägs, men också lyssna efter vad som inte sägs. Facilitatorn underlättar för gruppen genom att driva mötet framåt utifrån ett specifikt syfte och önskat slutresultat. Att som facilitator vara mentalt närvarande under hela mötet och förhålla sig neutral till sakfrågan, gruppen och slutresultatet, men även till uppdragsgivaren, även om det är svårt, är kärnan i facilitatorns yrkesroll. Uppdragsgivarens betydelse ska aldrig underskattas och jag har myntat följande uttryck: Jag kan aldrig facilitera ett möte bättre än vad min uppdragsgivare tillåter. / This thesis explores a number of questions around the skills of a Professional Facilitator. It has been completed as part of the Programme on Skill and Professional Development, within the Faculty of Technology at Linneaus University, Sweden. A Professional Facilitator is a person who is both neutral to the group, and the subject under discussion. The facilitator plans, prepares, and runs workshops where dialogue, commitment and neutrality all play a central role. The practical insights presented within, are derived from the texts that I have submitted as part of the programme requirements during 2011-2013. The insights are based on my direct experience from facilitating professional workshops over the last 18 years. These insights have been presented in the context of the relevant literature and research within the areas of skill and technology. The conclusions from my work clearly show that the development of my skills is as much grounded in a structured approach to continued Professional Development as it is in experiential learning. I have developed skills regarding group dynamics, as well as methods and tools that can be appropriately applied in different contexts, subjects and groups. Every meeting I facilitate is completed in real-time, which means that I do not have the opportunity to rehearse or prepare for all eventualities. However, I am always very well prepared and have a tailor-made plan for every meeting. Improvisation is key, and is always required no matter what level of planning has been completed. My experience clearly shows that a Professional Facilitator needs to believe in the individuals potential, show no prejudice, and listen and hear what is being said both directly and indirectly. A facilitator needs to be alert throughout the whole meeting and take a neutral stance in relation to the group, the subject and the Meeting Sponsor.