In this thesis, important theories in financial mathematics will be explained and derived. These theories will later be used to value financial derivatives. An analytical formula for valuing European call and put option will be derived and European call options will be valued under the Black-Scholes partial differential equation using three different finite difference methods. The Crank-Nicholson method will then be used to value American call options and solve their corresponding free boundary value problem. The optimal exercise boundary can then be plotted from the solution of the free boundary value problem. The algorithm for valuing American call options will then be further developed to solve the stock loan problem. This will be achieved by exploiting a link that exists between American call options and stock loans. The Crank-Nicholson method will be used to value stock loans and their corresponding free boundary value problem. The optimal exit boundary can then be plotted from the solution of the free boundary value problem. The results that are obtained from the numerical calculations will finally be used to discuss how different parameters affect the valuation of American call options and the valuation of stock loans. In the end of the thesis, conclusions about the effect of the different parameters on the optimal prices will be presented. / I det här kandidatexamensarbetet kommer fundamentala teorier inom finansiell matematik förklaras och härledas. Dessa teorier kommer lägga grunden för värderingen av finansiella derivat i detta arbete. En analytisk formel för att värdera europeiska köp- och säljoptioner kommer att härledas. Dessutom kommer europeiska köpoptioner att värderas numeriskt med tre olika finita differensmetoder. Den finita differensmetoden Crank-Nicholson kommer sedan användas för att värdera amerikanska köpoptioner och lösa det fria gränsvärdesproblemet (free boundary value problem). Den optimala omvandlingsgränsen (Optimal Exercise Boundary) kan därefter härledas från det fria gränsvärdesproblemet. Algoritmen för att värdera amerikanska köpoptioner utökas därefter till att värdera lån med aktier som säkerhet. Detta kan åstadkommas genom att utnyttja ett samband mellan amerikanska köpoptioner med lån där aktier används som säkerhet. Den finita differensmetoden Crank-Nicholson kommer dessutom att användas för att värdera lån med aktier som säkerhet. Den optimala avyttringsgränsen (Optimal Exit Boundary) kan därefter härledas från det fria gränsvärdesproblemet. Resultaten från de numeriska beräkningarna kommer slutligen att användas för att diskutera hur olika parametrar påverkar värderingen av amerikanska köpoptioner, samt värdering av lån med aktier som säkerhet. Avslutningsvis kommer slutsatser om effekterna av dessa parametrar att presenteras.

Syftet med denna uppsats är att undersöka den relation som finns mellan företagsmässiga faktorer, som enligt teori och tidigare litteratur kan påverka företags hållbarhetsredovisning, och deras ESG-betyg. Följaktligen är syftet även att undersöka om det finns skillnader i hållbarhetsredovisningen för medlemsländer i EU och övriga länder i regionen Europa, för att utröna om den Europeiska unionens lagar och regler har spridits över gränser och på så sätt institutionaliserats. Metod: Studien använder sig av en deduktiv ansats med en kvantitativ metod, för att undersöka data insamlad från årsredovisningar via databasen Refinitiv för perioden 2020–2023. ESG-betyg generareas av databasen och är inhämtat i samband med övriga data. Urvalet består av cirka 2 500 publika företag inom regionen Europa. De hypoteser som studien leder fram till testas stegvis genom multipel regressionsanalys. Den beroende variabeln är ESG-betyg och de oberoende är finansiell styrka, FoU, EU samt miljökänslig bransch. Studien använder sig även av två kontrollvariabler; företagsstorlek samt skuldsättningsgrad. Slutsats: Undersökningen kunde lokalisera ett negativt signifikant samband mellan ESG och finansiell styrka. Det styrker viss tidigare forskning som påvisat ett negativt samband mellan dessa variabler. Resultatet går i linje med intressentteorin, de företag som tar sitt sociala ansvar kan välja att avstå från lukrativa affärsmöjligheter och kan där med inneha en lägre finansiell styrka. Studien kunde även se signifikanta positiva samband mellan ESG och FoU samt EU tillhörighet. En slutsats som dras från detta resultat är att de företag som investerar i FoU även tenderar att ha en starkare hållbarhetsredovisning och tar sitt sociala ansvar. Studien styrker uppfattningen om att innovation är nyckeln till hållbarhet. Originalitet/värde: Tidigare studier som har undersökt sambandet mellan hållbarhetsredovisning och företagsmässiga faktorer har kontradiktoriska resultat. Därmed finns det utrymme för att vidare undersöka dessa samband och bekräfta eller dementera tidigare forskning. Denna studie bidrar till ökad kunskap för relationen mellan ESG och företagsmässiga faktorer för publika företag inom Europa. Studien belyser även skillnader som finns på detta område mellan företag med huvudkontor inom EU och de företag som är belägna i övriga Europa. / The purpose of this study is to examine the relationship between corporate factors, which according to theory and previous literature can influence their sustainability reporting, and their ESG score. Consequently, the aim is also to investigate if there are differences in sustainability reporting among EU member countries and other countries in the European region, in order to determine if the laws and regulations of EU have spread across borders and thereby institutionalized. Method: The study employs a deductive approach with a quantitative method to examine data collected from annual reports through the Refinitiv database for the period 2020-2023. ESG scores are generated by the database and are obtained alongside other data. The sample consists of approximately 2,500 public companies within the European region. The hypotheses generated by the study are assessed incrementally through multiple regression analysis. The dependent variable is the ESG score, and the independent variables are financial strength, R&D, EU membership, and environmentally sensitive industry. The study also includes two control variables: company size and leverage ratio. Conclusion: The study was able to identify a significant negative relationship between ESG and financial strength. This supports previous research that has demonstrated a negative association between these variables. The result aligns with stakeholder theory, as companies that prioritize social responsibility may choose to forgo lucrative business opportunities, potentially leading to lower financial strength. The study also found significant positive relationships between ESG and R&D as well as EU membership. A conclusion drawn from these findings is that companies investing in R&D also tend to have stronger sustainability reporting and demonstrate social responsibility. The study reinforces the belief that innovation is the key to sustainability. Originality/Value: Previous studies examining the relationship between sustainability reporting and corporate factors have yielded contradictory results. Therefore, there is room for further investigation to confirm or refute prior research. This study contributes to increased knowledge regarding the relationship between ESG and corporate factors for public companies within Europe. The study also highlights differences in this area between companies headquartered in the EU and tho

I Europa kan omkring 20 miljoner människor vara exponerade för dricksvatten som innehåller evighetskemikalien PFAS. Tidigare har försök att begränsa enskilda PFAS-ämnen endast resulterat i att det förbjudna ämnet i fråga har bytts ut till ett annat PFAS-ämne. Den europeiska kemikaliemyndigheten (ECHA) har utfärdat rapporten Annex XV Restriction Report, Per- and polyfluoroalkyl substances (PFASs) där två förslag om hur begränsningen av PFAS-ämnena kan utformas har introducerats. Rapporten presenterar möjligheten att utfärda ett generellt förbud av alla PFAS-ämnen. Om beslutet om en generell begränsning fattas i den Europeiska unionen (EU) kan det bli ett av de största förbuden någonsin mot kemiska ämnen i Europa. Arbetets syfte är att utreda huruvida de presenterade förslagen för hur PFAS ska begränsas i begränsningsrapporten är ändamålsenligt utformade utifrån konceptet av effektorienterad lagstiftning. Begränsningsförslagen analyseras med hjälp av miljörättsvetenskaplig metod och ställs i relation till begreppet hållbar utveckling. Att undersöka om begränsningsförslagen är ändamålsenligt utformade är särskilt intressant, eftersom ett beslut som begränsar PFAS-användningen enligt de presenterade förslagen skulle påverka såväl EU:s ekonomi som ekologi. Om ett juridiskt beslut fattas, måste det vara väl avvägt och nå önskad effekt, särskilt när det påverkar hela EU. I uppsatsen utreds vidare vilket begränsningsförslag som bäst tillgodoser behovet av god dricksvattenkvalitet och människors hälsa, samt hurbegränsningsförslagen förhåller sig till en hållbar utveckling. Efter en analys av begränsningsrapporten dras slutsatsen att båda begränsningsförslagen är ändamålsenligt utformade utifrån effektorienterad lagstiftning. Begränsningsförslagen är utformade så att de riktar begränsningar mot aktörer (människor) för att motverka att deras agerande har negativ inverkan på reaktörer (naturen och miljön). Begränsningsförslagen är dock olika orienterade. Begränsningsförslag två är mer aktörsorienterat än begränsningsförslag ett, eftersom begränsningsförslag två tar en större hänsyn till industrisektorns intressen. Båda begränsningsförslagen har ändå en starkt reaktörsfokuserad karaktär, eftersom de hindrar PFAS-användning från att förorena miljön. Ohållbar miljöpåverkan till följd av användning av PFAS kan motiveras i vissa fall, om det tillgodoser allmänna intressen eller är nödvändigt av lagtekniska skäl. Vidare dras slutsatsen att det begränsningsförslag som bäst tillgodoser behovet av goddricksvattenkvalitet är begränsningsförslag ett. Behovet av god hälsa bör kunna tillgodoses bäst genom begränsningsförslag ett för den största gruppen människor, eftersom detbegränsningsförslaget inte tillåter några undantag från PFAS-förbudet. Ett begränsningsförslagsom inte tillåter undantag möjliggör för en mindre mängd PFAS-exponering. Den gruppmänniskor i EU som är i behov av PFAS i medicinskt syfte kan dock dra nytta av att begränsningsförslag två tillåter användningsspecifika undantag. Avslutningsvis dras slutsatsen att båda begränsnignsförslagen leder till en reduktion av PFAS-utsläpp samt PFAS-exponering och är således hållbara utifrån ekologisk hållbarhet. Utifrån ekonomisk hållbarhet bör begränsningsförslag två vara mest gynnsamt, eftersom det är mest troligt att tillåta en hanterbar omställning för de olika industrisektorerna. Utifrån sociala aspekter av hållbarhet såsom hälsa, välbefinnande och privatekonomi, bör begränsningsförslagett vara det mest gynnsamma begränsningsalternativet. Detta trots att begränsningsförslag två tillåter medicinsk användning av PFAS samt tar en större hänsyn till industrisektorns ekonomi,vilket påverkar enskildas privatekonomi.

Uppsatsens syfte är att förstå hur den Europeiska kommissionen och Europaparlamentet diskuterar differentierad integration. Metoden som används är en kvalitativ textanalys där teorier om europeisk integration från forskningsområdet internationella relationer används som analysverktyg. En slutsats som dras är att teorierna om neofunktionalism och liberal intergovernmentalism kan komplettera varandra för att ge en mer mångsidig förståelse av de något olika diskussionerna. Den Europeiska kommissionen och Europaparlamentet vill i de tolkade dokumenten främst bibehålla en enhetlig union, men de är villiga att ge frihet till ambitiösa medlemsstater inom särskilda policyområden genom inkluderande opt in-lösningar av differentierad integration. Den Europeiska kommissionen och Europaparlamentet är motståndare till exkluderande opt out-lösningar av differentierad integration, de menar att exkluderande former av differentiering exempelvis skulle kunna leda till polarisering, fragmentering och ett upplevt skapande av ett första- och andraklassens EU-medlemskap. Gradvist tillträde är därmed historiskt sett som en sämre lösning till problemet kring kandidatländers integration, om gradvist tillträde skulle implementeras i integrationsprocessen för framtida kandidatländer skulle det därmed innebära ett trendbrott inom utvidgningspolicyn från den Europeiska unionen. / The thesis’ purpose is to understand how the European Commission and the European Parliament discusses differentiated integration. The method applied is a qualitative text analysis in which theories of European integration from the research field of international relations is used as an analytical tool. One conclusion recognises the fact that both the theory of neofunctionalism and liberal intergovernmentalism are complementary tools in understanding the discussions from a multitude of perspectives. The European Commission and the European Parliament expressed in the analysed documents that uniform integration within the Union is preferred, but they are still open to giving freedom to Member States in specific policy areas through inclusionary opt-in measures of differentiated integration. The European Commission and European Parliament are opposed to exclusionary opt-out measures of differentiation, as they mean it could lead to polarisation, fragmentation, and the perceived notion of first- and second-class Member States. Staged accession is therefore historically seen as a poor solution to the problem of integrating the candidate countries, if staged accession would be implemented into the integration process for future candidate countries, it would therefore mark a change in trend within the enlargement policy of the European Union.

<p>The two Eastern enlargements in 2004 and 2007 marked a new chapter in the EU’s history, since it was the first time that the Union turned to enlarge eastwards. This thesis examines the borderline problem that arose with Article 49 of the <em>Maastricht</em> <em>Treaty on the European Union</em>, which gave the right to <em>any European country</em> that respects the principles of: liberty, democracy, human and fundamental rights, and the rule of law, to apply for membership in the EU.</p><p> </p><p>This thesis approaches the EU’s borderline problem by taking on three case studies consisting of Hungary, Lithuania, and Ukraine, for the purpose of analyzing the Eastern enlargement and Ukraine’s potentials of becoming a member of the EU. The reason for doing so is to compare Ukraine’s potentials of becoming a member in the EU with two Eastern states that, like Ukraine, have been involved with the Soviet Union, and that despite their degree of involvement, have been successfully integrated in the EU.</p><p> </p><p>As the EU has turned to enlarge eastwards, it gradually pushes its borderline with every enlargement, closer to Russian territory. Hence, it is necessary to investigate how potential integration of a country like Ukraine can affect the EU’s relations with Russia. The crucial aspect of the current relations between the EU and Russia is the interdependence of energy, where Ukraine is as a strategically important country, since it currently serves as a corridor between East (Russia) and West (EU). This thesis therefore shows that the problematic of potential integration of Ukraine goes much deeper than that of a geographical matter, and therefore touches other problem areas related to domestic political instability in Ukraine, and Russian political influence through its gas supplies.</p><p> </p><p>This thesis approaches the EU’s borderline problem from a foreign political perspective by investigating Ukraine’s potentials of becoming a member of the EU and suggesting, by the assistance of Westberg’s theoretical framework of integration theories, a third generation of integration theories to be needed in order to meet the problematic of the enlargement towards East. The thesis further gives recommendations to how the EU could deal with its borderline problem by answering three research questions related to the enlargement problematic.</p> / <p>De två östutvidgningarna 2004 och 2007 utgjorde ett nytt kapitel i EU:s historia då det var första gången som Unionen påbörjade utvidgningen mot Öst. Denna uppsats undersöker gränsproblematiken som uppkom i samband med Artikel 49 i <em>Maastricht</em> <em>Fördraget om Europeiska Unionen</em>, vilken gav rätten till varje Europeiskt land som respekterar principerna om: frihet, demokrati, mänskliga och fundamentala rättigheter, samt rättsstat, att ansöka om medlemskap i EU.</p><p> </p><p>Denna uppsats närmar sig EU:s gränsproblem genom att ta sig an tre fallstudier bestående av Ungern, Litauen, och Ukraina, i syfte att analysera östutvidgningen och Ukrainas potential att bli medlem i EU ur ett utrikespolitiskt perspektiv. Anledningen till detta är att jämföra Ukrainas potential att bli medlem i EU med två öststater som, i likhet med Ukraina, har varit involverade i Sovjet Unionen, men som oberoende graden av involvering med Ryssland, framgångsrikt blivit integrerade i EU.</p><p> </p><p>Eftersom EU påbörjat utvidgningen mot Öst så förskjuts EU:s gräns gradvis, med varje östutvidgning, nära ryskt territorium. Därmed är det nödvändigt att utreda hur potentiell integrering av ett land som Ukraina kan påverka EU:s relationer med Ryssland. Den avgörande aspekten när det gäller relationerna mellan EU och Ryssland, är det ömsesidiga beroendet kring energi, där Ukraina utgör ett strategiskt viktigt land, eftersom det för närvarande verkar som en korridor mellan Öst (Ryssland) och Väst (EU). Denna uppsats visar att problematiken kring potentiell integrering av Ukraina rör problemområden bortom geografisk natur, så som inhemskt politisk instabilitet i Ukraina, samt Rysslands politiska inflytande genom energiförsörjning till Europa.</p><p> </p><p>Denna uppsats närmar sig EU:s gränsproblem från ett utrikespolitiskt perspektiv genom att utreda Ukrainas potentiella medlemskap i EU. Den föreslår, med hjälp av Westbergs integrationsteoretiska ramverk, att en tredje generation av integrationsteorier är nödvändig för att analysera problematiken kring utvidgningen mot Öst. Uppsatsen ger rekommendationer till hur EU kan hantera sitt gränsproblem genom att svara på tre frågeställningar gällande utvidgningsproblematiken.</p>

The two Eastern enlargements in 2004 and 2007 marked a new chapter in the EU’s history, since it was the first time that the Union turned to enlarge eastwards. This thesis examines the borderline problem that arose with Article 49 of the Maastricht Treaty on the European Union, which gave the right to any European country that respects the principles of: liberty, democracy, human and fundamental rights, and the rule of law, to apply for membership in the EU.   This thesis approaches the EU’s borderline problem by taking on three case studies consisting of Hungary, Lithuania, and Ukraine, for the purpose of analyzing the Eastern enlargement and Ukraine’s potentials of becoming a member of the EU. The reason for doing so is to compare Ukraine’s potentials of becoming a member in the EU with two Eastern states that, like Ukraine, have been involved with the Soviet Union, and that despite their degree of involvement, have been successfully integrated in the EU.   As the EU has turned to enlarge eastwards, it gradually pushes its borderline with every enlargement, closer to Russian territory. Hence, it is necessary to investigate how potential integration of a country like Ukraine can affect the EU’s relations with Russia. The crucial aspect of the current relations between the EU and Russia is the interdependence of energy, where Ukraine is as a strategically important country, since it currently serves as a corridor between East (Russia) and West (EU). This thesis therefore shows that the problematic of potential integration of Ukraine goes much deeper than that of a geographical matter, and therefore touches other problem areas related to domestic political instability in Ukraine, and Russian political influence through its gas supplies.   This thesis approaches the EU’s borderline problem from a foreign political perspective by investigating Ukraine’s potentials of becoming a member of the EU and suggesting, by the assistance of Westberg’s theoretical framework of integration theories, a third generation of integration theories to be needed in order to meet the problematic of the enlargement towards East. The thesis further gives recommendations to how the EU could deal with its borderline problem by answering three research questions related to the enlargement problematic. / De två östutvidgningarna 2004 och 2007 utgjorde ett nytt kapitel i EU:s historia då det var första gången som Unionen påbörjade utvidgningen mot Öst. Denna uppsats undersöker gränsproblematiken som uppkom i samband med Artikel 49 i Maastricht Fördraget om Europeiska Unionen, vilken gav rätten till varje Europeiskt land som respekterar principerna om: frihet, demokrati, mänskliga och fundamentala rättigheter, samt rättsstat, att ansöka om medlemskap i EU.   Denna uppsats närmar sig EU:s gränsproblem genom att ta sig an tre fallstudier bestående av Ungern, Litauen, och Ukraina, i syfte att analysera östutvidgningen och Ukrainas potential att bli medlem i EU ur ett utrikespolitiskt perspektiv. Anledningen till detta är att jämföra Ukrainas potential att bli medlem i EU med två öststater som, i likhet med Ukraina, har varit involverade i Sovjet Unionen, men som oberoende graden av involvering med Ryssland, framgångsrikt blivit integrerade i EU.   Eftersom EU påbörjat utvidgningen mot Öst så förskjuts EU:s gräns gradvis, med varje östutvidgning, nära ryskt territorium. Därmed är det nödvändigt att utreda hur potentiell integrering av ett land som Ukraina kan påverka EU:s relationer med Ryssland. Den avgörande aspekten när det gäller relationerna mellan EU och Ryssland, är det ömsesidiga beroendet kring energi, där Ukraina utgör ett strategiskt viktigt land, eftersom det för närvarande verkar som en korridor mellan Öst (Ryssland) och Väst (EU). Denna uppsats visar att problematiken kring potentiell integrering av Ukraina rör problemområden bortom geografisk natur, så som inhemskt politisk instabilitet i Ukraina, samt Rysslands politiska inflytande genom energiförsörjning till Europa.   Denna uppsats närmar sig EU:s gränsproblem från ett utrikespolitiskt perspektiv genom att utreda Ukrainas potentiella medlemskap i EU. Den föreslår, med hjälp av Westbergs integrationsteoretiska ramverk, att en tredje generation av integrationsteorier är nödvändig för att analysera problematiken kring utvidgningen mot Öst. Uppsatsen ger rekommendationer till hur EU kan hantera sitt gränsproblem genom att svara på tre frågeställningar gällande utvidgningsproblematiken.

The thesis is an explorative case study focusing on the hospitality in the region of Värmland in Sweden as conceived by stakeholders in the hospitality industry. The purpose of this thesis is to expand the knowledge of how AI impacts the meaning of hospitality, by mapping how stakeholders within the different parts of the touristic system perceives and uses AI development of experiences and services that combine physical and digital spaces. Previous research in connection with AI and the hospitality industry laid the foundation for the result and analysis in the thesis. Selected theory dealt with tourism, hospitality, digitalisation, technological fixes and hybrid spaces. A hospitality perspective was selected to highlight the essence of human-to-human interaction, while also including how AI can influence interaction and services in physical and digital spaces, going beyond the focus on economical promises usually taken in tourism studies of AI. Semi-structured interviews were conducted with stakeholders of the hospitality industry in Värmland. The interview guides were based on the previous research and theoretical framework, which aided the process of gathering relevant empirical data from respondents of the different stakeholder groups, thus, contributing adequate answers to the research questions. With these means it was possible to see and map the different perspectives on what effects AI has on hospitality. The conclusion shows that the hospitality industry in Värmland is gradually exploring AI, with only a few stakeholders actively involved in projects with AI. There is a significant interest due to AI's potential to improve efficiency and create new offerings, but limited financial and human resources especially for the many small businesses in the region, along with a lacking mature state of AI hinder widespread adoptions. Stakeholders believe that AI will align with tourist needs, impacting power dynamics between tourists and destinations. AI is expected to paradoxically affect hospitality by potentially increasing or decreasing human interactions, with tourists increasingly becoming producers of their own experiences. Tourists generally have a neutral stance on AI in hospitality, preferring its use in information gathering and travel planning rather than as the experience itself. Human interaction remains highly valued, suggesting AI will rather enhance than replace it, leading to a setting of post-human hospitality. Looking ahead, stakeholders approach AI cautiously, acknowledging the need to address data privacy, regulation, and power dynamics. They see opportunities in AI but remain wary of ethical and societal implications.

EU:s institutioner bereder för närvarande en förordning innehållandes internationellt privat- och processrättsliga regler i mål om makars förmögenhetsförhållanden. Det senast presenterade textförslaget (kompromissförslaget) lades fram av Italien den 10 november 2014.   Uppsatsen har två syften. För det första syftar den till att synliggöra vissa av de gränsdragnings- och tillämpningsproblem som skulle uppstå om kompromissförslaget skulle antas i dess nuvarande utformning. För det andra syftar uppsatsen till att erbjuda lösningar på de problem som identifieras. Uppsatsens fokus ligger på följande aspekter av förslaget:   Materiellt tillämpningsområde. Domsrättsreglering i mål med anledning av en makes död. Lagvalsreglering. Förbehållen för internationellt tvingande regler och ordre public.   För det första kan förordningens gränsdragning gentemot inomstatliga tvister och underhålls-frågor vålla problem. För att minska dessa problem bör det i en artikel anges att förordningen endast är tillämplig på tvister som har internationell anknytning och att en tillräcklig internationell anknytning föreligger om en av makarna innehar tillgångar som är belägna utomlands. För att avgränsa förordningens tillämpningsområde gentemot underhållsfrågor bör nationella domstolar följa den metod som anvisades i van den Boogard. Denna metod är bland annat adekvat för att kvalificera avtal mahr (islamisk brudpenning). Det är däremot inte möjligt att använda metoden för att kvalificera en dom i vilken 12 kap. 1 § äktenskapsbalken (skevdelningsregeln) har tillämpats. Enligt min mening bör i så fall den nationella domstolen göra en helhetsbedömning utifrån svaren på följande frågeställningar:   Vilket är originaldomens huvudsakliga syfte? I vilken utsträckning beaktas makarnas behov och förmåga i originaldomen?   För det andra är domsrättsreglering av mål med anledning av makes död problematiska. Art. 3 i kompromissförslaget hänvisar nämligen till arvsförordningen, vilket i praktiken kan leda till att den avlidnes barn gynnas på bekostnad av den efterlevande maken. Enligt min mening bör denna problematik minskas genom att den efterlevande maken ges en exklusiv rätt att avgöra om lagvalsreglerna i arvsförordningen eller i art. 5 kompromissförslaget ska tillämpas i ett mål om makarnas förmögenhetsförhållanden.   För det tredje kan kompromissförslagets lagvalsregler leda till problematik. Eftersom deras utformning skiljer från lagvalsreglerna i arvsförordningen och 2007 års Haagprotokoll finns det en risk att en make över- eller underkompenseras ekonomiskt. Risken kan minskas genom att makarna ingår ett lagvalsavtal eller genom att en domare tillämpar en nationell jämkningsregel eller en EU-rättslig flyktklausul (t.ex. art. 5 i 2007 års Haagprotokoll). För att ytterligare minska risken för att över- och underkompensation bör en flyktklausul införas i förslaget till förordning om makars förmögenhetsförhållanden.    En viss lagvalsregel är särskilt problematisk, nämligen art. 20a.3 i kompromissförslaget (hemvistbytesregeln). Artikeln har en bristande flexibilitet och bör därför förändras på följande vis:   Rekvisitet ”undantagsvis” bör avlägsnas. Istället bör den i punkt 2 föreslagna tidsgränsen spegla den restriktivitet som önskas. Istället för att lagen i makarnas nya hemvistland ska bli tillämplig efter en ”avsevärt mycket längre tid” bör en fast tidsgräns införas. Det bör förtydligas vad som avses med kravet på att makarna ska ha åberopat lagen i den andra staten för att ordna eller planera sina förmögenhetsförhållanden.   Enligt min mening är det lämpligt att hämta vägledning till hur tidsgränsen (se punkt 2) bör utformas i 4 § andra stycket lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.   För det fjärde finns problematik med anknytning till kompromissförslagets förbehåll för internationellt tvingande regler och ordre public. Av resonemanget framgår att lagstiftaren måste föra ett detaljerat resonemang (a detailed assessment) för att 7 kap. 4–9 §§, 11 kap. 8 § och 12 kap. 1–3 §§ äktenskapsbalken (1987:230) ska kunna betecknas som internationellt tvingande även efter att förordningen har trätt i kraft. Slutligen dras slutsatsen att det är önskvärt att ramarna är snäva när det gäller en nationell domstols möjligheter att underlåta att tillämpa utländsk rätt som ger rättskraft åt avtal om mahr.

Syftet med uppsatsen är att undersöka nyttjande- och överlåtelserätten av utsläppsrätter samt om dessa kan inskränkas under åberopande av Parisavtalet. Parisavtalet är ett internationellt klimatavtal som trädde i kraft år 2016. Avtalet innebär huvudsakligen att ingående parter ska uppnå målet att begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 grader Celsius, genom att minska utsläpp av växthusgaser. Avtalets målsättningar innebär inga skyldigheter för parterna, men trots det lades avtalet till grund för en nederländsk dom mot energikoncernen Shell år 2021. Domen innebär för Shell att minska utsläppen med 45 % fram till år 2030 i syfte att uppfylla Parisavtalet, vilket inskränker Shells utsläppsrättigheter. I artikel 3 utsläppshandelsdirektivet uttrycks att innehavaren av en utsläppsrätt har en rätt att släppa ut ett ton koldioxidekvivalenter. I artikel 12 utsläppshandelsdirektivet uttrycks att innehavaren har en rätt att överlåta utsläppsrätter till fysiska och juridiska personer inom unionen. När domen mot Shell inskränker nämnda artiklar, väcks intresset för dels hur exklusivt utsläppsrätter ägs, dels hur rätten att överlåta kan inskränkas. I Sverige regleras utsläppsrätter i lag (2020:1173) om vissa utsläpp av växthusgaser. Sverige har under lång tid framstått som en förebild i att visa resten av världen att man kan föra en offensiv klimat- och miljöpolitik och att fortsätta vara ett välfärdsland. Trots det, kommer Sverige under år 2022 inte lyckas uppfylla sin del av Parisavtalet om inte kraftigare minskningar genomförs, varför rättigheter om utsläpp kan komma att inskränkas även här. Kortfattat framgår följande av uppsatsen. Endast innehavandet av en utsläppsrätt innebär inte en juridisk rätt att släppa ut. För det erfordras tillstånd. Tillståndet är villkorat och utsläppsrätten måste nyttjas inom den tilldelade handelsperioden, vilket innebär att ett exklusivt ägande inte kan anses föreligga. Således uppfyller inte en utsläppsrätt Elgebrants villkor för begreppet egendom. Överlåtelserätten, som innebär en oinskränkt rätt att överlåta utsläppsrätter, faller emellertid under ett undantag vid tillämpning av Parisavtalet. Vidare har överlåtelserätten betydelse för statliga intäkter och företags överlevnad. En successiv minskning av växthusgaser är nödvändig för ett hållbart samhälle. Parisavtalet visar sig kunna inskränka nyttjande- och överlåtelserätten i Sverige under vissa förutsättningar. Försiktighetsprincipen, i 2 kap. 3 § miljöbalken, får även betydelse i frågan.

Snus förbjöds inom EU år 1992, men Sverige erhöll ett undantag från förbudet vid anslutning till EU år 1995. Anledningen till snusförbudet var att vissa medlemsstater redan infört förbud mot snus i nationell lagstiftning, vilket skapade en obalans på den inre marknaden. År 2016 lanserades vitt snus, en produkt som liknar snus men saknar tobak. Tobakssnus och vitt snus har sitt ursprung i Sverige. Vitt snus har nyligen förbjudits i flera medlemsstater, som Belgien, Nederländerna och delar av Tyskland. EU har ännu inte tagit ställning till frågan om vitt snus, vilket gör framtiden för vitt snus oviss. Syftet med EU:s tobakspolitik och regleringar är att tobaksvaror inte ska vara tilltalande och attraktiva för unga. EU har som mål att vara en tobaksfri generation år 2040 enligt Europas plan mot cancer. Denna uppsats undersöker om ett nationellt förbud mot vitt snus strider mot den fria rörligheten för varor och hur en framtida reglering kan se ut.  Genom analys av tobaksvaror, tobaksdirektiv, svensk lagstiftning, ställningstagande från medlemsstater, EU:s inre marknad, fri rörlighet av varor och handelshinder har följande slutsatser framkommit. Eftersom Tobaksdirektivet är från 2014 är det möjligt att ett nytt tobaksdirektiv kommer införas inom en snar framtid. I ett nytt tobaksdirektiv borde vitt snus regleras, såvida inte ett separat direktiv skapas för tobaksfria nikotinprodukter. Tobakspolitiken tar alltmer sikte på nikotin, eftersom nikotin är den beroendeframkallande komponenten. Det är möjligt att vitt snus kategoriseras som snus och därmed omfattas av Sveriges undantag från snusförbudet. En sådan kategorisering kan utlösa diskussioner i andra medlemsstater och äventyra det svenska undantaget. Det är viktigt att identifiera varan vitt snus för att avgöra huruvida det kan regleras enligt befintliga regleringar för tobaksvaror eller om vitt snus är en egen vara som saknar regleringar. Vitt snus saknar harmoniseringsåtgärder, vilket ger medlemsstaterna utrymme att fastställa sina egna skyddsnivåer för vitt snus förutsatt att det inte strider mot den fria rörligheten av varor. Ett nationellt förbud mot vitt snus är ett handelshinder, då det begränsar vitt snus och skapar obalans på den inre marknaden. Dock kan ett sådant handelshinder motiveras av folkhälsoskäl enligt artikel 36 FEUF. Slutsatsen är att ett förbud mot vitt snus i nationell lagstiftning inte strider mot den fria rörligheten av varor, förutsatt att det är ett motiverat handelshinder som godkänns av EU. Framöver kan en reglering av vitt snus förväntas. / Snus was banned in the EU in 1992, However, Sweden was granted an exception from the ban in 1995 when Sweden joined the EU. The reason for the ban on snus was that some Member States had already banned snus in their national legislation, creating an imbalance in the internal market. Nicotine pouches, which are similar to snus, were introduced in 2016. The distinction between snus and nicotine pouches is that nicotine pouches do not contain tobacco. Both snus and nicotine pouches are Swedish products. However, nicotine pouches have recently been banned in Member States such as Belgium, the Netherlands and parts of Germany. The EU has not yet taken a position on the issue of nicotine pouches, making their future unpredictable. The aim of the EU's tobacco policy is to prevent tobacco products from being appealing and attractive to young people, with a target of achieving a tobacco-free generation by 2040. The thesis examines whether a national ban on nicotine pouches conflicts with the free movement of goods and what a future regulation might entail.  This thesis analyses the EU regulation of tobacco products and the Swedish legislation, as well as the position taken by Member States on the free movement of goods and trade barriers within the EU's internal market. It is expected that a new tobacco directive will be introduced in the near future, which will likely include regulations for nicotine pouches, unless a separate directive is created for tobacco-free nicotine products. Tobacco policy increasingly focuses on nicotine, as it is the addictive component. Nicotine pouches may be classified as snus due to their similar features, which means that nicotine pouches will be included in Sweden's exemption from the snus ban. It is possible that snus could then trigger discussions in other Member States and thus jeopardise the Swedish exemption. Classifying nicotine pouches as goods may determine whether banning them in national legislation would conflict with the free movement of goods. Nicotine pouches are not subject to harmonization measures. Therefore, Member States have the opportunity to determine their own levels of protection, as long as it does not conflict with the free movement of goods. A ban on nicotine pouches in national law is a barrier to trade under Article 34 TFEU because it restricts the product and creates an imbalance in the internal market. However, a trade barrier can be justified if it is justified on grounds of public health under Article 36 TFEU. Therefore, a national ban on nicotine pouches may be a justified trade barrier. The burden of proof for a justified trade barrier lies with the Member State, after which the EU approves it. The conclusion is that banning nicotine pouches in national legislation does not conflict with the free movement of goods, because a justified trade barrier should be approved by the EU. In the future, we may have to expect a harmonisation measure for the product nicotine pouches. / Le snus a été interdit dans l'UE en 1992. Cependant, la Suède a obtenu une exception à l'interdiction en 1995, lorsque la Suède a rejoint l'UE. La raison de l'interdiction du snus était que certains États membres l'avaient déjà interdit dans leur législation nationale, créant ainsi un déséquilibre au sein du marché intérieur. Les sachets de nicotine, similaires au snus, ont été introduits en 2016. La distinction entre le snus et les sachets de nicotine est que les sachets de nicotine ne contiennent pas de tabac. Les sachets de nicotine ont récemment été interdits dans des États membres comme la Belgique, les Pays-Bas et certaines parties de l'Allemagne. L'UE n'a pas encore pris position sur la question des sachets de nicotine, ce qui rend leur avenir imprévisible. L'objectif de la politique antitabac de l'UE est d'empêcher les produits du tabac d'être attrayants pour les jeunes, avec pour objectif d'atteindre une génération sans tabac d'ici 2040. La thèse examine si une interdiction nationale des sachets de nicotine est en conflit avec la libre circulation des marchandises et ce que pourrait impliquer une future réglementation.  Cette thèse analyse la réglementation de l'UE, la législation suédoise, la position prise par les États membres sur la libre circulation des marchandises et les barrières commerciales au sein du marché intérieur de l'UE. On s'attend à ce qu'une nouvelle directive sur le tabac soit introduite dans un avenir proche, qui comprendra probablement des réglementations sur les sachets de nicotine, à moins qu'une directive distincte ne soit créée pour les produits à base de nicotine sans tabac. La politique antitabac se concentre de plus en plus sur la nicotine, car c'est elle qui crée la dépendance. Les sachets de nicotine peuvent être classés comme snus en raison de leurs caractéristiques similaires et inclus dans l'exemption suédoise de l'interdiction du snus. Il est possible que le snus déclenche alors des discussions dans d'autres États membres et mette ainsi en péril l'exemption suédoise. Classer les sachets de nicotine comme marchandises peut déterminer si leur interdiction dans la législation nationale serait contraire à la libre circulation des marchandises. Les sachets de nicotine ne sont pas soumis aux mesures d'harmonisation au titre de l'article 114 du TFUE. Les États membres ont donc la possibilité de déterminer leurs propres niveaux de protection, pour autant que cela n'entre pas en conflit avec la libre circulation des marchandises. L'interdiction des sachets de nicotine dans la législation nationale constitue une barrière commerciale au sens de l'article 34 du TFUE, car elle restreint le produit et crée un déséquilibre sur le marché intérieur. Toutefois, une barrière commerciale peut être justifiée s’il est justifié par des raisons de santé publique au titre de l’article 36 du TFUE. Par conséquent, une interdiction nationale sur les sachets de nicotine pourrait constituer une barrière commerciale justifiée. La charge de la preuve d’une barrière commerciale justifiée incombe à l’État membre, après quoi l’UE l’approuve. La conclusion est que l'interdiction des sachets de nicotine dans la législation nationale n'est pas contraire à la libre circulation des marchandises, car une barrière commerciale justifiée devrait être approuvée par l'UE.