Humanitarian visas for asylum purposes have been widely discussed in recent years. With few alternatives at their disposal, refugees are forced to illegal and dangerous routes in their attempts to reach Europe. The aim of this study is to investigate the conditions for implementing humanitarian visas in Sweden and to clarify the consequences of Sweden's approach to humanitarian visas for third-country nationals in need of international protection. Using idea analysis as a method, the tenability of two official reports published by the Swedish Government is analyzed. By examining the assessments, an understanding of the conditions for introducing humanitarian visas in Sweden is established. In order to explore the implications of Sweden's position on the right of third country nationals to seek asylum, the study draws on a critical perspective on how migrants and refugees’ risk being subjected to violent border controls and how their legal status is subjected to various kinds of scrutiny.  Several shortcomings are identified in these reports and the conditions thus created for the introduction of humanitarian visas in Sweden. Although the need for more safe and legal routes to seek asylum and the consequences of Sweden's migration and asylum policy are highlighted, no national measures are recommended. Instead, it is recommended that Sweden should lobby for the introduction of humanitarian visas to the EU as a whole, with the overall aim of reducing the number of asylum seekers coming to Sweden in particular. Although it is commonplace for refugees to perish in search of safety, no practical measures are deemed essential to establish safe and legal routes for asylum seekers. State sovereignty thus continues to impede fundamental rights for all. Refugees and asylum seekers are severely affected by the uncertainty as to who is responsible for guaranteeing these fundamental rights. In an attempt to get these basic rights fulfilled, asylum seekers currently must resort to illegal acts at the risk of their lives. / Humanitära visum vid asylskäl har diskuterats flitigt de senaste åren. Med få alternativ till hands tvingas flyktingar ta till illegala och livsfarliga vägar i sina försök att ta sig till Europa. Syftet med studien är därför att utreda vilka förutsättningar som finns för att införa humanitära visum i Sverige samt att tydliggöra konsekvenserna av Sveriges inställning till humanitära visum för tredjelandsmedborgare som har ett internationellt skyddsbehov. Med idéanalys som metod granskas hållbarheten i två statliga offentliga utredningar. Genom att kritiskt granska de bedömningar som görs, skapas förståelse för vilka förutsättningar som finns för att införa humanitära visum i Sverige. För att utreda implikationerna som Sveriges inställning har på tredjelandsmedborgares rätt att söka asyl tar studien stöd av ett kritiskt perspektiv om hur människor på flykt riskerar att utsättas för våldsamma gränskontroller och hur deras juridiska ställning utsätts för olika typer av vågspel.  Flera brister identifieras i utredningarna och de förutsättningar som därmed ges för att införa humanitära visum i Sverige. Trots att behovet av fler säkra och lagliga vägar att söka asyl konstateras, samt att konsekvenserna av Sveriges migrations- och asylpolitik uppmärksammas, rekommenderas inte att några nationella åtgärder vidtas. I stället rekommenderas att Sverige ska framföra påtryckningar för att införa humanitära visum i EU. Ett övergripande mål är samtidigt att minska antalet asylsökande som söker sig till Sverige. Fastän det beskrivs hur människor på flykt omkommer i jakten på säkerhet, så bedöms inte nationella åtgärder vara nödvändiga för att införa säkra och lagliga vägar för asylsökande. Den statliga suveräniteten fortsätter således att utmana rätten till rättigheter för alla. Flyktingar och asylsökande drabbas framför allt av osäkerheten kring vem som är pliktbärare och oklarheter kring hur deras rättigheter ska tillförsäkras. För att försöka få sina rättigheter tillgodosedda tvingas de att ta till illegala handlingar med livet som insats.

The sui generis-right in article 7.1 of the database directive provides the maker of a database, who has made a qualitatively and/or quantitative substantial investment in the obtaining, verification and/or presentation of the contents in a database, the right to prevent extraction and/or re-utilization of the whole or of a substantial part of the database contents. In order to prevent the circumvention of article 7.1, the right to prohibit tortious dispositions of the contents was sup- plemented by article 7.5, which extends the right for the maker to prevent non-substantial parts to be extracted and/or re-utilized, provided that the extraction and/or re-utilization are repeated and systematic in a way that undermines the substantial investment the maker of the database has made.  The way that the sui generis-right is framed as an investment protection, in combination with the fact that the right’s object of protection is the investment as such, is the reason that the right has come to be regarded as a protection clause against unfair competition rather than an intellectual property right. As a result, the sui generis-right is of great significance to unfair competition and competition and antitrust law in general. This applies not only to article 102 FEUF, but especially to the DMA and in relation to the prescribed data-sharing obligation in article 6.10 in the DMA.  Competition and antitrust law in general and the DMA in particular, through its rootedness in article 3 FEU, aim to maintain competitive, open and fair digital markets. This applies, to say the least, as a part of ensuring the efficiency in the EU internal market, which by enlarge is intended to benefit the consumers. In this way, it’s understood that the consumers perspective plays a fundamental role in competition policy. In relation to the DMA, this is expressed through articles 6.2 and 6.10 of the DMA, which have the function of promoting innovation and increasing the consumers’ diversity of choice, while simultaneously giving the business users better opportunities to compete with the gatekeepers and thus become more efficient.  By imposing on a gatekeeper a far-reaching data-sharing obligation under article 6.10 in the DMA, in combination with the prohibition to use the same data under article 6.2, the gatekeepers’ sui generis-right is limited in all material aspects. Thereby, these provisions impose greatly on the gatekeepers’ ability as a maker of a database to freely dispose of their own database contents and thus obtain future returns and other competitive advantages as a result of the substantial investment. This is due to the fact that the gatekeeper is subject to an obligation to share the results of the investment with the business users.  The database directive states, however, that the sui generis-right must not be afforded in such a way as to facilitate abuses of a dominant position. By this reference it’s understood that this exception was written with article 102 FEUF in mind. In light of the significant differences between article 102 FEUF and the DMA, it can be concluded that the exception does not apply to the DMA. This is particularly the case as the DMA is framed as an ex ante-regulation, whereas article 102 FEUF is an ex post-regulation.  As this paper has highlighted, it requires great forethought when imposing a compulsory data-sharing obligation such as the one in article 6.10 in the DMA. The intended function of the sui generis-right is to promote investments in data processing and storage functions. In order to even receive or make use of the effective and high-quality data the business users have a right to receive from the gatekeepers, they have to have effective and proper databases, because otherwise it's entirely pointless to even force the gatekeepers to share their data.  Thus, a proportional balance is required between the interest in protecting the data as such by maintaining ex ante incentives to invest and the interest to promote open and fair digital markets as a way to ensure the effectiveness of the internal market for the benefit of the consumers and ex post social welfare. This could be a possible explanation to the Commission’s proposal of the Data Act, specifically article 35, which stipulates that the sui generis-right shall not be applied to machine generated data. It remains, however, to see how the question of the sui generis-right’s to be or not to be will play out in the future.

No description available.

The European court of Justice (ECJ) has the stance that EU-law, within the confines of EU competence, has primacy over national law, regardless of its source, even if it’s the national constitutions.  Although generally the ECJ:s  stance is accepted, sometimes it is instead the EU that has had to indirectly (through inaction) accept the conclusions of the national constitutional courts. When this happens, it can however only be noticed as the EU commission’s decision to not start infringement proceedings against the member state, and as such it appears as a legal vacuum or absence of enforced law. Inside this vacuum there is lacking enforcement of EU-law, which the member states can use as a de facto exemption from EU-law to regain or uphold national sovereignty. Thus the member states can fill the vacuum by deciding cases on the basis of their own constitutional law rather than (the unenforced) EU-law. It appears to be an in EU-law unregulated transfer of sovereignty.  This paper intends to shed light on possible problems that arise in this situation due to the lack of legality and certainty that ensues from these exemptions from EU-law being upheld through the inaction of the commission rather than positive legal regulation. I will also attempt to find a coherent model for the explanation of this seemingly contradictory situation, describing it as a “sovereignty-vacuum”, an opposing but related concept to the “exemption” of Carl Schmitt.  Through use of Schmitt’s political theology, I attempt to find a solution to the problem of legality with an analogy to the concept of “mercy” and “forgiveness” in the context of constitutional law. Ultimately, I propose a solution de lege ferenda that these implicit exemptions from EU-law be written down as explicit exemptions.

Cybersecurity threats have grown to become a global threat to private actors and states. While work processes are becoming more efficient, rapid technological developments are exposing network and information systems to vulnerabilities. The private sector plays a significant role in keeping the EU and Sweden safe in cyberspace since technological development is essentially controlled by private actors. When it comes to socially important activities, private actors both own and operate large parts of the market, which in turn means that attacks on private actors affecting trade secrets can pose a threat to market competition and economic prosperity. This thesis maps out how the EU has chosen to combat this with the NIS and NIS2 Directives. Specifically, this thesis maps out changes in cybersecurity requirements for private actors providing digital solutions in the light of NIS2. The previous NIS has shown to be inherently flawed with regards to the EU goal of achieving a high common level of security for network and information systems. The need for renewed legislation is therefore great and, as the investigation shows, NIS2 entails a change in the content, structure, and scope of important and essential entities. In short, the NIS2 Directive requires entities to perform their due diligence and document appropriate and proportionate measures based on an all-risk analysis. The increased and broadened requirements in NIS2, which are certainly justified by the increased cybersecurity threats, must also be weighed against an overly burdensome bureaucracy for authorities and private actors. In addition, this thesis analyzes the format of NIS2 and its potential impact on the internal market of the EU. Given the fact that it is a market regulation, a proportionality assessment is required in relation to the competitive disadvantages that an overly burdensome legislation may result in for private actors. At the same time, sanctions and enforcement measures must be sufficiently dissuasive. In conclusion, this thesis argues NIS2 to bring important changes, albeit still posing risks of further fragmenting the cybersecurity levels in the union due to the flexibility given to member states. However, NIS2 is a key step in the right direction towards achieving a high common level of cybersecurity across member states.

I Europa kan omkring 20 miljoner människor vara exponerade för dricksvatten som innehåller evighetskemikalien PFAS. Tidigare har försök att begränsa enskilda PFAS-ämnen endast resulterat i att det förbjudna ämnet i fråga har bytts ut till ett annat PFAS-ämne. Den europeiska kemikaliemyndigheten (ECHA) har utfärdat rapporten Annex XV Restriction Report, Per- and polyfluoroalkyl substances (PFASs) där två förslag om hur begränsningen av PFAS-ämnena kan utformas har introducerats. Rapporten presenterar möjligheten att utfärda ett generellt förbud av alla PFAS-ämnen. Om beslutet om en generell begränsning fattas i den Europeiska unionen (EU) kan det bli ett av de största förbuden någonsin mot kemiska ämnen i Europa. Arbetets syfte är att utreda huruvida de presenterade förslagen för hur PFAS ska begränsas i begränsningsrapporten är ändamålsenligt utformade utifrån konceptet av effektorienterad lagstiftning. Begränsningsförslagen analyseras med hjälp av miljörättsvetenskaplig metod och ställs i relation till begreppet hållbar utveckling. Att undersöka om begränsningsförslagen är ändamålsenligt utformade är särskilt intressant, eftersom ett beslut som begränsar PFAS-användningen enligt de presenterade förslagen skulle påverka såväl EU:s ekonomi som ekologi. Om ett juridiskt beslut fattas, måste det vara väl avvägt och nå önskad effekt, särskilt när det påverkar hela EU. I uppsatsen utreds vidare vilket begränsningsförslag som bäst tillgodoser behovet av god dricksvattenkvalitet och människors hälsa, samt hurbegränsningsförslagen förhåller sig till en hållbar utveckling. Efter en analys av begränsningsrapporten dras slutsatsen att båda begränsningsförslagen är ändamålsenligt utformade utifrån effektorienterad lagstiftning. Begränsningsförslagen är utformade så att de riktar begränsningar mot aktörer (människor) för att motverka att deras agerande har negativ inverkan på reaktörer (naturen och miljön). Begränsningsförslagen är dock olika orienterade. Begränsningsförslag två är mer aktörsorienterat än begränsningsförslag ett, eftersom begränsningsförslag två tar en större hänsyn till industrisektorns intressen. Båda begränsningsförslagen har ändå en starkt reaktörsfokuserad karaktär, eftersom de hindrar PFAS-användning från att förorena miljön. Ohållbar miljöpåverkan till följd av användning av PFAS kan motiveras i vissa fall, om det tillgodoser allmänna intressen eller är nödvändigt av lagtekniska skäl. Vidare dras slutsatsen att det begränsningsförslag som bäst tillgodoser behovet av goddricksvattenkvalitet är begränsningsförslag ett. Behovet av god hälsa bör kunna tillgodoses bäst genom begränsningsförslag ett för den största gruppen människor, eftersom detbegränsningsförslaget inte tillåter några undantag från PFAS-förbudet. Ett begränsningsförslagsom inte tillåter undantag möjliggör för en mindre mängd PFAS-exponering. Den gruppmänniskor i EU som är i behov av PFAS i medicinskt syfte kan dock dra nytta av att begränsningsförslag två tillåter användningsspecifika undantag. Avslutningsvis dras slutsatsen att båda begränsnignsförslagen leder till en reduktion av PFAS-utsläpp samt PFAS-exponering och är således hållbara utifrån ekologisk hållbarhet. Utifrån ekonomisk hållbarhet bör begränsningsförslag två vara mest gynnsamt, eftersom det är mest troligt att tillåta en hanterbar omställning för de olika industrisektorerna. Utifrån sociala aspekter av hållbarhet såsom hälsa, välbefinnande och privatekonomi, bör begränsningsförslagett vara det mest gynnsamma begränsningsalternativet. Detta trots att begränsningsförslag två tillåter medicinsk användning av PFAS samt tar en större hänsyn till industrisektorns ekonomi,vilket påverkar enskildas privatekonomi.

The EU jurisdictional scheme, known as the “Brussels Regime”, confers competence to national courts to adjudicate over international matters. The main rule in Article 4(1) of the Brussels Ibis Regulation sets out that the defendant should generally be sued in the courts of the Member State where he is domiciled. For certain subject matters, the scheme allows the action to be brought elsewhere. The raison d’être is to provide an adequate counterbalance to the one-sided rule of Article 4(1). Articles 7(1) and (2) enable the claimant to launch the suit, “in matters relating to a contract”, at the court of the Member State where the contractual obligation was to be fulfilled, and, in “matters relating to tort”, in the courts for the place where the harmful event occurred. Whether to invoke Article 7 is entirely the claimant’s choice, but the final decision on its interpretation is vested in the Court. Thereby, the manner in which the Court views the provisions will effectively decide the extent of the claimant’s choice to invoke so-called special jurisdiction. It also means that greater emphasis on special jurisdiction will reduce the importance of the main rule in Article 4. Conversely, if the Court were to interpret Article 7 narrowly, its intended effect within the system would be denied. In both cases, the balance between Articles 4 and 7 has been upset. In the former case, the claimant is favoured because of the increased possibilities to choose the forum for the dispute, while in the latter case, the defendant is favoured because he retains the advantage of litigating in his home turf. The starting point for this essay is this very idea of a purported balance between litigants’ interests in EU cross-border litigation. The thesis analyses whether the Court’s case-law on general vis-à-vis special jurisdiction has transitioned from being generally defendant-friendly to claimant-friendly. It is argued that already from the first judgments rendered on the original Brussels Convention in 1976, increasingly more disputes have been launched at special fora, which has amounted to a claimant-friendly scheme. It is also argued that this development has been at the expense of the defendant. Greater choice for the claimant means in turn that the defendant’s ability to foresee before what courts he may be sued has been largely impaired. The thesis highlights how this imbalance is the result of inherent challenges in the Brussels Regime, particularly in relation to how the relevant connecting factors are designated. It is proposed that the unwanted effects of the Court’s practice as well as the shortcomings of the scheme itself are to be considered in the Commission’s evaluationof the Brussels Ibis Regulation, which is presently in the works.

Dagens samhälle förändras snabbt, och digitala marknader med det. Digitaliseringen har lett till revolutionerande utvecklingar av vårt samhälle, och bakom dessa förändringar står primärt ett fåtal dominerande teknikjättar och deras plattformar. Dessa dominerande digitala plattformar, och de marknader på vilka dessa verkar, är ofta flersidiga och karaktäriseras av särskilda möjligheter till kostnadsfördelning, utveckling och ett beroende av starka nätverkseffekter, samt möjligheter att utveckla affärsmodeller som på olika sätt utnyttjar och kapitaliserar på insamlad data. Detta möjliggör inte bara upprättandet och bibehållandet av marknadsmakt på dessa marknader, utan leder även till höga inträdeshinder med resultatet att marknadens aktörer blir få och att inträdeshindren är höga. Trots att digitaliseringen till stora delar måste anses positiv, har utvecklingen även medfört nya typer av konkurrensproblematik som inte alltid kan hanteras på ett effektivt och adekvat sätt av den tidigare EU-rättsliga konkurrenslagstiftningen. Denna framställning undersöker hur EU:s konkurrenslagstiftning kan tillämpas på nyare typer av dominansmissbruk på digitala plattformar genom att analysera den tidigare regleringen av dominansmissbruk och hur denna har tillämpats rent praktiskt. För att uppnå detta mål undersöker detta arbete de särskilda utmaningar och särdrag som finns på dessa marknader, och ger en utförlig sammanfattning av hur artikel 102 FEUF har använts för att hantera dessa. Här konstateras att denna konkurrenslagstiftning lämnar en del att önska, och att inträdeshinder och risken för tippning ger starka incitament för dominanta digitala plattformar att försöka kringgå prestationsbaserad konkurrens. Framställningen utvärderar även de kompletteringar som gjorts av konkurrenslagstiftningen på dessa områden genom DMA, och hur denna reglering kan tänkas påverka hanteringen av vissa av de dominanta digitala plattformarnas beteenden framöver. Här konkluderas att DMA är en välbehövlig komplettering av tidigare konkurrensreglering på området, men att det fortfarande finns osäkerheter och utvecklingspotential, samt att de snabbföränderliga marknaderna förr eller senare kommer att hitta nya, innovativa sätt att kringgå även denna reglering. Därmed är det viktigt att den EU-rättsliga konkurrensregleringen gör vad den kan för att ligga steget före.

Since the US National Security Agency’s former contractor Edward Snowden exposed the Agency’s mass surveillance, the EU has been making a series of attempts toward a more safeguarded and stricter path concerning its data privacy protection. On 8 April 2014, the Court of Justice of the European Union (the CJEU) invalidated the EU Data Retention Directive 2006/24/EC on the basis of incompatibility with the Charter of Fundamental Rights of the European Union (the Charter). After this judgment, the CJEU examined the legality of the Safe Harbour Agreement, which had been the main legal basis for transfers of personal data from the EU to the US under Decision 2000/520/EC. Subsequently, on 6 October 2015, in the case of Schrems v Data Protection Commissioner, the CJEU declared the Safe Harbour Decision invalid. The ground for the Court’s judgment was the fact that the Decision enabled interference, by US public authorities, with the fundamental rights to privacy and personal data protection under Article 7 and 8 of the Charter, when processing the personal data of EU citizens. According to the judgment, this interference has been beyond what is strictly necessary and proportionate to the protection of national security and the persons concerned were not offered any administrative or judicial means of redress enabling the data relating to them to be accessed, rectified or erased. The Court’s analysis of the Safe Harbour was borne out of the EU Commission’s own previous assessments. Consequently, since the transfers of personal data between the EU and the US can no longer be carried out through the Safe Harbour, the EU legislature is left with the task to create a safer option, which will guarantee that the fundamental rights to privacy and protection of personal data of the EU citizens will be respected. However, although the EU is the party dictating the terms for these transatlantic transfers of personal data, the current provisions of the US law are able to provide for derogations from every possible renewed agreement unless they become compatible with the EU data privacy law. Moreover, as much business is at stake and prominent US companies are involved in this battle, the pressure toward the US is not only coming from the EU, but some American companies are also taking the fight for EU citizens’ right to privacy and protection of their personal data.

Vi lever i en tid präglad av drastiska klimatförändringar och ökade utsläpp av växthusgaser, där klimatångest har kommit att bli ett problem som tycks drabba såväl privatpersoner som företag. Allteftersom vår medvetenhet för samtidens klimathot ökar, har även hållbarhet fått en allt större betydelse för europeiska investerare. En tydlig konsekvens härav är den kraftiga ökningen av antalet hållbarhetsindex som identifierats på finansmarknaden. Hållbarhetsindex används ofta som komponent i passiva investeringsstrategier eller som verktyg för att mäta prestationen av olika värdepapper i en portfölj, och får på så vis funktionen av ett benchmark. Metoden för att utveckla såväl hållbara index som benchmarks kan emellertid variera, vilket ofta beror på att klimatrelaterad information kan vara extremt komplex att omvandla till finansiellt relaterbara värden. Svårigheterna härom har således minskat marknadens förtroende för sådana investeringsalternativ, trots den ökade benägenheten hos investerare att ta hänsyn till hållbarhet även i finansiella sammanhang. Bristande lagstiftning inom området föranledde Europeiska kommissionen att upprätta ett förslag om ändring av Benchmarkförordningen år 2018, som en del av sin handlingsplan för finansiering av hållbar tillväxt. Förordningen reglerar i dagsläget främst administratörer av benchmarks, vilka innehar det övergripande juridiska ansvaret för ett benchmark. Med förslaget införs nya kategorier för koldioxidsnåla och klimatpositiva benchmarks samt en reviderad transparensreglering som förpliktigar administratörer att offentliggöra hur de beaktar hållbarhet i sin metod och referensvärdesdeklaration. Även om förslaget välkomnats av flertalet aktörer, föreligger anledning att ifrågasätta huruvida marknaden kommer kunna förhålla sig till de ambitiösa ändringarna, samt om effekten av reglerna blir den som kommissionen eftersträvat. I uppsatsen identifieras och diskuteras de potentiella utmaningarna med förslagets ikraftträdande, vilka sedermera analyseras i förhållande till de åsyftade ändamålen med reglerna. Kritik riktas i uppsatsen främst mot förordningens bristande möjligheter att hålla andra aktörer ansvariga, eftersom uppfyllandet av de nya reglerna inte enbart är beroende av administratörernas eget agerande. Vidare konstateras att marknaden inledningsvis kommer att få stora svårigheter med insamling och verifiering av den klimatrelaterade information som är avgörande för användningen av miljövänliga benchmarks. Sett ur ett långsiktigt perspektiv tros emellertid ändringarna kunna skapa goda förutsättningar för en bättre inkludering av hållbarhet på finansmarknaden, utan kompromiss av ett konsument- eller investerarskydd.