For whom the educational system should be available, what it should contain and what it should lead to, are all questions but with different answers. In this dissertation, these answers are understood as products of relations including a power dimension. As these relations constantly changes, the discursive struggle of defining the educational system is constant. Said struggle also contains different constructions of the student subject; what she/he ought to be and should become. It is the struggle of defining the student subject that is the focus of this dissertation. As a starting point for the analysis, a political discourse theory is used, developed by Ernesto Laclau and Chantal Mouffe (2001). The main aims of the dissertation are to analyze 1) How the student subject is defined and positioned in the analyzed policy texts 2) What kind of relations that are constituted among student subjects and in between student subject, working life and social life 3) How does the conditions of the discursive struggle make impact of the space for political subjectivity. The empirical material is Swedish Political documents written between the time periods 1990-2009. The analysis of the discursive political struggle shows three dominant subject positions structured in partly different discourses: The successful and free student, produced in the discourse of liberation (1990-1998), the individualized and solidary student, produced within the discourse of nostalgia (1997-2005) and the dutiful and adaptable student, which dominates the political struggle in 2006-2009, produced in the discourse of harmony. Although the subject positions are constituted within three different discourses, structured by partly different logics, they share an idea; the idea of an ongoing globalization. These articulations are not questioned and cannot be ignored in the discursive struggle. They are understood as disarticulations of an English/American neo-liberal discourse. To win a hegemonic position, the discourse of liberation, nostalgia and harmony, has to adopt signs from this neo-liberal discourse. They are also forced to rearticulate the intent of specific signs so they fit into each discourse’ inner logics. The disarticulations of the neo-liberal discourse which goes across the discursive borders are in this dissertation understood as a social fantasy.

Denna uppsats behandlar poeten Johan Jönsons Efter arbetsschema från 2008 med hjälp av det begrepp om en ’mindre’ litteratur som utvecklas av Gilles Deleuze och Félix Guattari i deras studie av Franz Kafka. Deleuzes och Guattaris begrepp, som innebär ett särskilt förhållningssätt till den större, etablerade litteraturen, vecklas ut successivt genom uppsatsen för att varvas med läsningar av Jönsons verk. Uppsatsen har på så vis ett dubbelt fokus på både poetisk och filosofisk text. Genom att etablera en dialog mellan Jönsons poetiska verk och Deleuzes och Guattaris tänkande undersöker jag det subjektets, eller jagets problem som formuleras i Efter arbetsschema, ett problem som även delvis ligger till grund för den mindre litteraturens begrepp, och visar hur verket kontinuerligt underminerar alla försök att identifiera ett enhetligt subjekt genom texten för att låta en kollektiv mångfald ta plats i dess ställe. Dessutom undersöks språkbehandlingen i verket och jag visar hur några av dess många neologismer bär inom sig ett särskilt sätt att se världen. / This thesis considers Johan Jönson’s Efter arbetsschema, a multifaceted and extensive work of poetry, in relation to Gilles Deleuze’s and Félix Guattari’s notion of a minor literature and the conceptual apparatus underlying it. By establishing a dialogue between the poetry of Jönson and the philosophy of Deleuze and Guattari, I examine the problem of subjectivity that is formulated in Efter arbetsschema and highlighted by Deleuze’s and Guattari’s thinking, and show how Efter arbetsschema employs poetological elements to consistently undermine any attempt to discern a clear-cut and uniform subject in the text, in favour of a collective multiplicity. I also examine the deterritorialization of language in Efter arbetsschema through its use of neologisms and a philosophic-theoretical vocabulary borrowed from Deleuze and Guattari among others, and discuss the notion of a minor literature in relation to poetry and the implications of this relationship.

For phenomenology, subjective experience is essential, as is the relationship with the other. But despite these central themes, the relationship between bodies is not primary focus. Philosophical understanding of bodily encounter is lacking. It is for this reason I have put Maurice Merleau-Ponty in dialogue with psychoanalyst and paediatrician Donald Winnicott who claims that the meeting between bodies is vital. Merleau-Ponty talks about the body's relationship with the other based on an intentional act of the subject. How the body comes into being with the world. Winnicott talks about the subject as continually developing through the interaction of bodies where the intention is expressed somewhat differently. He argues that it ́s not always the child's intention that matters. Winnicott also claims that my own body has not always had the experience of being a separate body. There is a phase in development where the child is a subjectobject as he puts it. With no border between the other. The purpose of this thesis is to investigate the formation of subjectivity. The thesis contribution is a complement to philosophical understanding of subject-construction with the desire to point toward the responsibility of the body who has come further in life.

En systematisk litteraturstudie om vilka faktorer som kan orsaka matematikängslan hos elever i grundskolan och hur lärare kan arbeta för att stärka elevernas självförtroende och hjälpa dem att minska denna ängslan. Vi människor föds inte med matematiska förmågor och automatiskt blir antingen bättre eller sämre på matematik, utan vi utvecklas och lär med tiden att bli matematiska. I studien lyfts normer och attityder till matematik fram och problematiseras i samband med elevers matematikängslan. Studiens resultat visar att det framför allt är yttre sociala faktorer,normer och negativa handlingar som påverkar elevers matematikängslan. Detta kan leda till att elever utvecklar ett lägre självförtroende och negativa attityder till ämnet matematik. Det kan därmed vara svårt att bryta detta då det blir en negativ spiral, vilket kan resultera i att elever ser på sig själva som mindre matematiska. Men genom att bygga bra lärar-elev-relationer, stärka elevens självförtroende och skapa positiva attityder och goda normer till ämnet matematik så 3kan lärare hjälpa eleven att minska denna ängslan. Därför ligger ett stort ansvar på att lärare utvecklar kunskaper i hur de kan bemöta elever med matematikängslan. / A systematic literature review on factors that could cause math anxiety in primary school students and how teachers can work to strengthen students' self-confidence and help them reduce this anxiety. We humans are not born with mathematical abilities and automatically become either better or worse at mathematics, but we develop and learn over time to become mathematical. We highlight norms and attitudes to mathematics in the study and problematize them in connection with students' mathematics anxiety. The results of the study indicate that it is most social factors, norms and negative acts and comments that affect students' math anxiety. This leads to developing lower self-confidence and negative attitudes towards the subject of mathematics. This could be difficult to break as it becomes a negative spiral, which results in the student seeing themselves as less mathematical. But by building good teacher-student relationships, building the student's self-confidence, and creating positive attitudes and good norms towards the subject of mathematics, teachers can help the student to reduce this anxiety. Therefore, teachers have a responsibility to learn how they can help students with math anxiety.

Vaga begrepp i skattelagstiftningen ger upphov till svåra bedömningar, vilket ur förutsebarhets-, legitimitets- och rättssäkerhetssynpunkt är problematiskt. Ett exempel på ett vagt begrepp är ”affärsmässighet” som trots sin vaghet förekommer, direkt eller indirekt, på ett flertal ställen i lagstiftningen. I exempelvis de riktade ränteavdragsbegränsningsreglerna, 24 kap. 19 § första stycket IL, stadgas det att ränteavdrag endast medges om förvärvet är ”väsentligen affärsmässigt motiverat”. Mitt syfte med denna magisteruppsats har varit att undersöka om rekvisitet affärsmässighet fastställs på helt objektiva grunder eller om det också är subjektivt, d.v.s. tar hänsyn till avsikten eller syftet bakom ett förfarande. Den spridda föreställningen inom skatterätten är att den skattskyldiges avsikt generellt fastställs på objektiva grunder. Jag har också undersökt vilka objektiva faktorer som tyder på affärsmässighet. I min undersökning har jag studerat reglerna om förbjudna lån, de riktade ränteavdragsbegränsningsreglerna och skatteflyktslagen. Syftet med dessa regler har varit att motverka skatteflykt. Min undersökning har visat att både objektiva faktorer och subjektiva avsikter har betydelse vid bedömningen av rekvisitet affärsmässighet gällande förbjudna lån och de riktade ränteavdragsbegränsningsreglerna. I skatteflyktslagen kan det s.k. avsiktsrekvisitet beskrivas som ett objektivt rekvisit.

Do all conscious states structurally necessitate self-consciousness? For many, the answer is affirmative: self-consciousness is an inherent property of phenomenal consciousness. I refer to this family of theses under the denomination of Strong Subjectivity Claim (SSC). However, reports of DIED (Drug-Induced Ego Dissolution) and MIED (Meditation-InducedEgo Dissolution) seem to suggest otherwise: there are at least some extraordinary circumstances under which no sense of self contributes to the resulting phenomenology. Similarly, subjectivity is altered in depersonalisation, a condition whereby the subject feels detached from oneself. I argue that different varieties of self-consciousness are altered or missing in concomitance with ego dissolution and depersonalisation. Nonetheless, I speculate that depersonalisation per se does not involve a lack of basic self-consciousness — while some reports of ego dissolution indicate that even the most minimal formulation of phenomenal self-consciousness is not adequately present. I identify two modalities —boundlessness and centrelessness — whose implication seems to be crucial in experiences of total lack of self-consciousness. All things considered, I conclude that, while self-consciousness could be a frequent feature of our ordinary experience, SSC is not plausible. In the absence of phenomenal self-consciousness, what remains is the epistemic observation that experiences are self-bounded: no one can have access to each other’s experiences in a first-personal manner. This ontological fact, however, need not be accompanied by a corresponding “sense of self”. Finally, I propose an account explaining the conceivableness of selfless self-reports resting on the premise of the subject being conscious and on her dispositional ability for self-consciousness. / Kräver alla medvetna tillstånd strukturellt självmedvetenhet? För många är svaret jakande: självmedvetenhet är en inneboende egenskap hos fenomenalt medvetande. Jag hänvisar till denna familj av avhandlingar under benämningen Strong Subjectivity Claim (SSC). Rapporter om DIED (Drug-Induced Ego Dissolution) och MIED (Meditation-Induced Ego Dissolution) verkar dock antyda något annat: det finns åtminstone några extraordinära omständigheter när en brist av känsla av jaget bidrar till den resulterande fenomenologin. På liknande sätt förändrar depersonalisation subjektiviteten, ett tillstånd där subjektet känner sig fristående från sig själv. Jag hävdar att olika varianter av självmedvetande förändras ellersaknas i samband med ego upplösning och depersonalisering. Icke desto mindre spekulerar jag att depersonalisation i sig inte innebär brist på grundläggande självmedvetenhet – medan vissa rapporter om egoupplösning indikerar att även den mest minimala formuleringen av fenomenal självmedvetenhet inte är tillräckligt närvarande. Jag identifierar två modaliteter -gränslöshet och centerlöshet - vars implikation verkar vara avgörande i upplevelser av total avsaknad av självmedvetenhet. Sammantaget drar jag slutsatsen att även om självmedvetenhet kan vara ett vanligt inslag i vår vanliga upplevelse, är SSC inte rimligt. I frånvaro av fenomenal självmedvetenhet, kvarstår den epistemiska observationen att upplevelser är självbundna: ingen kan ha tillgång till varandras upplevelser på ett förstapersonligt sätt. Detta ontologiska faktum behöver dock inte åtföljas av en motsvarande "känsla av jaget". Slutligen föreslår jag en redogörelse som förklarar tänkbarheten av osjälviska självrapporter som vilar på premissen att subjektet är medvetet och på hennes dispositionsförmåga till självmedvetenhet.

This dissertation explores the intimate relationship between irony and romantic subjectivity, by drawing on feminist psychoanalytical theory, via an examination of the shiftings of irony, and humor, in the works of the Swedish romanticist P. D. A. Atterbom (1790–1855). It looks at the critical role played by irony in the formation of Romantic subjectivity, and explores irony’s potential to undermine dualistically gendered notions of subject-object relations. For Atterbom, irony is an aesthetic concept closely related to drama, informed not only by German Romantic-ironic theorists such as Friedrich Schlegel and Jean Paul, but also by the works of Shakespeare, Ludwig Tieck, and E. T. A. Hoffmann. The thesis follows the shiftings of Romantic irony in Atterbom’s major literary texts: the cycle of poems Blommorna [The Flowers] (1811), where the Ovidian transformations are used metafictively to play with the relation between poet, poem, and reader; and the literary satire Rimmarbandet [The Rhyme Band] (1810), which, inspired by Tieck’s Der Gestiefelte Kater (1797), uses the metafictive theatre-in-the-theatre motif, as well as carnivalesque and grotesque motifs to expose contrived theatricality and homosocial misogyny in the prevailing culture. The dynamic between the satirist’s subject and the attacked object is a polarized power struggle, where revolt is followed by submission. In this respect, Romantic satire is here conservative. In the fairy tale play Lycksalighetens ö [Island of Felicity] (1824–27), tragedy’s irony is a dialectic between the ideal and the real that strives to create both inner and outer renewal. The play reaches out metafictively to the reader and turns her/him into the poet of a new version of the fairy tale. The reading/writing process inscribed in the work thus becomes a form of renewal and liberation from grief, and old, patriarchal gender roles. Finally, the humorous, unfinished idyll Fågel Blå [Blue Bird] (1814, 1818, 1858) is a work in many pieces, a fragment, a sketch and a non finito that together stages a restorative creative process, where the reader is asked to take part in joining together the scattered parts of Blue Bird itself. To conclude, irony is a feature of Romanticism, which makes the Romantic, literary subject relational and dialogical, open to its Other, and herein lies a form of ethics and an escape from a conventional, patriarchal notion of the self. I discuss this with Julia Kristeva’s theories on how subjectivity changes when it becomes poetic and Jessica Benjamin’s Winnicott-influenced theory of how play can offer a way out from patriarchy’s strict gender roles. The shiftings of irony in Atterbom’s work show a development from the satirical subject, where an aggressive form of self-assertion conceals a lack of individuality – via tragedy’s painstaking efforts to integrate repressed aspects of the self – to the idyll’s more harmonious subject, who has the capacity to laugh at him/herself and see both the grotesque in the holy, and the holy in the grotesque.

<p>Börsnoterade företag, belägna inom EU, är sedan den 1 januari år 2005 tvingade till att upprätta sina koncernredovisningar i enlighet med normgivaren IASB:s utfärdade regelverk, IAS/IFRS. Grundtanken med det nya regelverket är att kunna skapa en ökad jämförbarhet i redovisningsrapporteringen mellan företag som har sitt säte beläget i olika nationer. På motsvarande sätt finns även målsättningar att stärka konkurrenssituationen hos unionens börsnoterade företag. Uppsatsen syftar till att undersöka tillämpningen av IAS 36 i ett börs-noterat företag. Där standarden IAS 36 behandlar och reglerar nedskrivning av goodwill vid situationer då ett uppkommet nedskrivningsbehov föreligger. Regeln framhåller uttryckligen att ett företag som besitter förvärvad goodwill varje år skall genomföra åtminstone en nedskrivningsprövning och vid behov skriva ned goodwillvärdet, om det är redovisat till ett för högt värde. Undersökningen har utförts genom intervju med en kvalitativ ansats.</p><p>Resultatet av undersökningen påvisar att företaget genom subjektiva bedömningar kan förskjuta en eventuell goodwillnedskrivning framåt i tiden. Detta beror på att företaget genomför sina rörelseförvärv med ansatsen att aldrig avyttra dem, men även genom en alltför optimistisk framtidstro kan undgå nedskrivning. Undersökningen påvisar även att standarden IAS 36 är en regel som kan skapa ökade fluktuationsförändringar i börsens konjunkturförlopp, eftersom nedskrivningar på förvärvad goodwill oftast genomförs under rådande lågkonjunkturer. Därmed kan regeln IAS 36 resultera i att försämra företags redan försvagade resultat. En tillbakagång till de gamla redovisningsreglerna, med en årlig avskrivning på goodwillvärdet, skulle reducera dessa problem, vilket även intervjuobjektet bekräftar.</p>

Börsnoterade företag, belägna inom EU, är sedan den 1 januari år 2005 tvingade till att upprätta sina koncernredovisningar i enlighet med normgivaren IASB:s utfärdade regelverk, IAS/IFRS. Grundtanken med det nya regelverket är att kunna skapa en ökad jämförbarhet i redovisningsrapporteringen mellan företag som har sitt säte beläget i olika nationer. På motsvarande sätt finns även målsättningar att stärka konkurrenssituationen hos unionens börsnoterade företag. Uppsatsen syftar till att undersöka tillämpningen av IAS 36 i ett börs-noterat företag. Där standarden IAS 36 behandlar och reglerar nedskrivning av goodwill vid situationer då ett uppkommet nedskrivningsbehov föreligger. Regeln framhåller uttryckligen att ett företag som besitter förvärvad goodwill varje år skall genomföra åtminstone en nedskrivningsprövning och vid behov skriva ned goodwillvärdet, om det är redovisat till ett för högt värde. Undersökningen har utförts genom intervju med en kvalitativ ansats. Resultatet av undersökningen påvisar att företaget genom subjektiva bedömningar kan förskjuta en eventuell goodwillnedskrivning framåt i tiden. Detta beror på att företaget genomför sina rörelseförvärv med ansatsen att aldrig avyttra dem, men även genom en alltför optimistisk framtidstro kan undgå nedskrivning. Undersökningen påvisar även att standarden IAS 36 är en regel som kan skapa ökade fluktuationsförändringar i börsens konjunkturförlopp, eftersom nedskrivningar på förvärvad goodwill oftast genomförs under rådande lågkonjunkturer. Därmed kan regeln IAS 36 resultera i att försämra företags redan försvagade resultat. En tillbakagång till de gamla redovisningsreglerna, med en årlig avskrivning på goodwillvärdet, skulle reducera dessa problem, vilket även intervjuobjektet bekräftar.

Syftet med den här uppsatsen är att undersöka Lygia Clarks verk ”Structuring the Self” utifrån begreppet per- formativitet, men det är först i samband med att jag relaterar det performativa till Suely Rolniks idéer om en resonant kropp, och den mer vitalistiska begreppsapparat som detta begrepp relaterar till, som jag tycker att idén om det terapeutiska som en performativ konstnärlig strategi blir intressant och relevant. Tanken är att utvidga idén om det performativa genom att relatera begreppet till den vitalistiska tradition hennes arbete från början grundar sig på, och visa på att dessa två begrepp kan mötas och eventuellt berika varandra just genom den terapeutiska metoden. Den övergripande frågan gäller vår möjlighet att ”bli” någonting som ligger utanför den av samhället konstituerade subjektiverings-processen.  Rolnik talar i sina texter om en ”resonant kropp”, en kropp, en subjektivitet i ständig förvandling, en kropp som är både insida och utsida samtidigt. Min läsning av Lygia Clarks verk ”Structuring the Self” är således att denna specifika ”kroppslighet” möjliggör en alldeles specifik form av performativitet som är knuten till och siktar direkt på kroppens affektiva nivåer. Som jag förstod saken lyckades Lygia Clark aktivera denna resonanta kropp via sina ”terapeutiska” metoder. Det ”terapeutiska” fungerar just precis som en metod för att komma åt detta resonanta tillstånd, och i linje med Suely Rolnik väljer jag att se Lygia Clarks metod som en konstnärlig strategi som i slutändan går utöver både konst och terapi: vi har att göra med ett aktiverande av livets kreativa process i sig själv. Jag anser att Lygia Clarks ”Structuring the Self” visar att det vore relevant att välkomna nya frågeställningar i samband med det performativa. Det behöver inte finnas en konflikt mellan ett performativt tankesätt och ett vitalistiskt synsätt, mellan ”no doer behind the deed”, och ett vitalistiskt synsätt där den kreativa impulsen kommer ”inifrån”.