I den här avhandlingen studeras Europeiska kommissionens kommunikativa praktiker i ljuset av de pressmeddelanden som dagligen distribueras till världens största presskår i Bryssel, men också via internet till andra journalister och allmänheten. Övergripande syften med avhandlingen är att beskriva textproduktionen i denna en av världens största textproducenter och att lyfta fram den, hittills förvånansvärt osynliga, språkliga dimensionen av kommissionens kommunikation. Avhandlingen tar avstamp i ett dialogiskt perspektiv på kommunikation, där kommunikation förstås som en dynamisk process i vilken människor (sam)agerar i ett givet sammanhang. Avgörande blir således att se pressmeddelandena som en del av den produktions- och distributionskontext de ingår i, både på lokal nivå och på en mer övergripande institutionell nivå. Empiriskt bygger avhandlingen på fältstudier vid Europeiska kommissionen och textanalyser av pressmeddelanden från kommissionen och från franska och svenska departement. Pressmeddelandena studeras både som process och produkt: formuleringsprocesser å ena sidan och textmönster och tempusbruk å den andra. Som ett exempel detaljstuderas produktionen av två pressmeddelanden mot bakgrund av skribenternas förklaringar och motiveringar till sina ändringar. Med sin unika inblick i hur ett pressmeddelande blir till steg för steg och av olika aktörer utgör denna del ett viktigt bidrag till forskningen om pressmeddelanden, som först på senare år blivit mer processinriktad. De olika delstudierna ger alla vid handen att kommissionen, enkelt uttryckt, måste arbeta mer för att underbygga sin argumentation och för att göra sina initiativ mer begripliga, legitima och motiverade. Detta kan i stor utsträckning tillskrivas den mer komplicerade kommunikationssituationen som gäller för kommissionen i förhållande till de nationella departement som är jämförelsematerial i studien. / The thesis investigates the European Commission’s communicative practices in the light of the press releases that are distributed daily to the world’s largest press corps in Brussels and on the Internet to other journalists and the general public. The overall aim of the thesis is to describe the text production of one of the largest text producers in the world and to highlight the linguistic dimensions of the Commission’s communicative practices, which until now have received little scholarly attention. The study adopts a dialogical perspective on communication, where communication is understood as a dynamic process in which people interact in a given context. This means that the press releases are seen as parts of the production and distribution context in which they are embedded, both on a local level and on a more general institutional level. The empirical data on which the study is based comprise field studies at the European Commission and text analyses of press releases issued by the Commission and French and Swedish ministries. The press releases are analysed on different linguistic levels, text pattern and the use of tense, on the one hand, and composition processes on the other. As an example, the production of two press releases is studied in detail, in view of the authors’ comments to and motivations for changes to the texts. With its unique insight into how a press release is drafted step by step and by the different parties involved this part of the thesis is an important contribution to research on press releases, which only recently has become more oriented towards the production process. The results of the analyses highlight the fact that the Commission, to a greater extent than the national ministries, must substantiate its argumentation and make its initiatives more comprehensible, legitimate, and motivated. This finding may be ascribed to the more complex communication situation of the Commission, compared to the national ministries, which served as material for comparison in the study.

<p>This study aims to compare two ethnographies of organizational culture – one from the discipline of Social Anthropology and one from the discipline of Organizational Studies – considering their purpose, their method, and their concept of culture. Despite big similarities, or perhaps thanks to the similarities, some fundamental differences are made visible. The discipline of Organizational Studies has, compared to that of Social Anthropology, regarding the research method being used, less focus on, and less participation in, the informal social life of the organizational culture of the study. Regarding the concept of culture the Organizational Studies consider culture containing more of unity, stability and clear boundaries, compared to Social Anthropology. Further – the Organizational Studies has more focus on power and structure, while Social Anthropology has more focus on meaning and interpretation. Finally – the research purpose of studies in Organizational Studies is a bit more normative in its characteristic, than that of Social Anthropology. The study is concluded with a discussion of the future of Social Anthropology and its studies of organizational culture. An argumentation is conducted intended to get the two disciplines to learn from each other in the area of organizational culture, and also intended to show the discipline of Social Anthropology a road to relevant studies in the area of organizational culture.</p> / <p> </p><p>Denna studie syftar till att jämföra två etnografier inom organisationskultur - en från disciplinen socialantropologi och en från disciplinen organisationsteori - med fokus på deras respektive syfte, metod och kulturbegrepp. Trots stora likheter, eller kanske tack vare likheterna, syns några grundläggande skillnader. Organisationsteorin har, jämfört med socialantropologin, angående forskningsmetod, mindre fokus på och mindre deltagande i det informella sociala livet i den studerade organisationskulturen. Angående kulturbegreppet så ser organisationsteorin kultur som något enhetligt, stabilt och tydligt avgränsat i större utsträckning än socialantropologin. Vidare har organisationsteorin större fokus på makt och struktur, medan socialantropologin har mer fokus på mening och tolkning. Slutligen är organisationsteorins syfte något mer normativ i sin karaktär än hos socialantropologin. Studien avslutas med en diskussion om socialantropologins framtid på området organisationskultur. En argumentation drivs i syfte att de två disciplinerna ska kunna lära från varandra och i syfte att visa en väg för socialantropologin att bedriva relevanta studier på området organisationskultur.</p>

This study aims to compare two ethnographies of organizational culture – one from the discipline of Social Anthropology and one from the discipline of Organizational Studies – considering their purpose, their method, and their concept of culture. Despite big similarities, or perhaps thanks to the similarities, some fundamental differences are made visible. The discipline of Organizational Studies has, compared to that of Social Anthropology, regarding the research method being used, less focus on, and less participation in, the informal social life of the organizational culture of the study. Regarding the concept of culture the Organizational Studies consider culture containing more of unity, stability and clear boundaries, compared to Social Anthropology. Further – the Organizational Studies has more focus on power and structure, while Social Anthropology has more focus on meaning and interpretation. Finally – the research purpose of studies in Organizational Studies is a bit more normative in its characteristic, than that of Social Anthropology. The study is concluded with a discussion of the future of Social Anthropology and its studies of organizational culture. An argumentation is conducted intended to get the two disciplines to learn from each other in the area of organizational culture, and also intended to show the discipline of Social Anthropology a road to relevant studies in the area of organizational culture. / Denna studie syftar till att jämföra två etnografier inom organisationskultur - en från disciplinen socialantropologi och en från disciplinen organisationsteori - med fokus på deras respektive syfte, metod och kulturbegrepp. Trots stora likheter, eller kanske tack vare likheterna, syns några grundläggande skillnader. Organisationsteorin har, jämfört med socialantropologin, angående forskningsmetod, mindre fokus på och mindre deltagande i det informella sociala livet i den studerade organisationskulturen. Angående kulturbegreppet så ser organisationsteorin kultur som något enhetligt, stabilt och tydligt avgränsat i större utsträckning än socialantropologin. Vidare har organisationsteorin större fokus på makt och struktur, medan socialantropologin har mer fokus på mening och tolkning. Slutligen är organisationsteorins syfte något mer normativ i sin karaktär än hos socialantropologin. Studien avslutas med en diskussion om socialantropologins framtid på området organisationskultur. En argumentation drivs i syfte att de två disciplinerna ska kunna lära från varandra och i syfte att visa en väg för socialantropologin att bedriva relevanta studier på området organisationskultur.

The main purpose of the dissertation is to understand meaning-making practices used by people suffering from acquired brain damage with severe physical and communicative disabilities, in order to create and sustain their identity and personhood in relation to other people. The study emanates from the idea that identity and personhood, also in relation to disability, are created/sustained in ongoing interaction between people in everyday situations, and that the ability to narrate is central to such a creation of identity. Therefore, it is of particular interest to try to understand what communicative and storytelling abilities/possibilities people with severe acquired brain damage have in presenting their identity. The study is ethnographic and based upon a year-long field study of participant observations at a day centre for people with acquired brain damage. Gathered data consist of written field notes, informal interviews conducted with both participants and personnel and approximately 70 hours of video data. The study shows how an identity as ‘severely disabled’ is created in the co-created storytelling between participants and personnel and that this identity seems to mean that one is dependent upon others to get along in everyday life at least if one listens only to spoken stories. Yet the study also shows that there exist different opinions about what this identity as ‘severely disabled’ could mean that there is a wish among the participants to be able to present a desirable identity as “normal”, and that such an identity comes to mean to be independent and self-determined. Normality, however, must be understood in relation to surrounding society (and the grand cultural narratives that surround us). Thus the study shows that normality in relation to severe disabilities is almost impossible to achieve because normality in relation to illness/disease/body contains the hope of a cure or an improvement. The participants in this study, however, have all been labelled as incurable – there is no hope of such a cure or improvement. That, on the other hand, does not mean that the participants do not try to tell such stories anyway in their quest to achieve this desirable identity. However, in order to hear this story we need to listen to stories that usually remain untold. A palpable hierarchy between different modes of language use was identified, where verbal/spoken language is supreme, resulting in the disabled participants not being perceived as competent interactors/communicators due to their difficulties in using verbal communication. Hence their ways of creating/telling stories, through embodiment and enactment, are not recognised as valid ways to create/tell stories; this is discussed in relation to both practical implications for health care settings as well as for further narrative research. / Avhandlingens huvudsyfte är att förstå meningsskapande praktiker som personer som drabbats av förvärvad hjärnskada med grava såväl fysiska som kommunikativa funktionshinder använder för att skapa och upprätthålla sin identitet och sitt personskap i relation till andra människor. Studien utgår ifrån att identitet och personskap, också i relation till funktionshinder, är något som skapas och upprätthålls i det pågående samspelet mellan människor i vardagliga situationer och att förmågan att berätta är central för detta identitetsskapande. Därför är det av särskilt intresse att försöka förstå vilka möjligheter personer med grava förvärvade hjärnskador har när det gäller att kommunicera och använda berättandet som ett sätt att presentera sin identitet. Studien är etnografisk och baseras på ett årslångt fältarbete bestående av deltagande observationer på ett dagcenter för människor med förvärvade hjärnskador. Insamlade data består av fältanteckningar, informella intervjuer med både deltagare och personal och ca 70 timmar videomaterial. Studien visar hur en identitet som ’gravt funktionshindrad’ skapas i det gemensamma berättandet mellan deltagare och personal och att denna identitet verkar innebära att man är beroende av andra för att klara sitt vardagliga liv, åtminstone om man enbart lyssnar till talade berättelser. Likväl visar studien även att det kan råda delade meningar om vad denna identitet som ’gravt funktionshindrad’ kan innebära och att det bland deltagarna finns en strävan att kunna presentera en önskvärd identitet som ”normal” och att en sådan identitet innebär att vara oberoende och självbestämmande. Normalitet måste dock förstås i relation till omgivande samhälle (och de stora, kulturella berättelser som omger oss) och studien visar att normalitet i samband med grava funktionshinder är i det närmaste omöjligt att uppnå då normalitet i relation till sjukdom/kropp innefattar ett hopp om att bli frisk, eller åtminstone bättre. Deltagarna i denna studie har emellertid diagnostiserats som obotliga – det finns inget hopp om förbättring. Detta innebär inte desto mindre att deltagarna ändå försöker berätta sådana berättelser i strävan efter att uppnå en önskvärd identitet. Dock; för att höra denna berättelse krävs ett lyssnande på berättelser som vanligtvis förblir oberättade. En tydlig hierarki mellan olika former av språkanvändning identifieras, där det talade ordet och den talade berättelsen ses som överlägsen. Detta får till konsekvens att de funktionshindrade inte ses som kompetenta aktörer/kommunikatörer pga. av sina svårigheter att kommunicera verbalt och att deras sätt att skapa berättelser, genom förkroppsligande framställningar, inte erkänns som legitima sätt att berätta. Detta diskuteras både i relation till olika praktiska implikationer för vårdinstitutioner och för vidare narrativ forskning.

In this thesis the overall aim is to analyse conceptions of change with the point of departure being texts developed within the framework of three development partnerships financed by the European Social Fund's Equal Programme 2001-2007. The development partnerships, consisting of collaborating parties from both the public and private sector, aimed at developing new methods and ideas in order to counteract discrimination and all kinds of inequality in working life. The thesis poses the following research questions: How are the problems that the development partnerships intended to counteract described? What appears as important to change in order for discrimination in working life to decrease? In what ways are changes aimed at combating discrimination and contributing to increased gender equality and diversity in working life deemed possible? What motives emerge behind the visions of creating a working life without discrimination? How are gender and other social categories constructed and how do these constructions impact on the conceptions of change that emerge? The ideas, perspectives and interests that characterise the understanding of changes in working life in the studied texts, are illustrated with the aid of theories on how society's forms of rule have changed from government to governance and theories on how gender is done. Furthermore, why certain perspectives and ideas emerge and the consequences of them is analysed based on institutional ethnography and concepts such as social relations and ruling relations. The thesis' analysis points to how the consensus-based organisational form of partnership and the politics and principles that are reflected in the Equal Programme together with notions on growth, leadership and gender create limits for the conceptions of change. Limits that in certain respects entail that society's relations of power and inequality, instead of being challenged, are reproduced. Based on the results of the study, the importance is emphasised of continuously taking one's point of departure in identifying and challenging the limits to how one can speak of change, since the dominant conceptions of change may be an expression of the ruling relations. / I den här avhandlingen är det övergripande syftet att analysera föreställningar om förändring med utgångspunkt i texter som tagits fram inom ramen för tre utvecklingspartnerskap som finansierades av den Europeiska socialfondens Equal-program 2001-2007. Utvecklingspartnerskapen, som bestod av flera samverkansparter från privat och offentlig sektor, syftade till att utveckla nya metoder och idéer för att motverka diskriminering och all slags ojämlikhet i arbetslivet. Avhandlingen utgår från frågeställningarna: Hur beskrivs de problem som utvecklingspartnerskapen avsåg att motverka? Vad framstår som viktigt att förändra för att diskrimineringen i arbetslivet ska minska? På vilka sätt antas förändringar, som anses leda till minskad diskriminering och ökad jämställdhet och mångfald i arbetslivet, vara möjliga? Vilka motiv framträder bakom visionerna om att skapa ett arbetsliv utan diskriminering? Hur konstrueras kön och andra sociala kategorier och hur inverkar dessa konstruktioner på de föreställningar om förändring som framträder? Med hjälp av teorier om hur samhällets styrformer förändrats ”från government till governance” och teorier om hur kön görs åskådliggörs vad det är för idéer, perspektiv och intressen som karakteriserar förståelsen av förändringar i arbetslivet i de rapporter, filmer, utbildningar och metodböcker med mera som studerats. Utifrån den institutionella etnografin och begrepp som sociala relationer och styrningsrelationer analyseras vidare varför vissa perspektiv och idéer framträder och konsekvenserna av dem. Avhandlingens analys pekar på hur den konsensusbaserade organiseringsformen partnerskap och den politik och de principer som reflekteras i Equal-programmet tillsammans med föreställningar om tillväxt, ledarskap och kön skapar gränser i föreställningarna om förändring. Gränser som i vissa avseenden innebär att samhällets relationer av makt och ojämlikhet – istället för att utmanas – reproduceras. Utifrån studiens resultat poängteras vikten av att ständigt ta utgångspunkt i att identifiera och utmana gränserna för hur det går att tala om förändring eftersom dominerande föreställningar om förändring kan vara ett uttryck för samhällets styrningsrelationer.

Practically all pupils leaving the nine-year compulsory school continue their studies at the upper secondary school, which consequently faces the challenge of meeting the whole range of varying needs and conditions of students. Daily school practice is constituted by a number of communicative contexts, formal as well as informal. In these social and linguistic contexts, conversations are held about and with students. The dissertation, which focuses on students in need of support, is expected to contribute to the creation of knowledge about how communication and interaction constitute daily work and how this ultimately may be manifested in exclusion and inclusion processes during the upper secondary school education of the young. The research is directed at the organisation of the work of the upper secondary school as well as at students’ experience of and learning from their participation, communication in various contexts and their own learning. The dissertation has its point of departure in the communicative relational perspective (KoRP), which is founded on socio-cultural theory formation. In addition, concepts from dramaturgy have been used as analytical tools for deepened analysis and interpretation of interaction. The study is ethnographic and longitudinal in its nature. During slightly more than three years of field work, eleven case study students have been followed on their journey through upper secondary school education. The outcome indicates the complexity of the upper secondary school, where communication and actions in a number of communicative contexts not always have the expected effect. To formal contexts that shall have a precautionary and supportive function belong pupil welfare team meetings, transition conferences and class meetings. For the group of case study students, however, these turn out to have limited significance. Among other things, the study uncovers how work organisation, mediational tools and the interaction of participants may become obstacles. Further, waiting for support efforts as well as inadequate collaboration between various communicative contexts have negative consequences for students concerned. For students who prosper in spite of complicated schooling and life situation in general, the experience of participation in a community of friends has a prominent position, but above all participation in one’s own learning process appears to be a decisive factor. This calls for continuous talks and follow-ups, in which teachers and not least class teachers/mentors have a central role. / I stort sett alla elever som lämnar grundskolan fortsätter sina studier i gymnasieskolan, som därmed står inför utmaningen att kunna möta hela variationen av elevers skiftande behov och förutsättningar. Skolans dagliga praktik byggs upp av en mängd kommunikativa kontexter, formella såväl som informella. I dessa sociala och språkliga sammanhang förs samtal om och med elever. Avhandlingsarbetet riktar intresset mot elever som av olika skäl har bedömts vara i behov av stöd och studien förväntas utgöra ett bidrag till kunskapsbildningen om hur kommunikation och samspel konstituerar den dagliga verksamheten samt hur detta i sin förlängning kan ta sig uttryck i exkluderings- och inkluderingsprocesser under ungdomarnas gymnasieutbildning. Forskningsarbetet är inriktat dels mot organiseringen av gymnasieskolans verksamhet och dels mot elevernas upplevelser och erfarande av sin delaktighet, kommunikationen i olika kontexter och det egna lärandet. Avhandlingen tar sin utgångspunkt i det kommunikativa relationsinriktade perspektivet (KoRP), som vilar på en sociokulturell teoribildning. Därtill har begrepp hämtade från dramaturgin använts som analysverktyg, för fördjupad analys och tolkning av samspelet. Studien har en etnografisk och longitudinell karaktär. Under drygt tre års fältarbete har elva fallstudieelever följts på resan genom den gymnasiala utbildningen. Resultatet visar på gymnasieskolans komplexitet, där kommunikation och handlingar inom en rad kommunikativa kontexter inte alltid får förväntad effekt. Till formella sammanhang som ska ha en förebyggande och stödjande funktion hör elevvårdsteamsmöten, överlämnings- och klasskonferenser. För gruppen av fallstudieelever visar sig emellertid dessa ha en begränsad betydelse. Studien blottlägger bland annat hur verksamhetens organisering, medierande verktyg och aktörernas samspel kan bli till hinder. Vidare får väntan på stödinsatser och bristande samverkan mellan olika kommunikativa kontexter negativa konsekvenser för berörda elever. För elever som når framgång trots en komplicerad skolgång och livssituation i övrigt, får upplevelsen av delaktighet i en kompisgemenskap en framskjutande plats, men framförallt framstår delaktigheten i den egna lärandeprocessen som en avgörande faktor. Detta ställer krav på kontinuerliga samtal och uppföljningar där undervisande lärare och inte minst klassföreståndare/mentor intar en central roll. / "Villkor och förutsättningar för delaktighet, kommunikation och lärande i gymnasieskolan" - ett projekt vid Göteborgs Universitet, IPD, Enheten för specialpedagogik

Studien beskriver fyra gymnasielärares uppdrag som mentorer. Lärarnas uppdrag är inte knutet till ett specifikt skolämne utan avser en administrativ och stödjande funktion kring en avgränsad grupp elever eller en klass. Uppdraget som mentor har studerats utifrån det kommunikativa relationsinriktade perspektivet, som är influerat av det sociokulturella perspektivet. Syftet med studien är att kartlägga, beskriva och analysera lärarens uppdrag som mentor såväl när det gäller innehåll som funktion. Studien har bedrivits utifrån en etnografisk ansats med deltagande observationer. Inom ramen för den deltagande observationen har genomförts olika former av samtal och intervjuer. Urvalet av mentorer är ett medvetet urval. Det betyder att studien beskriver mentorer med tydligt engagemang i sitt uppdrag. Under ett läsår har fyra mentorer, deras klasser samt nio fallelever följts. Studien visar att i de fall då mentorskapet fungerar väl tycks mentorn få en unik position för överblick av sina ansvarselevers skolsituation. I två av de studerade klasserna är lärandesituationen inledningsvis problematisk både för enskilda elever och klassen som helhet och studien visar hur mentorn kan vända på situationen. Mentorns utvecklings- och mentorssamtal med sina ansvarselever tycks skapa dialogiska läranderum, som ger mentorn en helhetsbild av den enskilde elevens skolsituation. Överblicken ger mentorn möjligheter att bygga upp ett eget kunskapssystem kring eleven. Detta kunskapssystem tycks sedan ge mentorn underlag för att påverka skolans strukturer och öka elevens utrymme för lärande och delaktighet både på individ- och gruppnivå. Studien avtäcker dock flera kritiska aspekter för mentorns genomförande av sitt uppdrag. Mentorernas samarbete med övriga lärare och arbetslag kring elever i behov av särskilt stöd är inte utvecklat på skolnivå. Styrningen och utformningen av uppdraget är upp till den enskilde mentorn. Det råder brist på tid för uppdragets genomförande samt läraren har ingen utbildning för uppdraget. Sammantaget synliggörs på skolnivå en risk för brist på likvärdigt bemötande av alla elever. / The study describes four upper secondary school teachers’ assignments as mentors. The teachers’ task is not tied to a specific school subject, but refers to an administrative and supportive role regarding a distinct group of students or a class. The mentoring assignment has been studied from a communicative relational perspective, which is influenced by the socio-cultural perspective. The aim of this study is to identify, describe and analyze the teacher’s assignment as mentor in terms of both content and function. The study has been conducted using an ethnographic approach with participant observations. Within the framework of participant observation, different types of conversations and interviews were carried out. The choice of mentors by purposeful sampling entails that the study describes mentors with a clear commitment to their assignments. Four mentors, their classes, and nine case-students have been followed over the course of a school year. The results of the study show that in those cases in which mentorship works well, it seems that the mentor has a unique position for overview of the school situation of pupils he or she mentors. In two of the classes studied, the learning situation is initially problematic for both individual students and the class as a whole, and the study shows how the mentor can turn the situation around. The dialogue between mentor and student seems to create a space for mutual learning and to provide a good overall picture of the pupil’s school situation. The overview gives the mentor an opportunity to build up his or her own knowledge system about the pupil. This knowledge system seems to then provide the mentor a basis for influencing the school’s structure and increasing the students’ opportunities for learning and participation at both individual and group level. The study reveals, however, several critical aspects for the mentor’s performance of his or her mandate: The mentors’ collaboration with other teachers and teams of professionals regarding pupils in need of special support is not developed at the school level; the management and design of the assignment are left up to the individual mentors; there is a lack of time for carrying out the assignment; and teachers lack training for the assignment. Generally evident at the school level is a risk of lack of equal treatment of all students.

Avhandlingen handlar om användandet av assisterad befruktning i Danmark och Sverige. Teknologierna är intressanta eftersom de skapar möjligheter för barn att födas som annars inte skulle ha blivit till. De utmanar också normerande föreställningar om sexualitet, etnicitet, normalitet, ålder, kön och släktskap. Genom att undersöka vad som sker i mötet mellan normer, patienter, personal, teknologi och könsceller på fertilitetskliniker och spermabanker, skapar avhandlingen insikt i de skapelse- och förändringsprocesser som äger rum. Analysen visar hur beslutsfattare, personal och patienter förhåller sig till teknologierna. Den genomgående princip som används för att sätta etiska gränser utgörs av försök att imitera naturen. Denna princip omförhandlas och förändras dock ständigt. Omförhandlingar kan äga rum i möten med teknologin eller genom kroppars sätt att reagera på. De äger också rum då naturaliseringsprincipen skapar absurda situationer, t.ex. sådana i vilka patienter och deras kommande barn stigmatiseras och marginaliseras. Med utgångspunkt i den empiriska analysen bidrar avhandlingen dessutom till en teoretisk förståelse av hur materialiseringsprocesser (skapelseprocesser) äger rum i mötet mellan diskurser och materiell agens. Avhandlingen är skriven med utgångspunkt i feministiska och teknovetenskapliga studier och kan läsas som ett bidrag till feministisk ny materialtetsteori och metod. / This thesis investigates the use of assisted reproduction in Denmark and Sweden. Assisted reproduction is fascinating, because it enables the creation of children who would not have been born otherwise. At the same time, it challenges existing norms concerning sexuality, ethnicity, normality, age, gender and kinship. The processes of creation and change that take place at fertility clinics and sperm banks are analyzed by exploring the encounters between norms, patients, employees, technology and gametes. The analysis shows how legislators, patients and employees relate to and manage the use of these technologies. It illustrates that the predominant principle used for setting ethical limits is the mimicking of nature. However, this principle is constantly negotiated and changed. One reason is that negotiations take place in an encounter with the agency of the technology, gametes and body. Another reason for the change of the naturalization principle is that absurd situations, such as stigmatization and marginalization of patients and their technologically conceived children, take place. The empirical analysis also contributes to a theoretical understanding of how materialization processes (creation processes) take place in the encounters between discourse and material agency. The thesis is written with a point of departure in feminist science studies, and can be read as a contribution to feminist new materialist theory and method.

This paper was aimed at researching the use of English as a lingua franca (ELF) in a business context by the use of linguistic ethnography (LE). Previous research has been primarily either survey- or interview-based or strictly qualitative in its investigation. Using shadowing observations of three employees at a Swedish multinational company and subsequently interviewing the participants about their use of Business English as a lingua franca (BELF), the present study set out to investigate for what kinds of functions and how often these employees use English on an everyday basis. English was shown to be the default language of the multinational company and the findings suggest that employees’ use of language is not only determined by the nature of their work and the business setting, but also by their personal backgrounds. Their education, upbringing, and social experiences since moving to Sweden have come to shape their language use at work and in everyday life. Moreover, there could be subsequent implications for them not only in work-related functions and activities at the company but also in their integration and immersion in Swedish society. Using LE to investigate language choice and use in a corporate setting allows for a more nuanced collection of data, providing a context to linguistic research.

Varje år drabbas 30 000 svenskar av stroke, vilket innebär stora personliga omställningar och stora kostnader för samhället. Den mest effektiva behandlingen, trombolys, måste ges så snart som möjligt för att ha god effekt.  Samtidigt som det är av största vikt att ta reda på om patienten har några differentialdiagnoser som gör behandlingen riskfylld. Den här studien undersöker hur strokekedjan går till och vilka faktorer som påverkar beslutsfattandet. Studien är baserad på etnografiska fältstudier på fyra svenska sjukhus och materialet är analyserat med metoder från sammansatta kognitiva system och målorienterad design. Resultaten visar att trots olika organiserade strokekedjor på de olika sjukhusen är processerna desamma och direkt kommunikation är mest framgångsrik för att effektivt sprida information mellan dem. Neurologjouren är viktig roll som, liksom resten av aktörerna i strokekedjan, ständigt balanserar sitt beslutsfattande mellan effektivitet och grundlighet. Kombinationen av analyser ger resultat både på system- och individnivå. Möjligheter för förbättrade strokekedjor ges i termer av logistiska, tekniska och organisatoriska förslag. / 30 000 people in Sweden get a stroke every year. This leads to large personal adaptions as well as high costs for the society. The most efficient treatment, thrombolysis, must be given as soon as possible to have a good effect. At the same time it is very important to find out if the patient has any differential diagnosis that can make the treatment hazardous. This study investigates how the course ov events around acute stroke patients take place and important factors for the decision making. The studiy is based on ethnographic field studys on four swedish hospitals. The material is analysed with methods from joint cognitive systems and goal-oriented design. The results show that in spite of different organisation of the course  of events around acute stroke patients are the processes and direct communication most successful for effective spread of information between the processes. The neurologist on call is an important roll who, as well as the rest of the participants in the course of events, balances the decision making between efficiency and thoroughness. The combination of analysis gives results on both system- and individual levels. Possibilites for improvents are given in three categories: logistic, technological and organizational.